Våldskulturens evolution
Jag spelade också rollspel - återigen lekte vi (bland annat) att vi hade ihjäl varandra, men med tärningar, tabeller och formulär istället för knallpulverpistoler. Då kunde det vara kontroversiellt; en del av mina kompisar fick smyga med vad vi gjorde, eftersom deras föräldrar inte tillät dem att spela sådana våldsamma och hemska spel. Idag tror jag att de flesta föräldrar tillåter sina barn att spela rollspel. Själv skulle jag definitivt uppmuntra mina barn att odla sin fantasi på det sättet.
En hel del datorspel har det blivit också. I början ville inte min kära mor att vi skulle säga "jag dog", utan "jag förlorade", när vi spelade Bubble Bobble. Därifrån fick hon steg för steg retirera, och gränserna för vad som var ok flyttades obevekligt fram: först var det gatuslagsmål i Double Dragon, sedan slets kroppsdelar av i det då uppmärksammade Mortal Kombat. När Doom kom 1993 sköt vi monster med hagelgevär. Då försvarade vi det med att det faktiskt bara var zombies och andra hemskheter man sköt på; att skjuta på människor skulle ju vara alldeles för makabert. Men några år senare sprängde vi varandra i Quake så att de färgglada små köttbitarna muntert studsade på marken.
Alltså, en klar förskjutning av vad som anses vara acceptabelt. Detta gäller naturligtvis bara min personliga uppväxt, men jag misstänker att paralleller finns i samhället i stort. Och jag själv anser inte att jag tagit någon större skada av allt fantasivåld jag ägnat mig åt; tvärtom tycker jag att jag på det hela taget är en rätt välanpassad individ. Och de spel jag spelat har lett till spännande erfarenheter och goda vänskaper.
DN har just nu en artikelserie om våld och porr (särskilt i kombination) på nätet, och hur tonårspojkar tittar på det. När jag läser det blir jag lite fundersam, särskilt över min egen reaktion. Jag tycker att filmer på exempelvis avrättningar eller våldtäkter (framför allt verkliga, men även spelade) är fullkomligt vidriga. Det får mig att må fysiskt illa. Varför?
Vad är egentligen skillnaden mellan att låtsas skjuta sina kompisar i huvudet i ett datorspel, och att se en film med en avrättning? Vad gör det ena till ett festligt socialt tidsfördriv, och det andra till något motbjudande? Är det jag som blivit vuxen - de värderingar och inre gränser jag hade när jag lämnade tonåren har cementerats och blivit permanenta - eller finns det en väsentlig skillnad mellan de två? Och är isåfall den typen av filmer direkt skadliga, eller kommer vi alla att se tillbaka på det här om tio år och jämföre det med hysterin kring videofilmer på 80-talet och datorspel på 90-talet?
Jag har själv läst DNs artikelserie med intresse. I dagens artikel intervjuades två killar i 15-årsåldern om vad de tycker om alla "slaktfilmer" som finns på nätet. Killarna sa att de inte gillade att kolla på det, men gjorde det eftersom kompisarna kollade och skickade filmer.
Detta får mig att tänka på en period när jag gick i sjuan-åttan och "alla" i skolan satt i datasalen på rasterna och kollade på liknande sidor. Så vitt jag kan komma ihåg var det "bara" bilder på avhuggna kroppsdelar, olyckor och missbildade barn. Inget så grovt som avrättningar eller våldtäkter, men otroligt vidrigt och något som jag skäms för att jag kollade på.
Jag slutade kolla när jag skulle imponera på min storebror med en bild på ett barn med hemsk vattenskalle. Min bror blev väldigt upprörd och jag slutade kolla.
Numera är jag ganska känslig mot våld på tv eller i spel, men hur verkligt det ser ut spelar in mycket. Tex tycker jag inte att Kill Bill är äcklig eftersom mycket är så uppenbart overkligt.
Men jag tycker fortfarande att det är obehagligt att skjuta ihjäl folk i spelet Team Fortress 2, då jag hellre spelar medic och hjälper folk leva.
Men om jag skulle sluta må dåligt om jag råkar döda någon när jag spelar The Sims, då skulle jag faktiskt bli lite orolig. Jag vill må dåligt av våld och jag vill att andra ska göra det också. Jag vill inte bli avtrubbad.
