Återkomsten
Ok, så jag har tågluffat genom Europa en vecka och tagit mig hem hyfsat helskinnad. Med ungefär 450 bilder i kameran och många erfarenheter - både bra och dåliga - i bakfickan är det ju i princip oundvikligt att jag skriver om resan på min blogg.
Jag funderade på att skriva ett litet inlägg om varje land i tur och ordning, eller att lägga upp det på något annat fiffigt sätt. Men istället skriver jag bara det som faller mig in, och just nu är det Rom som snurrar snabbast i hjärnan. På samma gång som jag blev överraskad av Rom så var det precis så som jag trodde att det skulle vara. Eller befarade, kanske.
Låt mig sammanfatta denna stad. Rom. Vår västerländska civilisations moder etc. Ord som faller mig på tungan är kaotiskt, smutsigt, stort, otrevligt, imponerande, tragiskt, äckligt, slummigt.
Det lättaste är antagligen att exemplifiera. Så, några små anekdoter och iakttagelser:
- Det finns oändligt många stora, vackra, historiska byggnader i Rom. Byggnader som i Sverige skulle ha varit K-märkta och skyddade av stora luntor av lagstiftning. Byggnader som skulle vårdas ömt för att föras vidare till nästa generation. Så icke i Rom. De allra flesta byggnader befinner sig i sorgligt förfall med flagnande färg, trasiga fönster och nedklottrade fasader.
- Man hör ibland om hur de gamla byggnaderna håller på att vittra sönder på grund av bilavgaser och luftföroreningar. Ja, det är inte så märkligt, med tanke på hur mycket trafik det är i den där staden. Det som slår en gång på gång är: "Hur har de tänkt här egentligen? Har de tänkt över huvud taget?". Exempelvis är Colosseum helt omgivet av stora genomfartsleder som löper precis längs med muren. Likaså är hela Palatinen omringad av tungt trafikerade gator. Den som allvarligt ville bevara de gamla byggnaderna kanske skulle försöka minska trafiken en aning? Kanske anlägga en buffertzon av träd och parklandskap mellan kulturskatterna och trafiken? Ett sätt skulle ju vara att satsa lite på kollektivtrafik, vilket för mig till nästa punkt.
- Kollektivtrafiken i Rom (Italien?) är ett skämt. Utan undantag var alla tåg och bussar vi åkte med försenade. Tunnelbanan är antik och består av två linjer med något tiotal stationer vardera - det är nästan som att man någon gång byggde en tunnelbana bara för att andra, riktiga städer har tunnelbanor. Så nu kan man säga att man har en tunnelbana, utan att någonsin riktigt ha förstått vad den är till för och utan att den gör någon större nytta. Översiktskartor och information lyser helt med sin frånvaro - vi gick varv på varv i Roma Termini utan att hitta någon turistinformation.
- Människor är i regel inte särskilt trevliga eller välkomnande. I Berlin kom gamla tanter med kryckor fram och frågade på en blandning av tyska och mycket dålig engelska om vi behövde hjälp när vi stod och tittade på våra turistkartor - i Rom blir människor snarast irriterade om man bara ställer frågor istället för att köpa något av dem.
- Sopor överallt. Är det här verkligen ett I-land? Tiberns flodbank används som skrotupplag när man kommer utanför de värsta turiststråken. Det för tankarna till Kanarieöarna, där stränderna mer liknade soptippar än något annat så fort man gick bortom turisthotellen. Har de här människorna ingen vilja att bevara och vårda sin egen omgivning?
- Turistinformation existerar inte. När vi t.ex. kom till Palatinen förväntade vi oss små plakat med informativa texter som berättade om historien bakom ruinerna, sådär som det fungerar i resten av den civiliserade världen. Icke. Den enda information man får är små fåniga skyltar där det står "casa di augusto". På Palatinen finns det väldigt många byggnader, och Augustus hus ligger i motsatta änden. Budskapet upplevde jag ungefär som "Där borta är ett känt hus. Gå dit och ta dina turistbilder." Som tur var hade vi en ganska omfattande guidebok som hjälpte oss att identifiera större delen av ruinerna.
Det var exakt samma historia i Vatikanen, men där pekade pilarna mot Sixtinska kapellet.
- De vackra trädgårdarna och parkerna lyste med sin frånvaro. Vi besökte till exempel Villa Borghese (som på kartan är en enorm grön fläck mitt i centrala Rom) för att se på lite lummigt överdåd bara för att upptäcka grusplaner, utspridda träd, några ledsna buskar och mer sopor.
- Dricksvatten i fontäner är en bra grej. Att ha rent dricksvatten i ledningarna i sig är kanske inte så mycket att skryta med längre (men såklart fantastiskt för två tusen år sedan), men att göra det tillgängligt i små fontäner här och var får helt klart tummen upp från mig. Det är något jag gärna skulle se här i Sverige också.
- Allting är stort, stort, stort. Och visst är det imponerande. Subtilitet tycks inte riktigt ha varit romarnas (vare sig antikens eller renässansens) grej.
Sammanfattningsvis är det skönt att vara därifrån. Jag skulle aldrig vilja bo i Rom, men nu har jag i alla fall varit där och sett de där grejorna man borde se. Att Rom skulle vara en romantisk stad att åka till på sin smekmånad eller något i den stilen har jag mycket svårt att förstå.
På tåget norrut från Rom träffade vi en pratsam kille från Phoenix, Arizona, som vi jämförde våra upplevelser med. Vi var rörande överens om det mesta (och även om vilken förträfflig stad Berlin är i jämförelse). Alltifrån hur skitig staden är till hur otrevliga "those bastards" är. Han berättade hur han suttit hela sista dagen på Roma Termini och väntat på tåget, för han orkade inte med Rom en dag till.
Nu ska jag göra en smoothie. Jag blev oerhört inspirerad av ett litet smoothie-hak i Köpenhamn på vägen hem, och jag har bestämt mig för att försöka göra smoothies varje dag. Vi får se hur länge det varar!
PS.
På tal om Rom läste jag här om dagen om att Silvio Berlusconi fått straffrihet till 2013, så att han inte kan dömas för sina brott. Bra jobbat, Italien.
Jag funderade på att skriva ett litet inlägg om varje land i tur och ordning, eller att lägga upp det på något annat fiffigt sätt. Men istället skriver jag bara det som faller mig in, och just nu är det Rom som snurrar snabbast i hjärnan. På samma gång som jag blev överraskad av Rom så var det precis så som jag trodde att det skulle vara. Eller befarade, kanske.
Låt mig sammanfatta denna stad. Rom. Vår västerländska civilisations moder etc. Ord som faller mig på tungan är kaotiskt, smutsigt, stort, otrevligt, imponerande, tragiskt, äckligt, slummigt.
Det lättaste är antagligen att exemplifiera. Så, några små anekdoter och iakttagelser:
- Det finns oändligt många stora, vackra, historiska byggnader i Rom. Byggnader som i Sverige skulle ha varit K-märkta och skyddade av stora luntor av lagstiftning. Byggnader som skulle vårdas ömt för att föras vidare till nästa generation. Så icke i Rom. De allra flesta byggnader befinner sig i sorgligt förfall med flagnande färg, trasiga fönster och nedklottrade fasader.
- Man hör ibland om hur de gamla byggnaderna håller på att vittra sönder på grund av bilavgaser och luftföroreningar. Ja, det är inte så märkligt, med tanke på hur mycket trafik det är i den där staden. Det som slår en gång på gång är: "Hur har de tänkt här egentligen? Har de tänkt över huvud taget?". Exempelvis är Colosseum helt omgivet av stora genomfartsleder som löper precis längs med muren. Likaså är hela Palatinen omringad av tungt trafikerade gator. Den som allvarligt ville bevara de gamla byggnaderna kanske skulle försöka minska trafiken en aning? Kanske anlägga en buffertzon av träd och parklandskap mellan kulturskatterna och trafiken? Ett sätt skulle ju vara att satsa lite på kollektivtrafik, vilket för mig till nästa punkt.
- Kollektivtrafiken i Rom (Italien?) är ett skämt. Utan undantag var alla tåg och bussar vi åkte med försenade. Tunnelbanan är antik och består av två linjer med något tiotal stationer vardera - det är nästan som att man någon gång byggde en tunnelbana bara för att andra, riktiga städer har tunnelbanor. Så nu kan man säga att man har en tunnelbana, utan att någonsin riktigt ha förstått vad den är till för och utan att den gör någon större nytta. Översiktskartor och information lyser helt med sin frånvaro - vi gick varv på varv i Roma Termini utan att hitta någon turistinformation.
- Människor är i regel inte särskilt trevliga eller välkomnande. I Berlin kom gamla tanter med kryckor fram och frågade på en blandning av tyska och mycket dålig engelska om vi behövde hjälp när vi stod och tittade på våra turistkartor - i Rom blir människor snarast irriterade om man bara ställer frågor istället för att köpa något av dem.
- Sopor överallt. Är det här verkligen ett I-land? Tiberns flodbank används som skrotupplag när man kommer utanför de värsta turiststråken. Det för tankarna till Kanarieöarna, där stränderna mer liknade soptippar än något annat så fort man gick bortom turisthotellen. Har de här människorna ingen vilja att bevara och vårda sin egen omgivning?
- Turistinformation existerar inte. När vi t.ex. kom till Palatinen förväntade vi oss små plakat med informativa texter som berättade om historien bakom ruinerna, sådär som det fungerar i resten av den civiliserade världen. Icke. Den enda information man får är små fåniga skyltar där det står "casa di augusto". På Palatinen finns det väldigt många byggnader, och Augustus hus ligger i motsatta änden. Budskapet upplevde jag ungefär som "Där borta är ett känt hus. Gå dit och ta dina turistbilder." Som tur var hade vi en ganska omfattande guidebok som hjälpte oss att identifiera större delen av ruinerna.
Det var exakt samma historia i Vatikanen, men där pekade pilarna mot Sixtinska kapellet.
- De vackra trädgårdarna och parkerna lyste med sin frånvaro. Vi besökte till exempel Villa Borghese (som på kartan är en enorm grön fläck mitt i centrala Rom) för att se på lite lummigt överdåd bara för att upptäcka grusplaner, utspridda träd, några ledsna buskar och mer sopor.
- Dricksvatten i fontäner är en bra grej. Att ha rent dricksvatten i ledningarna i sig är kanske inte så mycket att skryta med längre (men såklart fantastiskt för två tusen år sedan), men att göra det tillgängligt i små fontäner här och var får helt klart tummen upp från mig. Det är något jag gärna skulle se här i Sverige också.
- Allting är stort, stort, stort. Och visst är det imponerande. Subtilitet tycks inte riktigt ha varit romarnas (vare sig antikens eller renässansens) grej.
Sammanfattningsvis är det skönt att vara därifrån. Jag skulle aldrig vilja bo i Rom, men nu har jag i alla fall varit där och sett de där grejorna man borde se. Att Rom skulle vara en romantisk stad att åka till på sin smekmånad eller något i den stilen har jag mycket svårt att förstå.
På tåget norrut från Rom träffade vi en pratsam kille från Phoenix, Arizona, som vi jämförde våra upplevelser med. Vi var rörande överens om det mesta (och även om vilken förträfflig stad Berlin är i jämförelse). Alltifrån hur skitig staden är till hur otrevliga "those bastards" är. Han berättade hur han suttit hela sista dagen på Roma Termini och väntat på tåget, för han orkade inte med Rom en dag till.
Nu ska jag göra en smoothie. Jag blev oerhört inspirerad av ett litet smoothie-hak i Köpenhamn på vägen hem, och jag har bestämt mig för att försöka göra smoothies varje dag. Vi får se hur länge det varar!
PS.
På tal om Rom läste jag här om dagen om att Silvio Berlusconi fått straffrihet till 2013, så att han inte kan dömas för sina brott. Bra jobbat, Italien.
Kommentarer
Postat av: V
Det var spännande iakttagelser. Jag tycker alltid att Sverige känns så rent på något vis när man kommer hem. Menja, egentligen är väl inte Sverige så rent heller alltid. Förresten har du fått en liten utmaning att bita i i bloggen, ifall andan skulle falla på nångång ;) Kanske lite meningslöst, men meningslöst kan ju vara roligt med. Kanske :)
Trackback
