Det här med dödsstraff
Först och främst: dödsstraff är inte bra. Skräddarn säger bestämt nej till dödsstraff.
Men om man nu, som vissa av våra vänner där borta i väster insisterar på, nu prompt ska ihjäl fler människor än man redan gör genom att vägra fattiga sjukvård och sälja skjutvapen till vem som helst över disk, så kan man väl åtminstone göra det på ett humant sätt.
Den här artikeln i Slate ger en intressant historik över olika avrättningsmetoder, och huruvida de är smärtsamma och pålitliga. Ämnet är ju aningen komplicerat, för det är svårt att samla in pålitliga subjektiva intryck från de som har personlig erfarenhet. Men å andra sidan, det gäller att se möjligheterna och inte hindren. Den som just testkört giljotinen kanske kan blinka en gång för nej, och två gånger för ja?
Artikeln ger en intressant inblick i var man i USA lägger tonvikten när man avgör vad som är en human avrättningsmetod: giftcocktailen är bra, för den är inte traumatiserande för de som tittar på. Och det är ju strålande. Sen att denna metod riskerar att vara extremt utdragen och plågsam för den som faktiskt avrättas och att en veterinär som använde den för att avliva en hund enligt amerikansk djurskyddslag skulle göra sig skyldig till djurplågeri är oväsentligt.
Det finns alltså bättre och pålitligare sätt att avrätta människor än genom giftinjektion. Kinesernas väldigt matter-of-factly nackskott, till exempel. Men då återkommer vi till de traumatiserade åskådarna - åskådare som kanske utgörs av offrens anhöriga, som bara kommit dit för att få se "rättvisa skipas". Gud förbjude att de på ett så påtagligt sätt skulle behöva se vad det verkligen innebär att en människa dödas av staten. Bättre då att han får lida lite extra, men att det ser snyggt och prydligt ut.
Hyckleri?
Men om man nu, som vissa av våra vänner där borta i väster insisterar på, nu prompt ska ihjäl fler människor än man redan gör genom att vägra fattiga sjukvård och sälja skjutvapen till vem som helst över disk, så kan man väl åtminstone göra det på ett humant sätt.
Den här artikeln i Slate ger en intressant historik över olika avrättningsmetoder, och huruvida de är smärtsamma och pålitliga. Ämnet är ju aningen komplicerat, för det är svårt att samla in pålitliga subjektiva intryck från de som har personlig erfarenhet. Men å andra sidan, det gäller att se möjligheterna och inte hindren. Den som just testkört giljotinen kanske kan blinka en gång för nej, och två gånger för ja?
Artikeln ger en intressant inblick i var man i USA lägger tonvikten när man avgör vad som är en human avrättningsmetod: giftcocktailen är bra, för den är inte traumatiserande för de som tittar på. Och det är ju strålande. Sen att denna metod riskerar att vara extremt utdragen och plågsam för den som faktiskt avrättas och att en veterinär som använde den för att avliva en hund enligt amerikansk djurskyddslag skulle göra sig skyldig till djurplågeri är oväsentligt.
Det finns alltså bättre och pålitligare sätt att avrätta människor än genom giftinjektion. Kinesernas väldigt matter-of-factly nackskott, till exempel. Men då återkommer vi till de traumatiserade åskådarna - åskådare som kanske utgörs av offrens anhöriga, som bara kommit dit för att få se "rättvisa skipas". Gud förbjude att de på ett så påtagligt sätt skulle behöva se vad det verkligen innebär att en människa dödas av staten. Bättre då att han får lida lite extra, men att det ser snyggt och prydligt ut.
Hyckleri?
Kommentarer
Trackback
