Upplyst

Varje vinter glömmer jag fågelsången, och varje vår inser jag hur mycket jag saknat den.
Varje vinter glömmer jag också hur det är när luften inte bara är torr och kall, utan full av dofter. Dofter av jord och liv.
Det är lätt att glömma ibland.

När jag går hemifrån ljusnar österhimlen, och några rosa molntussar fladdrar fram någonstans där uppe. Jodå, tids nog blir blir det nog sommar det här året också.

Varför känner man sig så ofta illa till mods och dåligt behandlad när man går från tandläkaren? Och varför kommer man på det först i efterhand. När man ligger där i stolen med andras händer i munnen är det ibland svårt att tala för sin sak, men när man väl gått ut genom dörren tänker man "Men vänta lite nu...".

Det är nog dags att se sig om efter en ny tandläkare till nästa år.

Jag läste i DN igår en notis (som jag tyvärr inte hittar i nätupplagan) om att en "chockerande" ny forskningsstudie visar att de flesta människor är beredda att tortera andra människor genom att ge dem smärtsamma elchocker. Det enda som krävs är en auktoritetsfigur som ber dem göra det.

Jag höjer på ögonbrynen och undrar så smått på vilket sätt detta är chockerande resultat. Detta har varit ett aktivt utforskat område i decennier, och en lång rad gedigna experiment utförda över hela världen visar att de allra flesta människor kräver ytterst lite övertalning för att tortera ihjäl främmande människor. Och detta är människor tagna "direkt från gatan", som inte utsatts för åratal av indoktrinering och propaganda och som inte behöver frukta för sitt eget liv. Så på vilket sätt är denna nya rapport chockerande, såvida det inte rör sig om en osmaklig ordvits (eftersom man i experimentet gav elchocker)?

Ju tidigare vi alla förstår att det kunde ha varit vi själva i förintelselägren, i Gulag, i Rwanda, i Kambodja, i Chile och i Abu Ghraib desto större är chanserna att hindra att framtida övergrepp och folkmord. Hon som inte förstår att hon själv är kapabel till mer ondska än hon kan föreställa sig är det lättaste offret att manipulera.

Än en gång måste jag rekommendera The Lucifer Effect. Liksom en hel trave böcker borde detta vara obligatorisk läsning i grundskolan.

The blue of your eyes was infinite
You seemed to be
In love with me
Which isn't very realistic

Det är natt när jag cyklar till jobbet, och det är natt när jag cyklar hem. Och än mörkare ska det bli i veckorna tre.

De människor jag lyckats övertyga om The Handsome Familys förträfflighet behöver jag inte ens ena handens fingrar för att räkna. Jag har ibland själv svårt att sätta fingret på vad som egentligen är så speciellt med dem. Själva musiken är enkel (simpel? naiv?) och inte alltid särskilt njutbar, men jag vaggas in en alldeles speciell stämning av den. Och texterna, ja, jag faller handlöst.

Cry for the toy trains lost in the snow
Cry for the dead deer surrounded by crows
You call me softly down in the dark
Down where the red worms circle like sharks
Down, down in the ground

Under the black mud in your quiet house
You have prepared my place to lie down
A house in the rock where sorrows drown
Old man or baby make no more sound
Down, down in the ground


Ett annat smakprov:


Och i förbigående, en alldeles otrolig film:

Ibland undrar jag varför. Det är ju inte så farligt ändå, att gå upp och gå till jobbet. Ibland tänker jag att har ångest av gammal vana. Det är som att söndagarna från skoltiden har etsat sig fast och för evigt färgar varje söndag för resten av livet. Längst inne våndas jag ännu över att behöva ställa undan legot och ta på mig ryggsäcken med skolböcker inslagna i randig plast.

Jag tror att jag var fem år när jag sa till min mamma att det inte är förrän man blir pensionär man blir ledig på riktigt. Fram till dess har friheten alltid gränser, alltid en deadline. Jag måste ha varit ett väldigt klokt barn, inser jag så här i efterhand.

Till en spegelblank sjö med matlåda i ryggsäcken och kamera i handen.

Jag misstänker att det inte undgått någon vid det här laget, men för den som inte sett Obamas segertal än: titta på det nu. Ja, nu.

Höst, lera, dimma, kyla. Jag värmer mig med en nyinköpt grön kompis och ett hoppingivande valresultat. Och köttfärssås.

Varje dag tänker jag att jag ska skriva något tänkvärt när jag kommer hem. Att jag ska kommentera något jag sett eller läst. Att jag ska lägga upp de där fina bilderna jag tog på senaste promenaden. Men det är sällan det faktiskt blir så. När jag inte bara gör ingenting efter jobbet programmerar jag för att hinna få ur mig någon enstaka av alla idéer som snurrar omkring mellan öronen innan de rymmer. Och sedan är klockan vips midnatt.

Att jag tänker på dig precis just nu

September är inte någon dum tid alls. Om september fick hålla på lite längre, utan att oundvikligen övergå till slaskig kvasivinter skulle jag nog inte klaga. September är en tid för höstpromenerande, för fika på tantcaféer med rutiga dukar där doften kaffekannor på värmning hänger i luften, och för långa samtal med bra vänner.

Till mina många brister hör att jag ofta är mycket bättre på att säga vad jag tänker än vad jag förväntas säga. Det kan ta sig uttryck genom ett "dina bilder får mig att tänka på tysk reklam", eller varför inte "du är ju helt neurotisk" första gången jag träffar en människa (förlåt mig än en gång!).

Idag bläddrades det i en Hus & Hem vid fikabordet på jobbet. Det anmärktes på en viss avsaknad av elektroniska prylar, men ett överflöd av textilier och keramik. Jag föll in med ett yttrande om Hus & Hems läsarkrets som involverade kulturmaffiatanter i långa sjalar. När vi vände på tidningen för att se vems den var visade den sig tillhöra samma dam som, självklart utan att jag var medveten om det (eftersom jag aldrig märker sådant), satt precis bakom mig. Och gissa om hon hade en lång färggrann sjal på sig. Oops.

I övrigt har jag idag lyckats skära mig på en crème fraicheburk. Det ni.

Den hann ju knappt börja.
Nåväl.
Den uppmärksamma läsaren kan ha noterat att det varit dåligt med nya inlägg den senaste tiden. Jag skulle kunna säga att jag haft bättre saker för mig, men väljer nog att helt enkelt säga att jag haft andra saker för mig. Den absolut största delen av min lediga tid går till att programmera, och det ger utdelning. För vissa låter det säkert jobbigt och/eller enformigt - först programmerar jag på jobbet, och sedan går jag hem och programmerar - men varje kväll när jag somnar så gör jag det lycklig och nöjd. Och vad mer kan man begära av livet?

I övrigt rullar tillvaron vidare. Jag har provat ett nytt brädspel, Agricola, som rekommenderas varmt. Det har raskt seglat upp till förstaplatsen borta på Boardgamegeek, vilket är välförtjänt. Det är ett spel som får mig att längta efter nästa omgång redan innan den första har slutat, vilket är precis så ett spel ska vara. Det slutar nog med att jag köper det själv - det är absolut ett spel jag vill ha i samlingen.



Finn ett fel.

Nu sitter jag här med min kopp te och knaprar på mina nötter. Eventuellt skulle jag ut och löpa en sväng nu, men ljudet av bilar som kör genom vattenpölarna här utanför får mig att tänka om. För vad är väl en löprunda i Vallaskogen? Den kanske är lerig och kylig och tråkig... Eller helt underbar. Eller kanske inte.

Vatten är också vackert.




Här om kvällen tittade jag på 2046. Till en början tyckte jag att den var en smula tradig, men snart vaggades jag in i dess lugna takt och långsamma scener. Faktum är att jag somnade precis i slutet av filmen, så jag vet inte riktigt hur den slutar. När jag vaknade kände jag mig fullkomligt tom. Jag visste inte vem jag var eller var jag var, och det var alldeles underbart. Jag kände mig centrerad och fokuserad, och det tog en lång stund innan jag åter gled tillbaka till något slags vaket tillstånd.

Och jag tänker inte se slutet på filmen. För mig är upplevelsen alldeles perfekt precis så som jag minns den, och på det här sättet kan jag alltid hitta på ett eget slut.

Liv är vackert. Lätt att glömma - värt att påminna sig om.






Min kära bror har fått mig att börja spela Mount & Blade, vilket är vad jag gjort större delen av dagen idag. Jag tänker att jag borde ta mig i kragen och programmera lite, men samtidigt är det förstås oemotståndligt kul skjuta pilar i bönder från hästsadeln.

Ok, så jag har tågluffat genom Europa en vecka och tagit mig hem hyfsat helskinnad. Med ungefär 450 bilder i kameran och många erfarenheter - både bra och dåliga - i bakfickan är det ju i princip oundvikligt att jag skriver om resan på min blogg.

Jag funderade på att skriva ett litet inlägg om varje land i tur och ordning, eller att lägga upp det på något annat fiffigt sätt. Men istället skriver jag bara det som faller mig in, och just nu är det Rom som snurrar snabbast i hjärnan. På samma gång som jag blev överraskad av Rom så var det precis så som jag trodde att det skulle vara. Eller befarade, kanske.

Låt mig sammanfatta denna stad. Rom. Vår västerländska civilisations moder etc. Ord som faller mig på tungan är kaotiskt, smutsigt, stort, otrevligt, imponerande, tragiskt, äckligt, slummigt.

Det lättaste är antagligen att exemplifiera. Så, några små anekdoter och iakttagelser:

- Det finns oändligt många stora, vackra, historiska byggnader i Rom. Byggnader som i Sverige skulle ha varit K-märkta och skyddade av stora luntor av lagstiftning. Byggnader som skulle vårdas ömt för att föras vidare till nästa generation. Så icke i Rom. De allra flesta byggnader befinner sig i sorgligt förfall med flagnande färg, trasiga fönster och nedklottrade fasader.


- Man hör ibland om hur de gamla byggnaderna håller på att vittra sönder på grund av bilavgaser och luftföroreningar. Ja, det är inte så märkligt, med tanke på hur mycket trafik det är i den där staden. Det som slår en gång på gång är: "Hur har de tänkt här egentligen? Har de tänkt över huvud taget?". Exempelvis är Colosseum helt omgivet av stora genomfartsleder som löper precis längs med muren. Likaså är hela Palatinen omringad av tungt trafikerade gator. Den som allvarligt ville bevara de gamla byggnaderna kanske skulle försöka minska trafiken en aning? Kanske anlägga en buffertzon av träd och parklandskap mellan kulturskatterna och trafiken? Ett sätt skulle ju vara att satsa lite på kollektivtrafik, vilket för mig till nästa punkt.

- Kollektivtrafiken i Rom (Italien?) är ett skämt. Utan undantag var alla tåg och bussar vi åkte med försenade. Tunnelbanan är antik och består av två linjer med något tiotal stationer vardera - det är nästan som att man någon gång byggde en tunnelbana bara för att andra, riktiga städer har tunnelbanor. Så nu kan man säga att man har en tunnelbana, utan att någonsin riktigt ha förstått vad den är till för och utan att den gör någon större nytta. Översiktskartor och information lyser helt med sin frånvaro - vi gick varv på varv i Roma Termini utan att hitta någon turistinformation.

- Människor är i regel inte särskilt trevliga eller välkomnande. I Berlin kom gamla tanter med kryckor fram och frågade på en blandning av tyska och mycket dålig engelska om vi behövde hjälp när vi stod och tittade på våra turistkartor - i Rom blir människor snarast irriterade om man bara ställer frågor istället för att köpa något av dem.

- Sopor överallt. Är det här verkligen ett I-land? Tiberns flodbank används som skrotupplag när man kommer utanför de värsta turiststråken. Det för tankarna till Kanarieöarna, där stränderna mer liknade soptippar än något annat så fort man gick bortom turisthotellen. Har de här människorna ingen vilja att bevara och vårda sin egen omgivning?

- Turistinformation existerar inte. När vi t.ex. kom till Palatinen förväntade vi oss små plakat med informativa texter som berättade om historien bakom ruinerna, sådär som det fungerar i resten av den civiliserade världen. Icke. Den enda information man får är små fåniga skyltar där det står "casa di augusto". På Palatinen finns det väldigt många byggnader, och Augustus hus ligger i motsatta änden. Budskapet upplevde jag ungefär som "Där borta är ett känt hus. Gå dit och ta dina turistbilder." Som tur var hade vi en ganska omfattande guidebok som hjälpte oss att identifiera större delen av ruinerna.

Det var exakt samma historia i Vatikanen, men där pekade pilarna mot Sixtinska kapellet.

- De vackra trädgårdarna och parkerna lyste med sin frånvaro. Vi besökte till exempel Villa Borghese (som på kartan är en enorm grön fläck mitt i centrala Rom) för att se på lite lummigt överdåd bara för att upptäcka grusplaner, utspridda träd, några ledsna buskar och mer sopor.


- Dricksvatten i fontäner är en bra grej. Att ha rent dricksvatten i ledningarna i sig är kanske inte så mycket att skryta med längre (men såklart fantastiskt för två tusen år sedan), men att göra det tillgängligt i små fontäner här och var får helt klart tummen upp från mig. Det är något jag gärna skulle se här i Sverige också.

- Allting är stort, stort, stort. Och visst är det imponerande. Subtilitet tycks inte riktigt ha varit romarnas (vare sig antikens eller renässansens) grej.

Sammanfattningsvis är det skönt att vara därifrån. Jag skulle aldrig vilja bo i Rom, men nu har jag i alla fall varit där och sett de där grejorna man borde se. Att Rom skulle vara en romantisk stad att åka till på sin smekmånad eller något i den stilen har jag mycket svårt att förstå.

På tåget norrut från Rom träffade vi en pratsam kille från Phoenix, Arizona, som vi jämförde våra upplevelser med. Vi var rörande överens om det mesta (och även om vilken förträfflig stad Berlin är i jämförelse). Alltifrån hur skitig staden är till hur otrevliga "those bastards" är. Han berättade hur han suttit hela sista dagen på Roma Termini och väntat på tåget, för han orkade inte med Rom en dag till.

Nu ska jag göra en smoothie. Jag blev oerhört inspirerad av ett litet smoothie-hak i Köpenhamn på vägen hem, och jag har bestämt mig för att försöka göra smoothies varje dag. Vi får se hur länge det varar!


PS.
På tal om Rom läste jag här om dagen om att Silvio Berlusconi fått straffrihet till 2013, så att han inte kan dömas för sina brott. Bra jobbat, Italien.