Missriktade aggressioner?
På Insidan i DN för en tid sedan kunde man läsa om ett projekt i Söderhamn som lät pojkar vars fäder av en eller annan anledning inte var närvarande i sina söners liv umgås med frivilliga låtsaspappor, så att de skulle få umgås med vuxna män och få sunda rollfigurer. Strålande. En riktig glad nyhet som, kan tyckas, skulle värma hjärtat hos alla som läste den.
Så icke fallet. På dagens ledarsida i DN skriver Hanne Kjöller under rubriken Hur blev Y bättre än X, i ett utslag av vad min flickvän (hon har inte heller någon Y-kromosom, och är därför en större auktoritet än jag på området) klassar som dumfeminism, att detta rör sig om förlegade könsroller och mansfixering. Hanne säger en hel del intressanta saker, och jag känner mig tvungen att citera delar av hennes artikel för att riktigt fånga vidden av det.
"I nästan alla tider och nästan alla kulturer har fäder varit frånvarande, oavsett om de råkat befinna sig i krig, på åkern eller på puben. Men de kvinnor som då dög fint, duger ingalunda längre."
Hmm. Och förr i tiden hade ju alla pojkar en oklanderlig barndom och växte upp till mönstermedborgare. Just det.
"För flickor som förlorat sina mödrar finns inget motsvarande projekt. Hur förklarar man det om man nu tycker att mammor och pappor är så väsensskilda och att båda absolut behövs?"
Det skulle nog också behövas. Precis som flickor behöver pappor, och pojkar behöver mammor. Det här argumentet är ungefär som att vi borde låta bli att behandla lunginflammation eftersom vi ändå inte kan bota lungcancer (än).
"Visst kan psykiskt sjuka, förståndshandikappade eller andra med särskilda behov behöva hjälp med det mesta i livet. Men vanliga, kapabla människor?"
Svårt att veta vad Hanne syftar på här - är det de vanliga, kapabla pojkarna som ska växa upp till psykiskt kompletta män, eller är det de vanliga, kapabla mammorna som ska ge pojkarna den kärlek och omtanke de behöver utan en pappa? Jag hoppas att det är det senare (det första alternativet vore så förvirrat att jag inte ens tänker kommentera det), och isåfall saknar det totalt udd. Det är inte mammornas tillkortakommanden det handlar om, det handlar om att pojkar kan må bra av att ha normala levande vuxna män i närheten.
"Har dagens ensamstående mammor inga bröder, inga svågrar, inga manliga vänner, ingen egen pappa?"
Uhhh... Ja du, Hanne. Många har nog det, och jag kan så gott som lova att dessa då kliver in och tar på sig just denna roll och tar sig an de faderlösa pojkarna. Men självklart finns det också kvinnor som inte har bröder, svågrar, manliga vänner eller egna pappor tillgängliga. Och då är det väl bra om det finns andra som kan ställa upp?
Hannes argumentation är så full av hål, cirkelresonemang och allmän missriktad bitterhet att det vore för snällt att säga att hon skjuter sig själv i foten. Hon talar om förlegade könsroller - vad är det hon själv förespråkar när hon implicerar att männen ska sköta sina egna affärer, för kvinnorna har klarat det här med barnuppfostran galant i tusentals år? Att förhållandet mellan stabila hemförhållanden samt närvaron av fadersfigurer och unga pojkars brottslighet är välkänt i hela världen är naturligtvis ovidkommande i Hannes korståg mot ojämlikhet.
Så icke fallet. På dagens ledarsida i DN skriver Hanne Kjöller under rubriken Hur blev Y bättre än X, i ett utslag av vad min flickvän (hon har inte heller någon Y-kromosom, och är därför en större auktoritet än jag på området) klassar som dumfeminism, att detta rör sig om förlegade könsroller och mansfixering. Hanne säger en hel del intressanta saker, och jag känner mig tvungen att citera delar av hennes artikel för att riktigt fånga vidden av det.
"I nästan alla tider och nästan alla kulturer har fäder varit frånvarande, oavsett om de råkat befinna sig i krig, på åkern eller på puben. Men de kvinnor som då dög fint, duger ingalunda längre."
Hmm. Och förr i tiden hade ju alla pojkar en oklanderlig barndom och växte upp till mönstermedborgare. Just det.
"För flickor som förlorat sina mödrar finns inget motsvarande projekt. Hur förklarar man det om man nu tycker att mammor och pappor är så väsensskilda och att båda absolut behövs?"
Det skulle nog också behövas. Precis som flickor behöver pappor, och pojkar behöver mammor. Det här argumentet är ungefär som att vi borde låta bli att behandla lunginflammation eftersom vi ändå inte kan bota lungcancer (än).
"Visst kan psykiskt sjuka, förståndshandikappade eller andra med särskilda behov behöva hjälp med det mesta i livet. Men vanliga, kapabla människor?"
Svårt att veta vad Hanne syftar på här - är det de vanliga, kapabla pojkarna som ska växa upp till psykiskt kompletta män, eller är det de vanliga, kapabla mammorna som ska ge pojkarna den kärlek och omtanke de behöver utan en pappa? Jag hoppas att det är det senare (det första alternativet vore så förvirrat att jag inte ens tänker kommentera det), och isåfall saknar det totalt udd. Det är inte mammornas tillkortakommanden det handlar om, det handlar om att pojkar kan må bra av att ha normala levande vuxna män i närheten.
"Har dagens ensamstående mammor inga bröder, inga svågrar, inga manliga vänner, ingen egen pappa?"
Uhhh... Ja du, Hanne. Många har nog det, och jag kan så gott som lova att dessa då kliver in och tar på sig just denna roll och tar sig an de faderlösa pojkarna. Men självklart finns det också kvinnor som inte har bröder, svågrar, manliga vänner eller egna pappor tillgängliga. Och då är det väl bra om det finns andra som kan ställa upp?
Hannes argumentation är så full av hål, cirkelresonemang och allmän missriktad bitterhet att det vore för snällt att säga att hon skjuter sig själv i foten. Hon talar om förlegade könsroller - vad är det hon själv förespråkar när hon implicerar att männen ska sköta sina egna affärer, för kvinnorna har klarat det här med barnuppfostran galant i tusentals år? Att förhållandet mellan stabila hemförhållanden samt närvaron av fadersfigurer och unga pojkars brottslighet är välkänt i hela världen är naturligtvis ovidkommande i Hannes korståg mot ojämlikhet.
Kommentarer
Trackback
