Upplyst

... men låt dem också ta konsekvenserna.

Elever på konstfack menar att skolledningen viker sig inför makthavarna då de ser över sitt regelverk. "I den konstnärliga processen kan det hända att man bryter tabun eller överskrider gränser" säger man.

Jag har inget att invända - det står vem som helst fritt att begå brott och att sedan kalla det konst. Men det står också samhället fritt att reagera och att bestraffa. Anna Odell har provocerat, och hon har fått sin reaktion. Därmed vore allt frid och fröjd om det inte var för att dessa projekt är indirekt finansierade med offentliga medel. Just därför kan inte skolan tillåta och/eller uppmuntra att elever ägnar sig åt brottslig verksamhet. När eleverna väl är utexaminerade och står på egna konstben står det dem fritt att hoppa från broar, vandalisera och flytta prislappar. Och att acceptera samhällets dom över dem.

DN

Jag tycker det skulle vara suveränt om statsministern kunde säga detta (Gud välsigna Sverige) för vi är fortfarande ett kristet land. Det är viktigt att ledningen ska kunna bekänna sin tro.

Ja, det är på riktigt. Tyvärr. Visdomsorden står någon pigg och kreativ kd-filur vid namn Else-Marie Lindgren för.

Det är inte utan att man undrar vad som rör sig i huvudet på människor som Else-Marie. Hur kommer de på tanken att ge sig in i politiken? Total okunnighet kring elementära fakta, så som att Sverige är ett sekulärt land, torde ju ge dem en tankeställare. Men det är klart, vem behöver kunskap när man har Gud?

(Hur arrogant - och verklighetsfrämmande - är det för övrigt inte att förutsätta att de i "ledningen" är kristna? Vad lever dessa religiösa tokar i för fantasivärld egentligen? Herregud.)

The Story of Stuff

Varje vinter glömmer jag fågelsången, och varje vår inser jag hur mycket jag saknat den.
Varje vinter glömmer jag också hur det är när luften inte bara är torr och kall, utan full av dofter. Dofter av jord och liv.
Det är lätt att glömma ibland.

Såg Changeling på bio. Varför går man dit egentligen? Jag har svårt att komma ihåg när jag senast gick från bion och inte var besviken. Inte så mycket på filmen - även om jag väl så att säga per default blir besviken på de flesta filmer - som på allt runt omkring. Människorna, till exempel. En hel rad med tjejer som utbrister "Åh nej!", "Ja!", "Oh my god!" etc. genom en hel film blir tröttsamt ganska snabbt. Och godispåseprasslet ska jag inte ens gå in på.

Och filmen? Tja, sådär. Det blev väldigt präktigt när Rättvisan och Moralen och det Goda segrade över alla Onda skurkarna. Jag gillar inte riktigt när allting målas svartvitt - det finns en hel del nyanser däremellan.

Så, två gratisbiljetter kvar. Nästa gång blir det Benjamin Button.

PS. Jag brukar irritera mig på att de tänder belysningen och alla ställer sig upp när eftertexterna börjar. Jag vill gärna sitta kvar en stund, smälta filmen och prata om den. Men den här gången tände de ljuset någon minut innan filmen ens var slut! Det ska mycket till innan jag betalar för att gå på bio igen...

När jag går hemifrån ljusnar österhimlen, och några rosa molntussar fladdrar fram någonstans där uppe. Jodå, tids nog blir blir det nog sommar det här året också.

Varför känner man sig så ofta illa till mods och dåligt behandlad när man går från tandläkaren? Och varför kommer man på det först i efterhand. När man ligger där i stolen med andras händer i munnen är det ibland svårt att tala för sin sak, men när man väl gått ut genom dörren tänker man "Men vänta lite nu...".

Det är nog dags att se sig om efter en ny tandläkare till nästa år.

Jag läste i DN igår en notis (som jag tyvärr inte hittar i nätupplagan) om att en "chockerande" ny forskningsstudie visar att de flesta människor är beredda att tortera andra människor genom att ge dem smärtsamma elchocker. Det enda som krävs är en auktoritetsfigur som ber dem göra det.

Jag höjer på ögonbrynen och undrar så smått på vilket sätt detta är chockerande resultat. Detta har varit ett aktivt utforskat område i decennier, och en lång rad gedigna experiment utförda över hela världen visar att de allra flesta människor kräver ytterst lite övertalning för att tortera ihjäl främmande människor. Och detta är människor tagna "direkt från gatan", som inte utsatts för åratal av indoktrinering och propaganda och som inte behöver frukta för sitt eget liv. Så på vilket sätt är denna nya rapport chockerande, såvida det inte rör sig om en osmaklig ordvits (eftersom man i experimentet gav elchocker)?

Ju tidigare vi alla förstår att det kunde ha varit vi själva i förintelselägren, i Gulag, i Rwanda, i Kambodja, i Chile och i Abu Ghraib desto större är chanserna att hindra att framtida övergrepp och folkmord. Hon som inte förstår att hon själv är kapabel till mer ondska än hon kan föreställa sig är det lättaste offret att manipulera.

Än en gång måste jag rekommendera The Lucifer Effect. Liksom en hel trave böcker borde detta vara obligatorisk läsning i grundskolan.

Å ena sidan investerar vi miljarder i både piskor och morötter för att människor ska åka mindre bil och mer kollektivt (eller ännu hellre cykla), och å andra sidan ropar vi "katastrof!" och överväger att spendera ännu fler miljarder på att rädda en bilindustri som inte kan sälja sina bilar. Vän av ordning vill säkert invända att detta i första hand inte beror på trängselskatt eller förbättrad kollektivtrafik, utan på sämre konjunktur, men förutsatt att åtgärderna haft någon effekt över huvud taget torde det rimligtvis finnas ett samband.

Den andra frågan att ställa sig är hur rimligt det egentligen är att spendera sina kollektiva krafter på att ösa vatten i ett sjunkande skepp - ett skepp som varit på väg att sjunka i flera år? Jag skulle hellre se att samma pengar investerades i infrastruktur som alla privatpersoner och livsdugliga företag kan dra nytta av. Det är något allvarligt fel i ett samhälle där det per definition anses vara bättre att människor gör något, även om produkten av deras arbete är fullständigt meningslös och oönskad. Och det är ju inte så att det råder brist på saker som behöver göras.

Magnus Betnér har ibland ganska märkliga åsikter som jag har svårt att identifiera mig med, men detta är en punkt där jag är rörande överens med honom:


I förbigående, hur coolt är inte det här?

Amerikanska senatens försvarsutskott pekar ut Rumsfeld som ansvarig för de övergrepp som begåtts i "kriget mot terrorismen". Äntligen vederläggs alla naiva påståenden om "a few bad apples" - att de ansvariga faktiskt ska ställas inför rätta torde dock vara för mycket att hoppas på.

Intressant läsning för den som vill försöka förstå varför denna typ av övergrepp begås, vilken inverkan sociala och fysiska miljöer har på vårt psyke, och varför Guantanamo och Abu Ghraib är den högsta ledningens ansvar är The Lucifer Effect av Philip Zimbardo (kanske mest känd för The Stanford Prison Experiment).

En av många bra dokumentärer som illustrerar hur dessa övergrepp inte på något vis är isolerade händelser, och inte heller är/var begränsade till Guantanamo och Abu Ghraib, är Taxi to the Dark Side.

The blue of your eyes was infinite
You seemed to be
In love with me
Which isn't very realistic

Det är natt när jag cyklar till jobbet, och det är natt när jag cyklar hem. Och än mörkare ska det bli i veckorna tre.

De människor jag lyckats övertyga om The Handsome Familys förträfflighet behöver jag inte ens ena handens fingrar för att räkna. Jag har ibland själv svårt att sätta fingret på vad som egentligen är så speciellt med dem. Själva musiken är enkel (simpel? naiv?) och inte alltid särskilt njutbar, men jag vaggas in en alldeles speciell stämning av den. Och texterna, ja, jag faller handlöst.

Cry for the toy trains lost in the snow
Cry for the dead deer surrounded by crows
You call me softly down in the dark
Down where the red worms circle like sharks
Down, down in the ground

Under the black mud in your quiet house
You have prepared my place to lie down
A house in the rock where sorrows drown
Old man or baby make no more sound
Down, down in the ground


Ett annat smakprov:


Och i förbigående, en alldeles otrolig film:

Ibland undrar jag varför. Det är ju inte så farligt ändå, att gå upp och gå till jobbet. Ibland tänker jag att har ångest av gammal vana. Det är som att söndagarna från skoltiden har etsat sig fast och för evigt färgar varje söndag för resten av livet. Längst inne våndas jag ännu över att behöva ställa undan legot och ta på mig ryggsäcken med skolböcker inslagna i randig plast.

Jag tror att jag var fem år när jag sa till min mamma att det inte är förrän man blir pensionär man blir ledig på riktigt. Fram till dess har friheten alltid gränser, alltid en deadline. Jag måste ha varit ett väldigt klokt barn, inser jag så här i efterhand.