Väntans tider
Här om dagen läste jag på en väns blogg om hur hon som barn dagen innan julafton sörjde att julen snart var slut. Och visst var det så - adventstiden var ju egentligen mycket härligare än julen i sig.
Jag minns tydligt hur jag som barn kunde vara ledsen första dagen på sommarlovet, eftersom sommarlovet redan hade börjat. Jag hade redan börjat förbruka det, och varje minut som gick var mig oåterkalleligt förlorad. Varje minut av underbar ledighet. Och när midsommar väl var förbi, ja då var allting så gott som förstört. För mig var nog alltid den bästa tiden någonstans i april. Det fanns en magisk gräns där, när det var kortare tid kvar till sommarlovet än sommarlovet var långt. Den sista månaden innan sommarlovet var bättre än lovet självt.
Och visst är det så. Förväntan överträffar upplevelsen. Och när upplevelsen väl är där glider den liksom mellan fingrarna - känslan av att inte njuta fullt ut infinner sig tillsammans med ångesten över att det snart är slut.
Ett annat barndomsminne. Jag tyckte aldrig mycket om att hälsa på mina farföräldrar. Det var en lång och jobbig bilresa (nåja, inte så lång så här i efterhand, men jag upplevde den som evighetslång), det fanns inget att leka med där (utom saker som man absolut inte fick leka med), och jag var allt som oftast ganska rädd för farfar. Sällan har jag dock ätit efterrätter sådana som min farmor gjorde då vi hälsade på. Och inte minst hennes glass lever kvar i minnet. Men mitt problem, som med allting annat, var ju att glassen tog slut. Jag gjorde många försök att dra ut på njutningen. Jag tänkte att om jag bara kunde hålla kvar glassen i munnen utan att svälja borde jag kunna njuta av den... ja, för alltid? Naturligtvis gick det inte. Jag grubblade mycket över varför, och försökte förfina min teknik för att behålla glassen i munnen. Jag kom fram till att problemet helt enkelt var salivproduktionen, som jag inte hade någon kontroll över. Det bästa jag kunde göra var att äta glassen i så små bitar som möjligt.
Än idag använder jag så små skedar som möjligt när jag äter glass.
Och på tal om att dra ut på njutningen: Xkcd.
...
Idag har jag tyvärr inte tio veckors sommarlov längre. Det är närmare tre och en halv vecka. Men likafullt har jag nu passerat gränsen då det är kortare tid kvar än ledigheten är lång. De närmaste sju veckorna kommer jag alltså att vara ledig större delen av tiden. Det är rätt så magiskt.
Det är väntans tider av fler anledningar. Biljetter och hotellrum är bokade. Nu återstår bara att drömma om vad dagarna ska fyllas med. Den som vill bidra med förslag på vad som bör göras i Köpenhamn, Berlin, Rom och/eller Bern är välkommen att göra så.
Jag minns tydligt hur jag som barn kunde vara ledsen första dagen på sommarlovet, eftersom sommarlovet redan hade börjat. Jag hade redan börjat förbruka det, och varje minut som gick var mig oåterkalleligt förlorad. Varje minut av underbar ledighet. Och när midsommar väl var förbi, ja då var allting så gott som förstört. För mig var nog alltid den bästa tiden någonstans i april. Det fanns en magisk gräns där, när det var kortare tid kvar till sommarlovet än sommarlovet var långt. Den sista månaden innan sommarlovet var bättre än lovet självt.
Och visst är det så. Förväntan överträffar upplevelsen. Och när upplevelsen väl är där glider den liksom mellan fingrarna - känslan av att inte njuta fullt ut infinner sig tillsammans med ångesten över att det snart är slut.
Ett annat barndomsminne. Jag tyckte aldrig mycket om att hälsa på mina farföräldrar. Det var en lång och jobbig bilresa (nåja, inte så lång så här i efterhand, men jag upplevde den som evighetslång), det fanns inget att leka med där (utom saker som man absolut inte fick leka med), och jag var allt som oftast ganska rädd för farfar. Sällan har jag dock ätit efterrätter sådana som min farmor gjorde då vi hälsade på. Och inte minst hennes glass lever kvar i minnet. Men mitt problem, som med allting annat, var ju att glassen tog slut. Jag gjorde många försök att dra ut på njutningen. Jag tänkte att om jag bara kunde hålla kvar glassen i munnen utan att svälja borde jag kunna njuta av den... ja, för alltid? Naturligtvis gick det inte. Jag grubblade mycket över varför, och försökte förfina min teknik för att behålla glassen i munnen. Jag kom fram till att problemet helt enkelt var salivproduktionen, som jag inte hade någon kontroll över. Det bästa jag kunde göra var att äta glassen i så små bitar som möjligt.
Än idag använder jag så små skedar som möjligt när jag äter glass.
Och på tal om att dra ut på njutningen: Xkcd.
...
Idag har jag tyvärr inte tio veckors sommarlov längre. Det är närmare tre och en halv vecka. Men likafullt har jag nu passerat gränsen då det är kortare tid kvar än ledigheten är lång. De närmaste sju veckorna kommer jag alltså att vara ledig större delen av tiden. Det är rätt så magiskt.
Det är väntans tider av fler anledningar. Biljetter och hotellrum är bokade. Nu återstår bara att drömma om vad dagarna ska fyllas med. Den som vill bidra med förslag på vad som bör göras i Köpenhamn, Berlin, Rom och/eller Bern är välkommen att göra så.
Kommentarer
Postat av: V
Åh alltså, jag känner verkligen igen mig i det där med sommarlovet. Jag räknade alltid dagar. Visste precis när halva lovet hade gått. Det var väl inte särskilt bra kanske, men det var en trygghet att veta på något vis. Och Guitar Hero brukar vi också pyssla med här, men det går visst inget vidare :) Lättare att besegra dem på singstar isf. Faktiskt.
Trackback
