Upplyst

De människor jag lyckats övertyga om The Handsome Familys förträfflighet behöver jag inte ens ena handens fingrar för att räkna. Jag har ibland själv svårt att sätta fingret på vad som egentligen är så speciellt med dem. Själva musiken är enkel (simpel? naiv?) och inte alltid särskilt njutbar, men jag vaggas in en alldeles speciell stämning av den. Och texterna, ja, jag faller handlöst.

Cry for the toy trains lost in the snow
Cry for the dead deer surrounded by crows
You call me softly down in the dark
Down where the red worms circle like sharks
Down, down in the ground

Under the black mud in your quiet house
You have prepared my place to lie down
A house in the rock where sorrows drown
Old man or baby make no more sound
Down, down in the ground


Ett annat smakprov:


Och i förbigående, en alldeles otrolig film:

Ibland undrar jag varför. Det är ju inte så farligt ändå, att gå upp och gå till jobbet. Ibland tänker jag att har ångest av gammal vana. Det är som att söndagarna från skoltiden har etsat sig fast och för evigt färgar varje söndag för resten av livet. Längst inne våndas jag ännu över att behöva ställa undan legot och ta på mig ryggsäcken med skolböcker inslagna i randig plast.

Jag tror att jag var fem år när jag sa till min mamma att det inte är förrän man blir pensionär man blir ledig på riktigt. Fram till dess har friheten alltid gränser, alltid en deadline. Jag måste ha varit ett väldigt klokt barn, inser jag så här i efterhand.

Till en spegelblank sjö med matlåda i ryggsäcken och kamera i handen.

Jag misstänker att det inte undgått någon vid det här laget, men för den som inte sett Obamas segertal än: titta på det nu. Ja, nu.

Höst, lera, dimma, kyla. Jag värmer mig med en nyinköpt grön kompis och ett hoppingivande valresultat. Och köttfärssås.