Religiösa påbud är gott och väl, men...

...den springande punkten är att vi alla måste förstå att dessa påbud inte gäller andra.

Om jag startade en privat sekt här på lokal ort och skrev en religiös text som påbjöd att på torsdagar får man inte stå på ett ben skulle antagligen de flesta människor småskratta och inte tänka mer på saken. Och sannerligen, om jag och mina troende inte vill stå på ett ben på torsdagar så står det oss fritt. Problemet uppstår om jag börjar protestera utanför min grannes hus för att jag såg honom stå på ett ben hemma i trädgården, eller försöker storma kinesiska ambassaden för att jag såg ett nyhetsinslag med kineser som hånade mina religiösa principer genom att lyfta ena benet från marken förra veckan.

Så, det står alltså alla muslimer fritt att inte avbilda Muhammed. Det står också mig fritt, som icke-muslim, att göra det så mycket jag vill. Det uppstår en väldigt vansklig och, för att använda ett odiplomatiskt men ändå befogat ord, barnslig situation när människor eldar upp sig så förfärligt för att andra inte lever efter deras egna religiösa påbud.

DN

Brott och straff

Noterat i DN att Texas genomfört sin 400:e avrättning sedan dödsstraffet återinfördes på 1980-talet. Här i den civiliserade världen (det vill säga på rätt sida om Atlanten) är det inte direkt kontroversiellt att vara mot dödsstraff, även om en Gallupundersökning visar att 34% av västeuropeerna är positiva.

Jag kan inte låta bli att komma in på den aningen mer filosofiska frågan om varför vi egentligen dömer brottslingar. Vad motiverar de straff som döms ut? Det är något som den där mystiske mannen på gatan (vem är han egentligen, vad heter han, vart är han på väg?) kanske skulle fundera mer över. Särskilt om han råkar vara för dödsstraff.

Tänk dig följande scenario: Domstolen finner att Benke är skyldig till att ha rånmördat Lena. Ett fruktansvärt och, kanske, oförlåtligt brott. Domstolen har två påföljder att välja mellan:

Påföljd A gör att Benke rehabiliteras till samhället. Han klipper sig, skaffar jobb, betalar skatt, sätter barn till världen och hjälper gamla tanter över gatan. Han får på det hela taget ett bra och meningsfullt liv.

Påföljd B innebär att Benke får lida för det han gjort. Fokus läggs på att dels göra Benkes öde tillräckligt miserabelt för att avskräcka andra från att rånmörda andra Lenor, dels tillfredsställa Lenas familjs behov av hämnd.

Vilken påföljd skulle bäst gynna samhället? Nej, påföljd A är kanske inte så lätt att uppnå i verkliga livet, men positiva resultat kan knappast vara omöjliga. Däremot vet vi att dödsstraff inte har någon avskräckande effekt - det begås inte färre brott i områden där dödsstraff tillämpas. Istället har ett motsatt samband dokumenterats: i områden med dödsstraff begås fler mord.

Vad jag försöker koka ner det här till är följande: vad bör motivet bakom påföljder vara? Rehabilitering till samhället, eller att hämnas och statuera exempel? I verkliga världen går det självklart inte att omvandla alla förhärdade brottslingar till mönstermedborgare, och då kanske fängelse, sluten vård, eller något liknande är bästa alternativet. På samma sätt kanske man vill att brottslingen ska lida, men man är inte beredd att hugga av honom händerna (eller för den delen huvudet), varför man tycker att fängelse är lagom plågsamt. Därför kanske det praktiska resultatet blir detsamma, oavsett vad som motiverar straffet, men poängen är att motivet ändå alltid bör vara att göra livet så bra som möjligt för alla inblandade - hämnd borde över huvud taget inte ha med saken att göra.

Idag vet vi bättre än att piska hyssen ur olydiga barn. Lika lite går det att piska brottsligheten ur samhället.

Nyare inlägg
RSS 2.0