Tågfunderingar
Jag åker tåg. Jag försöker skriva på boken. En del får jag gjort, men det känns krystat och ointressant. Så mycket lättare att bara luta huvudet tillbaka och lyssna på samtalen som flyter fram i kupén. Jag har ändå laptopen framme och kan lika gärna skriva en bit om här och nu istället för där och då.
En bit bakom sitter ett gäng som diskuterar Linköpings uteliv, eller kanske bristen därav. Efter en del ansträngda matematiska uträkningar konstaterar man att det en given lördagkväll i Linköping finns bokstavligen tusentals människor mellan 18 och 25 som inte är ute på krogen. Så, vad gör alla dessa människor, undrar man Ser på film, föreslås det. Tydligen finns det två saker att göra på fritiden: att se på film samt gå ut på krogen. Någon påpekar också att många faktiskt har pojk- och flickvänner. Det får mig att tänka på den gången jag bjöd mina korridorgrannar på bullar, och en av tjejerna tittar på mig och utropar "Bakar du bullar en lördagkväll!?". Även om jag ibland glömmer bort hur illa jag passar in i det här samhället blir jag snabbt påmind igen.
På andra sidan bordet sitter en tjej - enligt mina fördomar en äkta blondin i ordets alla betydelser - som oupphörligt drar i sitt halvlånga hår. Den dåliga vanan (Hur mycket tål hennes hår egentligen? När kommer det att gå av?) kompletteras av en halvöppen mun och en fullständigt tom blick, och min fantasi målar upp bilden av en motsvarande tom människa. Jag tänker att hon säkert inte är hemma och till exempel läser en bok särskilt många lördagkvällar. Jag känner henne naturligtvis inte, men sådan är jag - fördomsfull och dömande.
Tjejen bredvid henne tittar ut genom fönstret och försöker dölja att hon gråter. Varför gråter hon? Hennes ansikte är öppet och ärligt, och jag vill gärna fråga henne hur det är fatt, men med kupén full av främmande människor skulle det kännas väldigt märkligt. Jag skulle gärna vilja ge henne en vänlig blick som säger "Hej, finns det något jag kan göra för dig? Jag känner dig inte, men jag känner för dig," men jag vet inte riktigt hur. Hur ger man en sådan blick? Och skulle hon bara kännas sig besvärad? Nu har hon ändå torkat tårarna. Hon läser en bok. Jag får för mig att börja skriva en fråga till henne på datorn (varför har jag inte papper och penna?) för att kunna fråga henne utan att blanda in alla andra i kupén. Men vi kommer fram till Nyköping och hon reser sig för att gå av. Ögonblicket har passerat. Jag ser alla möjligheterna grena ut sig från det missade tillfället. Kanske hade jag kunnat få henne att känna sig bättre till mods? Kanske hade vi kunnat prata böcker? Kanske hade vi kunnat bli vänner? Eller hade hon bara känt sig besvärad? Är det sådant här som får människor att skriva kontaktannonser i stil med "Du, ung tjej i kort mörkt hår som försökte hålla tillbaka tårarna på tåget söderut från Stockholm, började läsa Matilde av Denise Rudberg och sedan gick av i Nyköping, vem är du? Jag tänker på dig."?
Antagligen.
En bit bakom sitter ett gäng som diskuterar Linköpings uteliv, eller kanske bristen därav. Efter en del ansträngda matematiska uträkningar konstaterar man att det en given lördagkväll i Linköping finns bokstavligen tusentals människor mellan 18 och 25 som inte är ute på krogen. Så, vad gör alla dessa människor, undrar man Ser på film, föreslås det. Tydligen finns det två saker att göra på fritiden: att se på film samt gå ut på krogen. Någon påpekar också att många faktiskt har pojk- och flickvänner. Det får mig att tänka på den gången jag bjöd mina korridorgrannar på bullar, och en av tjejerna tittar på mig och utropar "Bakar du bullar en lördagkväll!?". Även om jag ibland glömmer bort hur illa jag passar in i det här samhället blir jag snabbt påmind igen.
På andra sidan bordet sitter en tjej - enligt mina fördomar en äkta blondin i ordets alla betydelser - som oupphörligt drar i sitt halvlånga hår. Den dåliga vanan (Hur mycket tål hennes hår egentligen? När kommer det att gå av?) kompletteras av en halvöppen mun och en fullständigt tom blick, och min fantasi målar upp bilden av en motsvarande tom människa. Jag tänker att hon säkert inte är hemma och till exempel läser en bok särskilt många lördagkvällar. Jag känner henne naturligtvis inte, men sådan är jag - fördomsfull och dömande.
Tjejen bredvid henne tittar ut genom fönstret och försöker dölja att hon gråter. Varför gråter hon? Hennes ansikte är öppet och ärligt, och jag vill gärna fråga henne hur det är fatt, men med kupén full av främmande människor skulle det kännas väldigt märkligt. Jag skulle gärna vilja ge henne en vänlig blick som säger "Hej, finns det något jag kan göra för dig? Jag känner dig inte, men jag känner för dig," men jag vet inte riktigt hur. Hur ger man en sådan blick? Och skulle hon bara kännas sig besvärad? Nu har hon ändå torkat tårarna. Hon läser en bok. Jag får för mig att börja skriva en fråga till henne på datorn (varför har jag inte papper och penna?) för att kunna fråga henne utan att blanda in alla andra i kupén. Men vi kommer fram till Nyköping och hon reser sig för att gå av. Ögonblicket har passerat. Jag ser alla möjligheterna grena ut sig från det missade tillfället. Kanske hade jag kunnat få henne att känna sig bättre till mods? Kanske hade vi kunnat prata böcker? Kanske hade vi kunnat bli vänner? Eller hade hon bara känt sig besvärad? Är det sådant här som får människor att skriva kontaktannonser i stil med "Du, ung tjej i kort mörkt hår som försökte hålla tillbaka tårarna på tåget söderut från Stockholm, började läsa Matilde av Denise Rudberg och sedan gick av i Nyköping, vem är du? Jag tänker på dig."?
Antagligen.
Kommentarer
Postat av: vendela
Vilken underbar liten betraktelse. Jag har nog varit både betraktaren och flickan med tårar nångång. Det är knepigt. Och det är synd att inte en liten fågel kan viska hur man ska göra ibland.
Men bullbak på en lördagskväll tycker jag låter förtjusande i alla fall :)
Trackback
