Upplyst

Jag tycker det skulle vara suveränt om statsministern kunde säga detta (Gud välsigna Sverige) för vi är fortfarande ett kristet land. Det är viktigt att ledningen ska kunna bekänna sin tro.

Ja, det är på riktigt. Tyvärr. Visdomsorden står någon pigg och kreativ kd-filur vid namn Else-Marie Lindgren för.

Det är inte utan att man undrar vad som rör sig i huvudet på människor som Else-Marie. Hur kommer de på tanken att ge sig in i politiken? Total okunnighet kring elementära fakta, så som att Sverige är ett sekulärt land, torde ju ge dem en tankeställare. Men det är klart, vem behöver kunskap när man har Gud?

(Hur arrogant - och verklighetsfrämmande - är det för övrigt inte att förutsätta att de i "ledningen" är kristna? Vad lever dessa religiösa tokar i för fantasivärld egentligen? Herregud.)

The Story of Stuff

Å ena sidan investerar vi miljarder i både piskor och morötter för att människor ska åka mindre bil och mer kollektivt (eller ännu hellre cykla), och å andra sidan ropar vi "katastrof!" och överväger att spendera ännu fler miljarder på att rädda en bilindustri som inte kan sälja sina bilar. Vän av ordning vill säkert invända att detta i första hand inte beror på trängselskatt eller förbättrad kollektivtrafik, utan på sämre konjunktur, men förutsatt att åtgärderna haft någon effekt över huvud taget torde det rimligtvis finnas ett samband.

Den andra frågan att ställa sig är hur rimligt det egentligen är att spendera sina kollektiva krafter på att ösa vatten i ett sjunkande skepp - ett skepp som varit på väg att sjunka i flera år? Jag skulle hellre se att samma pengar investerades i infrastruktur som alla privatpersoner och livsdugliga företag kan dra nytta av. Det är något allvarligt fel i ett samhälle där det per definition anses vara bättre att människor gör något, även om produkten av deras arbete är fullständigt meningslös och oönskad. Och det är ju inte så att det råder brist på saker som behöver göras.

Magnus Betnér har ibland ganska märkliga åsikter som jag har svårt att identifiera mig med, men detta är en punkt där jag är rörande överens med honom:


I förbigående, hur coolt är inte det här?

Amerikanska senatens försvarsutskott pekar ut Rumsfeld som ansvarig för de övergrepp som begåtts i "kriget mot terrorismen". Äntligen vederläggs alla naiva påståenden om "a few bad apples" - att de ansvariga faktiskt ska ställas inför rätta torde dock vara för mycket att hoppas på.

Intressant läsning för den som vill försöka förstå varför denna typ av övergrepp begås, vilken inverkan sociala och fysiska miljöer har på vårt psyke, och varför Guantanamo och Abu Ghraib är den högsta ledningens ansvar är The Lucifer Effect av Philip Zimbardo (kanske mest känd för The Stanford Prison Experiment).

En av många bra dokumentärer som illustrerar hur dessa övergrepp inte på något vis är isolerade händelser, och inte heller är/var begränsade till Guantanamo och Abu Ghraib, är Taxi to the Dark Side.

Det har varit väldigt lite politik här den senaste tiden. Nu är det kanske inte sådär överdrivet kontroversiellt i det här landet att ställa sig upp och säga att man gärna ser Obama som nästa president i USA, men för den som inte brytt sig om att kika efter det kan det vara spännande att titta på lite av det material som finns online, inte minst på Youtube:



Självklart är inte ord detsamma som handling, men om Obama står för hälften av vad han säger så finns det all anledning att vara hoppfull. Han sätter fingret på vad USA:s problem verkligen är på ett sätt som jag aldrig tidigare hört en amerikansk politiker göra, för även om Clinton i jämförelse med Bush framstår som Jesus reinkarnerad är det här något annat.

Världen behöver en amerikansk president som kan ta ansvar och inser vikten av ett rättvisare samhälle och fredliga diplomatiska relationer. Den bana som USA nu är på leder landet mot oundviklig katastrof, och även om ett mäktigt USA är farligt (för en supermakt är per definition alltid farlig) så är ett USA i kris, lett av religiösa fundamentalister, hundra gånger värre.

Såg förresten just en god nyhet i DN.

Senaste dagarna har jag kikat lite på en dokumentärserie om tortyr av Channel 4. Mycket av det som sägs där inte nytt, beroende på hur insatt man är i debatten, men det mesta tål att upprepas. Jag var på väg att ta upp några av de viktigaste poängerna, men det blev så många att jag var tvungen att avbryta mig. Istället vill jag bara ta upp två, och istället hänvisa till serien - den är väl värd din tid.

1. I andra delen av serien genomförs ett experiment där sju frivilliga utsätts för 48 timmar av endast den behandling som officiellt erkänns och uppmuntras - det vill säga ingenting av den misshandel och de sexuella övergrepp som frigivna fångar bär spår av. Trots att dessa frivilliga var just frivilliga, visste att det var ett experiment och att det skulle vara över på två ynka dygn (att jämföra med över fem år, ännu utan rättegång, för många verkliga fångar) tvingades hälften att avbryta. Många intressanta paralleller med Stanford Prison Experiment finns, även om det senare framstår som en oskyldig barnlek i jämförelse.

2. Tidigare begicks i snitt två självmordsförsök i veckan i Guantanamo. Då införde man istället begreppet Manipulative Self-Injurious Behaviour, och vips så var det ingen som försökte begå självmord längre. Praktiskt. Och eftersom sömnbrist är tortyr och otillåtet tillämpas istället sleep adjustment. Next stop Ministry of Truth?

I dagens DN läser jag en intervju, som jag tyvärr inte kan hitta i nätupplagan, med Sverker Martin-Löf. Sverker har dock sagt en del minnesvärda saker i tidigare artiklar i exempelvis just DN. Idag säger han som följer:

Jag uppfattar att det finns en hel del substans bakom till exempel det amerikanska synsättet, vilket lett till att de inte skrivit på Kyotoavtalet. Detta är ju en global fråga och trots all vetenskap och alla experter som anser sig kunna det här har man ju inte lyckats övertyga och få med sig de riktigt stora utsläppsländerna [läs: USA].

Ja. Vad säger man? En annan skulle kanske invända att det inte handlar så mycket om bristande bevis som om pengar. USA är ett land som i mycket större utsträckning styrs av företagens ekonomiska intressen än vad vi är vana vid i Europa. När befolkningen får bestämma tvingas företagen bli miljövänligare - när företagen själva får bestämma ser det ut så här:

För den som undrar kan man läsa om The Competitive Enterprise Institute och vilka som står bakom här. Och ironin i det hela är att man ofta hör "vänsterlobbyn" anklagas för "skrämselpropaganda". Herregud.

Som av en händelse kan man även i dagens DN läsa om att Nordpolen kanske kommer att bli helt isfri i år. Men nej, det finns naturligtvis inga objektiva bevis för att utsläppen är ett problem.

Per Ahlins Signerat i dagens DN inleds med "För president George W Bush har det varit ett prioriterat mål att sprida demokrati världen över, men få kan säga att han lyckats".

Detta är en inställning jag stött på många gånger tidigare - tyvärr inte minst i DN - och jag kan inte låta bli att rycka till varje gång. Att helt i förbigående och utan diskussion konstatera att ett av Bushs prioriterade mål varit att sprida demokrati i världen är att måla en ytterst välvillig, för att inte säga naiv, bild av hans presidentskap.

Så vad har vi för anledning att tro att Bush prioriterat spridning av demokrati? Vi har hans egna uttalanden, såklart. En sund regel är dock alltid att bortse från politiska ledares vackra ord om fred, frihet och demokrati. Betydligt intressantare är istället att se till vad de faktiskt gör. Liksom fallet med många andra ambitiösa herrar genom historiens gång blir en viss diskrepans tydlig vid en jämförelse mellan George W Bushs ord och handling.

Hugo Chavez hotar att strypa oljeleveranser till USA enligt en artikel i DN idag.

Utspelet är sannerligen vågat, och ytterligare ett steg i Chavez höga utrikespolitiska spel senaste tiden. Att omfördela pengar från multinationella företag till social välfärd har ju alltid varit kontroversiellt i Sydamerika - artikeln konstaterar att "USA har under det senaste halvseklet inte tvekat att intervenera i Latinamerika för att skydda ekonomiska intressen". Ett annat sätt att uttrycka det är att demokratiska regeringar som börjar fantisera om att låta befolkningen ta del av landets naturtillgångar har en märklig tendens att störtas i blodiga kupper och ersättas av USA-vänliga militärdiktaturer.

Men ja, Chavez har ju redan varit målet för en misslyckad sådan militärkupp. Kanske tänker han sig att han genomgått elddopet och nu är osårbar? Eller drivs han rentav av någon fatalistisk allt-eller-inget-filosofi?

Jag har den senaste tiden glidit allt mer åt vänster, åtminstone på ett filosofiskt plan. Läsning av Noam Chomsky och Naomi Klein ger en rätt så klar bild av vad som händer när storföretag får för stort inflytande över politiken.

Ett exempel på hur det skulle gå om (alt. kommer att gå på grund av att, beroende på hur pessimistisk framtidssyn man väljer) ekonomiska intressen får styra kan vi se i den här upplysande lilla reklamsnutten.

Ingen kan ha missat att det i söndags hölls folkomröstning om ändringar i grundlagen i Venezuela. Presidenten, Hugo Chavez, har i åratal pekats ut som en maktfullkomlig diktator i väst (han är ju socialist för bövelen!), och att föreslå grundlagsändringar som ger presidenten rätt att utlysa undantagstillstånd tyder kanske inte på de bästa demokratiska instinkter. Dock utlystes det till folkomröstning, och folket fick säga sitt. Detta är betydligt mer än man kan säga om situationen i vissa andra länder.

Jag har tidigare pratat om ett visst direktiv (och även två artiklar som tar upp det) i ett annat land. Skillnaden är att i Venezuela är nära nog varenda medborgare väl medveten om vad som försiggår, och får tillfälle att säga sin mening. Jag vågar påstå att en försvinnande liten minoritet i "världens främsta demokrati" har en aning om vilka rättigheter deras president skaffat sig, och än mindre blivit tillfrågade.

Nu sa Venezuela nej till Chavez nya grundlag. Med lite tur kommer detta resultat att respekteras, och kanske får Chavez sig en tankeställare och återgår till att höja levnadsstandarden, bygga ut välfärden och höja utbildningsnivån istället för att göra sig själv till president på livstid.

DN SvD

Som barn lekte jag en hel del krig - vi sprang omkring med knallpulverpistoler och låtsades att vi sköt ihjäl varandra. Ganska harmlöst, skulle nog de flesta säga.

Jag spelade också rollspel - återigen lekte vi (bland annat) att vi hade ihjäl varandra, men med tärningar, tabeller och formulär istället för knallpulverpistoler. Då kunde det vara kontroversiellt; en del av mina kompisar fick smyga med vad vi gjorde, eftersom deras föräldrar inte tillät dem att spela sådana våldsamma och hemska spel. Idag tror jag att de flesta föräldrar tillåter sina barn att spela rollspel. Själv skulle jag definitivt uppmuntra mina barn att odla sin fantasi på det sättet.

En hel del datorspel har det blivit också. I början ville inte min kära mor att vi skulle säga "jag dog", utan "jag förlorade", när vi spelade Bubble Bobble. Därifrån fick hon steg för steg retirera, och gränserna för vad som var ok flyttades obevekligt fram: först var det gatuslagsmål i Double Dragon, sedan slets kroppsdelar av i det då uppmärksammade Mortal Kombat. När Doom kom 1993 sköt vi monster med hagelgevär. Då försvarade vi det med att det faktiskt bara var zombies och andra hemskheter man sköt på; att skjuta på människor skulle ju vara alldeles för makabert. Men några år senare sprängde vi varandra i Quake så att de färgglada små köttbitarna muntert studsade på marken.

Alltså, en klar förskjutning av vad som anses vara acceptabelt. Detta gäller naturligtvis bara min personliga uppväxt, men jag misstänker att paralleller finns i samhället i stort. Och jag själv anser inte att jag tagit någon större skada av allt fantasivåld jag ägnat mig åt; tvärtom tycker jag att jag på det hela taget är en rätt välanpassad individ. Och de spel jag spelat har lett till spännande erfarenheter och goda vänskaper.

DN har just nu en artikelserie om våld och porr (särskilt i kombination) på nätet, och hur tonårspojkar tittar på det. När jag läser det blir jag lite fundersam, särskilt över min egen reaktion. Jag tycker att filmer på exempelvis avrättningar eller våldtäkter (framför allt verkliga, men även spelade) är fullkomligt vidriga. Det får mig att må fysiskt illa. Varför?

Vad är egentligen skillnaden mellan att låtsas skjuta sina kompisar i huvudet i ett datorspel, och att se en film med en avrättning? Vad gör det ena till ett festligt socialt tidsfördriv, och det andra till något motbjudande? Är det jag som blivit vuxen - de värderingar och inre gränser jag hade när jag lämnade tonåren har cementerats och blivit permanenta - eller finns det en väsentlig skillnad mellan de två? Och är isåfall den typen av filmer direkt skadliga, eller kommer vi alla att se tillbaka på det här om tio år och jämföre det med hysterin kring videofilmer på 80-talet och datorspel på 90-talet?

Nu för tiden är det väldigt populärt att känna sig kränkt. Var och varannan människa känner sig kränkt över myndighetsbeslut, medmänniskors uttalanden och tidningsartiklar. Med största sannolikhet har fler än en känt sig kränkt av just den här bloggen.

Tyvärr är det ofrånkomligt att vi alla trampar varandra på tårna. Vi är människor, och en del av att vara människa är att tycka olika och bli förnärmade av varandra. Ett problem uppstår när de utan tillräckligt starka demokratiska instinkter börja prata om lagstiftning som ska förhindra kränkningar. I det här fallet handlar det om att fotografera människor mot deras vilja.

På ytan verkar förslaget rimligt. Människor som "visat att man inte vill att allmänheten ska titta på en" ska inte få fotograferas enligt lag. Detta för att förhindra smygfotografering av nakna flickor på toaletten, till exempel. Man säger dock att "bilder tagna i smyg kan ha ett allmänintresse som kanske ska få väga över ibland".

Så. Det här är inte bara en inskränkning av demokratiska rättigheter - det största problemet i mina ögon är att förslaget, om det blev verklighet, skulle innebära att fotografier kanske eller kanske inte skulle vara olagliga baserat på väldigt vaga grunder.

Det handlar om två bedömningar som måste göras i varje enskilt fall: har någon av personerna på bilden "visat att man inte vill att allmänheten ska titta på en", och har bilden allmänintresse? Frågan som genast dyker upp i mitt cyniska sinne är vem som ska göra dessa bedömningar och vad den personen har för lojaliteter och värderingar.

När man inför lagar som låter myndigheter bedöma vilka yttringar/publiceringar/bilder som är av allmänt intresse, och huruvida de är lämpliga är vi ute på rätt hal is. Det må tyckas vara ett ganska litet och harmlöst steg, men det är ett steg i fel riktning.

Yttrandefrihet kommer oundvikligen alltid att ge upphov till kränkningar, men i avvägningen mellan att skydda medborgarna från kränkning och yttrandefrihet måste det senare alltid få företräde. Vi kanske inte har övergett våra demokratiska principer i samma grad som vissa andra, men det betyder inte att vi inte ska vara rädda om det vi har.

(Nej, för den som inbillar sig något sådant är jag inte på något vis för smygfotografering av människor i badrummet. Det är vedervärdigt.)

På Insidan i DN för en tid sedan kunde man läsa om ett projekt i Söderhamn som lät pojkar vars fäder av en eller annan anledning inte var närvarande i sina söners liv umgås med frivilliga låtsaspappor, så att de skulle få umgås med vuxna män och få sunda rollfigurer. Strålande. En riktig glad nyhet som, kan tyckas, skulle värma hjärtat hos alla som läste den.

Så icke fallet. På dagens ledarsida i DN skriver Hanne Kjöller under rubriken Hur blev Y bättre än X, i ett utslag av vad min flickvän (hon har inte heller någon Y-kromosom, och är därför en större auktoritet än jag på området) klassar som dumfeminism, att detta rör sig om förlegade könsroller och mansfixering. Hanne säger en hel del intressanta saker, och jag känner mig tvungen att citera delar av hennes artikel för att riktigt fånga vidden av det.

"I nästan alla tider och nästan alla kulturer har fäder varit frånvarande, oavsett om de råkat befinna sig i krig, på åkern eller på puben. Men de kvinnor som då dög fint, duger ingalunda längre."
Hmm. Och förr i tiden hade ju alla pojkar en oklanderlig barndom och växte upp till mönstermedborgare. Just det.

"För flickor som förlorat sina mödrar finns inget motsvarande projekt. Hur förklarar man det om man nu tycker att mammor och pappor är så väsensskilda och att båda absolut behövs?"
Det skulle nog också behövas. Precis som flickor behöver pappor, och pojkar behöver mammor. Det här argumentet är ungefär som att vi borde låta bli att behandla lunginflammation eftersom vi ändå inte kan bota lungcancer (än).

"Visst kan psykiskt sjuka, förståndshandikappade eller andra med särskilda behov behöva hjälp med det mesta i livet. Men vanliga, kapabla människor?"
Svårt att veta vad Hanne syftar på här - är det de vanliga, kapabla pojkarna som ska växa upp till psykiskt kompletta män, eller är det de vanliga, kapabla mammorna som ska ge pojkarna den kärlek och omtanke de behöver utan en pappa? Jag hoppas att det är det senare (det första alternativet vore så förvirrat att jag inte ens tänker kommentera det), och isåfall saknar det totalt udd. Det är inte mammornas tillkortakommanden det handlar om, det handlar om att pojkar kan må bra av att ha normala levande vuxna män i närheten.

"Har dagens ensamstående mammor inga bröder, inga svågrar, inga manliga vänner, ingen egen pappa?"
Uhhh... Ja du, Hanne. Många har nog det, och jag kan så gott som lova att dessa då kliver in och tar på sig just denna roll och tar sig an de faderlösa pojkarna. Men självklart finns det också kvinnor som inte har bröder, svågrar, manliga vänner eller egna pappor tillgängliga. Och då är det väl bra om det finns andra som kan ställa upp?

Hannes argumentation är så full av hål, cirkelresonemang och allmän missriktad bitterhet att det vore för snällt att säga att hon skjuter sig själv i foten. Hon talar om förlegade könsroller - vad är det hon själv förespråkar när hon implicerar att männen ska sköta sina egna affärer, för kvinnorna har klarat det här med barnuppfostran galant i tusentals år? Att förhållandet mellan stabila hemförhållanden samt närvaron av fadersfigurer och unga pojkars brottslighet är välkänt i hela världen är naturligtvis ovidkommande i Hannes korståg mot ojämlikhet.

Att USA använt brutala metoder i sitt "krig mot terrorism" är knappast okänt, och idag kom ytterligare en påminnelse om detta.

Är då inte detta höjden av ironi? För att försvara fred och frihet berövar man sina offer deras mänskliga rättigheter och torterar oliktänkande. Jag undrar om någon av de ansvariga bakom denna "hårda linje" själva inser det. Jag undrar om de egentligen har någon aning om vad "fred och frihet" vill säga.

Och det värsta är att tortyr inte ens fungerar. Den som inbillar sig det behöver bara se på historien. Inkvisitionen och Kambodja är belysande exempel på detta - tortyr ger inte sanningen, det ger de svar man vill höra.

Vem vet, kanske är det till och med så att vissa tveksamma antaganden baserades på vad fångar sagt när man plågat dem tills de berättade vad som passade in i ens egna förutfattade meningar.

Jag hade just suttit och knåpat ihop ett inlägg i huvudet, angående hur USA än så länge lyst med sin frånvaro i debatten kring vad som pågår i Burma, när jag läste den mycket positiva nyheten om hur Bush kraftigt fördömer juntan. Jag blir otroligt glad över att se en reell reaktion, och mitt vanliga misantropiska jag tänker att kanske finns det hopp för mänskligheten ändå.

Låt oss nu hoppas att Kina rättar sig i ledet och använder sitt inflytande för att hjälpa burmeserna. Annars borde världens demokratiska länder bojkotta OS 2008 - ett OS som än så länge inte alls fått den demokratiserande effekt man hoppats på, ty om något tycks jakten på oliktänkande ha intensifierats. Om kineserna bara fick tävla mot sig själva och nordkoreanerna i sitt hett efterlängtade OS kanske budskapet skulle gå fram?

Efter valet i USA 2004 sa jag och många med mig att Bush åtminstone inte kan bli omvald 2008. För att se det från den ljusa sidan, så att säga. "Om han inte hittar något sätt att förlänga sin mandatperiod - till exempel i händelse av någon extrem nödsituation", ville jag inflika.

Nu är det 2007 - ett år kvar - och mina farhågor tycktes utan grund. Bush blir allt mer maktlös och det ser ut att bli regimskifte i nästa års presidentval. Så läste jag igår dessa  artiklar om ett nytt Presidential Directive som utfärdats utan så mycket som en kortfattad press release från Washington. National Security and Homeland Security Presidential Directive säger i korthet att presidenten, om han bedömer att krisläge råder, i praktiken blir USA:s diktator med direkt makt över samtliga statsmaktens grenar. Hela direktivet är väldigt luddigt formulerat - exempelvis nämns inte kongressens roll i en sådan nödsituation över huvud taget. Får man anta att det betyder att den inte skulle ha någon roll att spela alls?

Så. Vad det handlar om är väl hur gärna den nuvarande regeringen vill behålla makten, och vilken typ av makt det i sådana fall rör sig om. Jag hoppas innerligt att jag har fel, men jag är starkt oroad av möjligheten av ännu ett nytt stort terrordåd i USA under det närmaste året.

Hur skulle ett sådant terrordåd se ut den här gången? Det "perfekta" attentatet skulle vara en kärnvapenexplosion. Inte i en för stor stad, som till exempel New York, utan i en lagom stor stad, med lagom höga dödstal. Ett sådant attentat skulle fylla flera syften:

* Det nya direktivet skulle träda i kraft och lägga all makt hos presidenten på obestämd tid.
* Det skulle rättfärdiga USA:s nya kärnvapendoktrin, som betraktar kärnvapen som vilket vapen som helst, att användas om det behövs.
* Det skulle tysta den inhemska opinionen och bekräfta uppfattningen om de onda terroristerna som lurar i varje buske.
* Det skulle ytterligare öka USA:s utrikespolitiska handlingsmöjligheter och motivera ännu aggressivare framtoning.

Jag hoppas som sagt verkligen att jag är paranoid och ser mönster som inte finns, men om/när ett nytt stort terrordåd inträffar och Iran och/eller Nordkorea anklagas råder jag till sund skepticism i skuldfrågan.

Frågan vi i sådana situationer alltid måste ställa oss själva är: vem gagnar detta?

På förekommen anledning ville jag skriva en rad om hur jag tycker att världen kan göras inte bara säkrare, utan till en lite trevligare plats för alla att bo på. Så läste jag idag Niklas Ekdals ledare om http://en.wikipedia.org/wiki/Jeffrey_Sachs. Artikeln nämner i förbifarten förhållandet mellan USA:s försvars- och biståndsbudgetar, och hur världen hade kunnat se ut om det förhållandet såg annorlunda ut.

Låt oss fråga oss själva vad som får en människa att begå terroristhandlingar. Den ena förklaringsmodellen står till exempel George W Bush för: de hatar västvärlden och framförallt USA, därför att det är "den klarast lysande stjärnan för frihet och demokrati i världen" (jag parafraserar hans tal omedelbart efter 11 september ur minnet - rätta mig om jag har fel); de vill helt enkelt förstöra allt som är gott och trevligt i världen. Den andra förklaringsmodellen är att de dels är så desperata över sin situation att de inte ser någon konstruktiv utväg och dels saknar den överblick och sammanhang som en god utbildning ger, vilket gör dem till lätta offer för manipulativa och karismatiska ledare som erbjuder dem en enkel världsbild målad i svart och vitt.

Bistånd är bra. Bistånd som sköts på ett bra sätt är fantastiskt bra. Världen behöver mer bistånd, inte mer krig. Vi glömmer ofta att vi här hemma ganska nyligen var mottagare för enorma mängder bistånd - hur tror ni att Europa hade sett ut utan Marshallplanen?

Först och främst: dödsstraff är inte bra. Skräddarn säger bestämt nej till dödsstraff.

Men om man nu, som vissa av våra vänner där borta i väster insisterar på, nu prompt ska ihjäl fler människor än man redan gör genom att vägra fattiga sjukvård och sälja skjutvapen till vem som helst över disk, så kan man väl åtminstone göra det på ett humant sätt.

Den här artikeln i Slate ger en intressant historik över olika avrättningsmetoder, och huruvida de är smärtsamma och pålitliga. Ämnet är ju aningen komplicerat, för det är svårt att samla in pålitliga subjektiva intryck från de som har personlig erfarenhet. Men å andra sidan, det gäller att se möjligheterna och inte hindren. Den som just testkört giljotinen kanske kan blinka en gång för nej, och två gånger för ja?

Artikeln ger en intressant inblick i var man i USA lägger tonvikten när man avgör vad som är en human avrättningsmetod: giftcocktailen är bra, för den är inte traumatiserande för de som tittar på. Och det är ju strålande. Sen att denna metod riskerar att vara extremt utdragen och plågsam för den som faktiskt avrättas och att en veterinär som använde den för att avliva en hund enligt amerikansk djurskyddslag skulle göra sig skyldig till djurplågeri är oväsentligt.

Det finns alltså bättre och pålitligare sätt att avrätta människor än genom giftinjektion. Kinesernas väldigt matter-of-factly nackskott, till exempel. Men då återkommer vi till de traumatiserade åskådarna - åskådare som kanske utgörs av offrens anhöriga, som bara kommit dit för att få se "rättvisa skipas". Gud förbjude att de på ett så påtagligt sätt skulle behöva se vad det verkligen innebär att en människa dödas av staten. Bättre då att han får lida lite extra, men att det ser snyggt och prydligt ut.

Hyckleri?

Läst i DN att nordkoreaner dött martyrdöden då de försökt att rädda porträtt på Kim Jong Il undan översvämningarna. Detta åtminstone enligt KCNA, den statliga nordkoreanska nyhetsbyrån.

Att det hela överdrivits och blåsts upp av propagandaapparaten är nog inget vi behöver tvivla på. Men det jag genast undrar är om det finns något korn av sanning över huvud taget i historien, eller om det är påhitt från början till slut. Faktum är att det inte är så otroligt som det låter.

Under kulturrevolutionens mörka dagar i Kina kunde man bli rapporterad av "medvetna" grannar, med tortyr eller värre som följd, om man vanvördade Maos porträtt. Detta ledde till en absurd situation där man inte bara blev tvungen att spara alla gamla tidningar, utan även se till att de hölls i gott skick. Jag har inte svårt att föreställa mig liknande förhållanden i dagens Nordkorea, och mot den bakgrunden är det kanske inte så otroligt att vissa stackare riskerar liv och lem för att rädda bilderna - de vet allt för väl vad konsekvensen kan bli om de inte gör det.

Å andra sidan är Nordkorea antagligen världens idag mest indoktrinerade samhälle. Att många människor tror så mycket på propagandan att de fullkomligt tappar perspektivet och offrar sig själva skulle knappast sakna motstycke i historien.