Det finns bra litteratur.
Och sedan finns det riktigt usel litteratur. Jag tycker själv att jag brukar vara bra på plocka russinen ur kakan (inte för att jag tycker om russin i kakor, men ändå). Risken är då naturligtvis att jag blir för hemtam och smal i mitt läsande. Alltså gör jag då och då små försök att vaska fram en och annan ädelsten ur okända vatten, men i det här tycks jag ha stött på en riktig zirkon vid namn Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren.
Problemet är att resten av världen (och med världen menar jag här Sverige) inte tycks hålla med mig. En snabb googling gav mig till exempel den här sidan med läsaromdömen. Här står bland annat att läsa att boken är "ett svindlande mästerverk som inte lämnar någon oberörd", "en mustig och fartfylld resa genom olika kulturer", "författarens sätt att skriva, det är som att titta på en tavla med vackra färger och penseldrag", "en kärleksfull och vacker berättelse som också är full av spänning och grymhet" etc. Va? Har vi läst samma bok? De enda direkt negativa kommentarerna jag hittade på sidan ovan grundar sig i att boken är "deppig" samt att det är äckligt att den nästan (men egentligen inte alls) handlar om incest. Att behöva sålla sig till den här typen av kvalificerade läsare kan ju få vem som helst att dra sig för att kritisera boken i fråga, men någon måste göra det.
Vad är det då som är så erbarmligt dåligt?
- Karaktärerna är lika djupa och trovärdiga som i Dallas. Deras agerande är omotiverat och någon egentlig skildring av deras personlighet erbjuds aldrig, utöver att de goda är Goda och de onda är Onda.
- Språket kunde ha varit skrivet av en tonårstjej som läst för många romantiska noveller. Nedtyngt av adjektiv staplade på varandra misslyckas det helt med att föra berättelsen framåt och locka läsaren att vända sida.
- Handlingen är oengagerande eftersom den är så naiv och karaktärerna har samma djup som en samling klippdockor. Jag gäspade och tittade på klockan när huvudpersonerna stoiskt utstod fruktansvärd tortyr och förnedrande prostitution.
Läsupplevelsen är sammanfattningsvis den av en (som tur är inte allt för lång) rad floskler och överdrifter. Jag har aldrig läst den typ av romantiska romaner som Don Quijote lät sig berusas av, men jag har en aning att han skulle ha känt igen sig i Den vidunderliga kärlekens historia, med undantag för att huvudpersonen till det yttre inte är en stilig riddare, utan ett tankeläsande "monster". Att den vann Augustpriset 2002 säger tyvärr mer om svensk litteratur än om boken.
Problemet är att resten av världen (och med världen menar jag här Sverige) inte tycks hålla med mig. En snabb googling gav mig till exempel den här sidan med läsaromdömen. Här står bland annat att läsa att boken är "ett svindlande mästerverk som inte lämnar någon oberörd", "en mustig och fartfylld resa genom olika kulturer", "författarens sätt att skriva, det är som att titta på en tavla med vackra färger och penseldrag", "en kärleksfull och vacker berättelse som också är full av spänning och grymhet" etc. Va? Har vi läst samma bok? De enda direkt negativa kommentarerna jag hittade på sidan ovan grundar sig i att boken är "deppig" samt att det är äckligt att den nästan (men egentligen inte alls) handlar om incest. Att behöva sålla sig till den här typen av kvalificerade läsare kan ju få vem som helst att dra sig för att kritisera boken i fråga, men någon måste göra det.
Vad är det då som är så erbarmligt dåligt?
- Karaktärerna är lika djupa och trovärdiga som i Dallas. Deras agerande är omotiverat och någon egentlig skildring av deras personlighet erbjuds aldrig, utöver att de goda är Goda och de onda är Onda.
- Språket kunde ha varit skrivet av en tonårstjej som läst för många romantiska noveller. Nedtyngt av adjektiv staplade på varandra misslyckas det helt med att föra berättelsen framåt och locka läsaren att vända sida.
- Handlingen är oengagerande eftersom den är så naiv och karaktärerna har samma djup som en samling klippdockor. Jag gäspade och tittade på klockan när huvudpersonerna stoiskt utstod fruktansvärd tortyr och förnedrande prostitution.
Läsupplevelsen är sammanfattningsvis den av en (som tur är inte allt för lång) rad floskler och överdrifter. Jag har aldrig läst den typ av romantiska romaner som Don Quijote lät sig berusas av, men jag har en aning att han skulle ha känt igen sig i Den vidunderliga kärlekens historia, med undantag för att huvudpersonen till det yttre inte är en stilig riddare, utan ett tankeläsande "monster". Att den vann Augustpriset 2002 säger tyvärr mer om svensk litteratur än om boken.
Böckers "rätta uppskattning"
I dagens Boklördag i DN skriver Johan Svedjedal i en krönika (som jag tyvärr inte kan hitta i nätupplagan) om förhållandet mellan författare och kritiker. Han kommer till slutsatsen att ett verk bedömer sin kritiker, mer än kritikern bedömer verket. Han säger även att böcker, oavsett kritikermottagande, tenderar att "med åren få sin rätta uppskattning".
Vad är då ett verks "rätta uppskattning", egentligen? När man rör sig med sådana begrepp implicerar man att det finns någon form av objektivt verifierbar kvalitet i litteratur. Och vidare implicerar man att den samlade läsarkretsen förstår och representerar denna objektiva kvalitet, även om vissa kritiker tydligen kan fumla och misslyckas med att se denna kvalitet.
Jag tycker att det här är ett rätt snårigt resonemang. I min värld håller en bok god kvalitet i precis den mån den inspirerar, upplyser och förbättrar sina läsare. Det finns ingen objektiv kvalitet. Det finns inga bra böcker som ingen får ut något av, och det finns inga dåliga böcker som öppnar dörrar till tidigare oanade världar och perspektiv hos sina läsare. En boks värde är summan av den stora mängden subjektiva läsupplevelser.
Någon kanske tror att detta innebär att "författare" som Danielle Steele enligt min uppfattning skriver god litteratur. Ptja. På ungefär samma sätt som Idol är god TV.
I förbigående. I Boklördag finns även en spännande intervju med Alberto Manguel, där han bland mycket annat säger följande:
De läsande är en elit. Men en elit som vem som helst kan tillhöra. [...] Vi kommer till världen med nyfikenhet, kreativitet, redskap för att avtäcka och upptäcka världen. Sen måste vi lära oss att bli dumma, för annars skulle vi inte konsumera som vi gör.
Amen.
Vad är då ett verks "rätta uppskattning", egentligen? När man rör sig med sådana begrepp implicerar man att det finns någon form av objektivt verifierbar kvalitet i litteratur. Och vidare implicerar man att den samlade läsarkretsen förstår och representerar denna objektiva kvalitet, även om vissa kritiker tydligen kan fumla och misslyckas med att se denna kvalitet.
Jag tycker att det här är ett rätt snårigt resonemang. I min värld håller en bok god kvalitet i precis den mån den inspirerar, upplyser och förbättrar sina läsare. Det finns ingen objektiv kvalitet. Det finns inga bra böcker som ingen får ut något av, och det finns inga dåliga böcker som öppnar dörrar till tidigare oanade världar och perspektiv hos sina läsare. En boks värde är summan av den stora mängden subjektiva läsupplevelser.
Någon kanske tror att detta innebär att "författare" som Danielle Steele enligt min uppfattning skriver god litteratur. Ptja. På ungefär samma sätt som Idol är god TV.
I förbigående. I Boklördag finns även en spännande intervju med Alberto Manguel, där han bland mycket annat säger följande:
De läsande är en elit. Men en elit som vem som helst kan tillhöra. [...] Vi kommer till världen med nyfikenhet, kreativitet, redskap för att avtäcka och upptäcka världen. Sen måste vi lära oss att bli dumma, för annars skulle vi inte konsumera som vi gör.
Amen.
