Det här med skräckfilm
Jag är principiellt för skräckfilmer. Jag är förälskad i tanken på en riktigt bra skräckfilm som får mig i stämning och ger mig kalla kårar. Min barndoms kanske största TV-upplevelse var miniserieversionen av It. Jag blev vansinnigt rädd och om jag aldrig var särskilt förtjust i clowner innan, så blev saken inte bättre efter It - tyvärr slutar ju det hela ganska eländigt med ett stort fult monster (som liksom många andra monster i den här typen av filmer tycks lida av svårartad reumatism), och det goda vinner över det onda, et cetera. Gäsp. Detta för mig till problemet med skräckfilmer: de misslyckas nästan alltid med att beröra, de blir grå och intetsägande och fastnar oftast i fantasilösa klichéer. Även om de verkligen har något bra på gång (som jag i alla fall som tolvåring tyckte att It hade) så förstör de alltihop genom att försöka (men misslyckas med) att förklara, genom att låta det goda vinna över det onda. Likt en mal som om och om igen flyger in i den öppna lågan, tills det enda som återstår är lite dålig lukt. Ett fint undantag, och kanske en av de bättre skräckfilmerna jag sett är The Others. Även om den vid närmare eftertanke kanske inte är någon egentlig skräckfilm. Mer av en oh-jag-får-en-obehaglig-krypande-känsla-av-att-något-inte-står-rätt-till-film. Vilket antagligen är just varför den är så bra. Rekommenderas hur som helst varmt för den som missat den.
Till saken. Jag såg nyligen två nya skräckfilmer, 28 Weeks Later och Sunshine (den senare av regissör- och författarduon Danny Boyle och Alex Garland som gjorde 28 Days Later och även producerade 28 Weeks Later). 28 Weeks Later är en helt ok film. Medan jag har svårt för traditionella zombies, som allt som oftast verkar ha fullt upp med att hålla sig på benen och röra sig från punkt A till punkt B och inte alls är särskilt hotfulla, så är 28-varianten uppfriskande. Och även om 28 Weeks Later är mer amerikansk och mer pang-pang än sin föregångare så är den det på ett ganska uppsluppet och tilltalande sätt. Till större delen i alla fall. Tyvärr finns det stunder då man skruvar på sig, och då inte för att man blir skrämd. Filmen lider helt klart bitvis av samma sjuka som brukar hemsöka skräckfilmer - karaktärer beter sig som idioter bara för att föra handlingen framåt. Trots detta en i min mening sevärd film.
Så kommer vi till Sunshine. Samma radarpar som blåst nytt liv i zombiegenren tar sig an rymdskräckgenren. Kan det bli annat än succé? Ja, tyvärr visade det sig bli en hel del saker, men "bra film" blev det inte.
Sunshine har på något vis dragit på sig en hel fanclub, med en mer eller mindre aktiv forumcommunity som glatt lovprisar filmen. Och inte minst dess fantastiska och solida vetenskapliga bakgrund. Snälla. Söta. Rara. Det vetenskapliga mumbojumbot hör till det värsta jag hört sedan Star Trek, och av den typ som kanske Vicky Pollard i Little Britain skulle köpa.
Sunshine är även en innovativ film på det sättet att den inte bryr sig om att ge någon bakgrund till huvudkaraktärerna, utan kastar tittaren rakt in i handlingen. Svårt att säga vad man egentligen tänkte på när man fick den här idén, men med lite god vilja kan jag tänka mig att det skulle fungera om handlingen bestått av något annat än att två av karaktärerna (notera att detta rör sig om den samlade mänsklighetens absoluta elit då det gäller intellekt, fysik och mental stabilitet) spontant börjar slåss. Sådär som man gör i rymden. Ju. Tyvärr får det bara effekten att man inte kunde bry sig mindre om huruvida huvudpersonerna lever lyckliga i alla sina dagar eller exploderar som små festliga fyrverkerier på nyårsafton när de får sig en kraftig överdos solstrålning.
Sunshine har vidare prisats för att den inte förlitar sig på tråkiga rymdmonster eller ologiska portaler till helvetet för att skapa spänning. Istället berättar den en trovärdig och spännande historia om hur människor till synes ofrånkomligen blir spritt språngande galna seriemördare (och övermänniskor) när de kryssat omkring i rymden några månader. Ge mig köttätande rymddemoner från Andromedagalaxen vilken dag som helst.
Ja. Jag skulle kunna mala vidare om alla plot holes (som till exempel varför man skickar ett bemannat rymdskepp för att bomba solen över huvud taget, istället för en svärm automatiserade dito) eller den fullkomligt sanslösa superdatorn (som får HAL att framstå som ett under av pålitlighet och kärvänlighet), men om någon stackars läsare mot förmodan tagit sig ända hit så ska jag inte plåga henne ytterligare.
Någon läsare kanske sett fram emot en finurlig twist, som liksom en väldoftande persiljekvist hade kunnat piffa till detta annars kladdiga verbala (eller inte) rotmos. Den stackaren blir garanterat besviken, ty likt en sur skolmatstant slevar jag bara upp det jag har i byttan, och den som klagar kan äta på vad som i den här världen får symboliseras av McDonald's, eller varför inte lokala kebabhaket.
Till saken. Jag såg nyligen två nya skräckfilmer, 28 Weeks Later och Sunshine (den senare av regissör- och författarduon Danny Boyle och Alex Garland som gjorde 28 Days Later och även producerade 28 Weeks Later). 28 Weeks Later är en helt ok film. Medan jag har svårt för traditionella zombies, som allt som oftast verkar ha fullt upp med att hålla sig på benen och röra sig från punkt A till punkt B och inte alls är särskilt hotfulla, så är 28-varianten uppfriskande. Och även om 28 Weeks Later är mer amerikansk och mer pang-pang än sin föregångare så är den det på ett ganska uppsluppet och tilltalande sätt. Till större delen i alla fall. Tyvärr finns det stunder då man skruvar på sig, och då inte för att man blir skrämd. Filmen lider helt klart bitvis av samma sjuka som brukar hemsöka skräckfilmer - karaktärer beter sig som idioter bara för att föra handlingen framåt. Trots detta en i min mening sevärd film.
Så kommer vi till Sunshine. Samma radarpar som blåst nytt liv i zombiegenren tar sig an rymdskräckgenren. Kan det bli annat än succé? Ja, tyvärr visade det sig bli en hel del saker, men "bra film" blev det inte.
Sunshine har på något vis dragit på sig en hel fanclub, med en mer eller mindre aktiv forumcommunity som glatt lovprisar filmen. Och inte minst dess fantastiska och solida vetenskapliga bakgrund. Snälla. Söta. Rara. Det vetenskapliga mumbojumbot hör till det värsta jag hört sedan Star Trek, och av den typ som kanske Vicky Pollard i Little Britain skulle köpa.
Sunshine är även en innovativ film på det sättet att den inte bryr sig om att ge någon bakgrund till huvudkaraktärerna, utan kastar tittaren rakt in i handlingen. Svårt att säga vad man egentligen tänkte på när man fick den här idén, men med lite god vilja kan jag tänka mig att det skulle fungera om handlingen bestått av något annat än att två av karaktärerna (notera att detta rör sig om den samlade mänsklighetens absoluta elit då det gäller intellekt, fysik och mental stabilitet) spontant börjar slåss. Sådär som man gör i rymden. Ju. Tyvärr får det bara effekten att man inte kunde bry sig mindre om huruvida huvudpersonerna lever lyckliga i alla sina dagar eller exploderar som små festliga fyrverkerier på nyårsafton när de får sig en kraftig överdos solstrålning.
Sunshine har vidare prisats för att den inte förlitar sig på tråkiga rymdmonster eller ologiska portaler till helvetet för att skapa spänning. Istället berättar den en trovärdig och spännande historia om hur människor till synes ofrånkomligen blir spritt språngande galna seriemördare (och övermänniskor) när de kryssat omkring i rymden några månader. Ge mig köttätande rymddemoner från Andromedagalaxen vilken dag som helst.
Ja. Jag skulle kunna mala vidare om alla plot holes (som till exempel varför man skickar ett bemannat rymdskepp för att bomba solen över huvud taget, istället för en svärm automatiserade dito) eller den fullkomligt sanslösa superdatorn (som får HAL att framstå som ett under av pålitlighet och kärvänlighet), men om någon stackars läsare mot förmodan tagit sig ända hit så ska jag inte plåga henne ytterligare.
Någon läsare kanske sett fram emot en finurlig twist, som liksom en väldoftande persiljekvist hade kunnat piffa till detta annars kladdiga verbala (eller inte) rotmos. Den stackaren blir garanterat besviken, ty likt en sur skolmatstant slevar jag bara upp det jag har i byttan, och den som klagar kan äta på vad som i den här världen får symboliseras av McDonald's, eller varför inte lokala kebabhaket.
Kommentarer
Trackback
