Daggmaskbuffé
På morgonen försöker jag till en början väja och cykla mellan dem, för även om jag egentligen bryr mig överdrivet mycket om dem känns det så onödigt och meningslöst att döda dem om jag kan undvika det. Efter en liten bit ger jag naturligtvis upp - för varje liten varelse jag räddar genom att svänga av dödar jag oundvikligen två andra - och cyklar bara rakt fram. Jag hoppas att det mesta av det våta som stänker upp på mig bara är vatten och inte mosad daggmask.
På väg hem på eftermiddagen ligger maskarna still. Kilometer efter kilometer har cykelvägen förvandlats till en massgrav. Men fåglarna blir i alla fall mätta och glada.
PS. Buffé måste vara ett av vårt språks mest misshandlade ord. Varje gång jag undantagsvis ser det rättstavat utanför någon restaurang blir jag sugen på att gå in och äta där, som om bara för att tacka dem.
Mycket kloka ord om kreativitet och produktivitet och allt. Och jag håller med dig. Jag inbillar mig nog ofta att alla andra har så händelserika liv exempelvis. Men så är det kanske inte. Och precis, sen är det ju det här med hur personlig man ska bli på bloggen. Opersonligt är ju oftast inte vidare intresseväckande (även om mystik iofs kan vara lockande) men samtidigt kan man ju inte veta vilka som läser och man vill ju inte hänga ut sig alldeles.
Intressant det där med memetik! Jag får väl erkänna att jag inte hört om det förut (är jag lite bakom flötet då? :P) men som du säger, det tål att funderas över.
Och så det här med daggmaskar.. om man skulle ut och meta skulle man bli lycklig i alla fall. Alltid när vi ska ut och fiska på somrarna hittar man inte en enda. Då gömmer de sig minsann de små rackarna!
