Aj
Det här med förkylning är inte så superfestligt alla gånger.
Att vakna av halsont mitt i natten och inte kunna somna om.
Att försöka in i det längsta att inte svälja.
Att sörpla på sitt honungsvatten och försöka få tiden att gå.
Blä.
Att vakna av halsont mitt i natten och inte kunna somna om.
Att försöka in i det längsta att inte svälja.
Att sörpla på sitt honungsvatten och försöka få tiden att gå.
Blä.
Tågfunderingar
Jag åker tåg. Jag försöker skriva på boken. En del får jag gjort, men det känns krystat och ointressant. Så mycket lättare att bara luta huvudet tillbaka och lyssna på samtalen som flyter fram i kupén. Jag har ändå laptopen framme och kan lika gärna skriva en bit om här och nu istället för där och då.
En bit bakom sitter ett gäng som diskuterar Linköpings uteliv, eller kanske bristen därav. Efter en del ansträngda matematiska uträkningar konstaterar man att det en given lördagkväll i Linköping finns bokstavligen tusentals människor mellan 18 och 25 som inte är ute på krogen. Så, vad gör alla dessa människor, undrar man Ser på film, föreslås det. Tydligen finns det två saker att göra på fritiden: att se på film samt gå ut på krogen. Någon påpekar också att många faktiskt har pojk- och flickvänner. Det får mig att tänka på den gången jag bjöd mina korridorgrannar på bullar, och en av tjejerna tittar på mig och utropar "Bakar du bullar en lördagkväll!?". Även om jag ibland glömmer bort hur illa jag passar in i det här samhället blir jag snabbt påmind igen.
På andra sidan bordet sitter en tjej - enligt mina fördomar en äkta blondin i ordets alla betydelser - som oupphörligt drar i sitt halvlånga hår. Den dåliga vanan (Hur mycket tål hennes hår egentligen? När kommer det att gå av?) kompletteras av en halvöppen mun och en fullständigt tom blick, och min fantasi målar upp bilden av en motsvarande tom människa. Jag tänker att hon säkert inte är hemma och till exempel läser en bok särskilt många lördagkvällar. Jag känner henne naturligtvis inte, men sådan är jag - fördomsfull och dömande.
Tjejen bredvid henne tittar ut genom fönstret och försöker dölja att hon gråter. Varför gråter hon? Hennes ansikte är öppet och ärligt, och jag vill gärna fråga henne hur det är fatt, men med kupén full av främmande människor skulle det kännas väldigt märkligt. Jag skulle gärna vilja ge henne en vänlig blick som säger "Hej, finns det något jag kan göra för dig? Jag känner dig inte, men jag känner för dig," men jag vet inte riktigt hur. Hur ger man en sådan blick? Och skulle hon bara kännas sig besvärad? Nu har hon ändå torkat tårarna. Hon läser en bok. Jag får för mig att börja skriva en fråga till henne på datorn (varför har jag inte papper och penna?) för att kunna fråga henne utan att blanda in alla andra i kupén. Men vi kommer fram till Nyköping och hon reser sig för att gå av. Ögonblicket har passerat. Jag ser alla möjligheterna grena ut sig från det missade tillfället. Kanske hade jag kunnat få henne att känna sig bättre till mods? Kanske hade vi kunnat prata böcker? Kanske hade vi kunnat bli vänner? Eller hade hon bara känt sig besvärad? Är det sådant här som får människor att skriva kontaktannonser i stil med "Du, ung tjej i kort mörkt hår som försökte hålla tillbaka tårarna på tåget söderut från Stockholm, började läsa Matilde av Denise Rudberg och sedan gick av i Nyköping, vem är du? Jag tänker på dig."?
Antagligen.
En bit bakom sitter ett gäng som diskuterar Linköpings uteliv, eller kanske bristen därav. Efter en del ansträngda matematiska uträkningar konstaterar man att det en given lördagkväll i Linköping finns bokstavligen tusentals människor mellan 18 och 25 som inte är ute på krogen. Så, vad gör alla dessa människor, undrar man Ser på film, föreslås det. Tydligen finns det två saker att göra på fritiden: att se på film samt gå ut på krogen. Någon påpekar också att många faktiskt har pojk- och flickvänner. Det får mig att tänka på den gången jag bjöd mina korridorgrannar på bullar, och en av tjejerna tittar på mig och utropar "Bakar du bullar en lördagkväll!?". Även om jag ibland glömmer bort hur illa jag passar in i det här samhället blir jag snabbt påmind igen.
På andra sidan bordet sitter en tjej - enligt mina fördomar en äkta blondin i ordets alla betydelser - som oupphörligt drar i sitt halvlånga hår. Den dåliga vanan (Hur mycket tål hennes hår egentligen? När kommer det att gå av?) kompletteras av en halvöppen mun och en fullständigt tom blick, och min fantasi målar upp bilden av en motsvarande tom människa. Jag tänker att hon säkert inte är hemma och till exempel läser en bok särskilt många lördagkvällar. Jag känner henne naturligtvis inte, men sådan är jag - fördomsfull och dömande.
Tjejen bredvid henne tittar ut genom fönstret och försöker dölja att hon gråter. Varför gråter hon? Hennes ansikte är öppet och ärligt, och jag vill gärna fråga henne hur det är fatt, men med kupén full av främmande människor skulle det kännas väldigt märkligt. Jag skulle gärna vilja ge henne en vänlig blick som säger "Hej, finns det något jag kan göra för dig? Jag känner dig inte, men jag känner för dig," men jag vet inte riktigt hur. Hur ger man en sådan blick? Och skulle hon bara kännas sig besvärad? Nu har hon ändå torkat tårarna. Hon läser en bok. Jag får för mig att börja skriva en fråga till henne på datorn (varför har jag inte papper och penna?) för att kunna fråga henne utan att blanda in alla andra i kupén. Men vi kommer fram till Nyköping och hon reser sig för att gå av. Ögonblicket har passerat. Jag ser alla möjligheterna grena ut sig från det missade tillfället. Kanske hade jag kunnat få henne att känna sig bättre till mods? Kanske hade vi kunnat prata böcker? Kanske hade vi kunnat bli vänner? Eller hade hon bara känt sig besvärad? Är det sådant här som får människor att skriva kontaktannonser i stil med "Du, ung tjej i kort mörkt hår som försökte hålla tillbaka tårarna på tåget söderut från Stockholm, började läsa Matilde av Denise Rudberg och sedan gick av i Nyköping, vem är du? Jag tänker på dig."?
Antagligen.
Nya leksaker
Bra grej med att byta jobb är att få en ny telefon. Svart och fin är den, och den är välsignat buggfri jämfört med den gamla.
En annan svart och fin sak är min nya laptop, som ligger här bredvid mig nu och susar lite förnöjt. Jag var på vippen att köpa med Macbook Pro för att, ja, vadå, de är ju så snygga, och jag är inte mer än människa.
Efter att ha snurrat runt lite på det globala datanätet insåg jag dock att jag kunde få en PC med bättre prestanda för halva priset. Och den jag bestämde mig för är ju inte ful som stryk heller - i alla fall inte om man inte har något emot svart piano-finish.
En av de främsta anledningarna att jag köpte en laptop var för att det lättare skulle bli av att jag skrev på min bok - något jag varit sorgligt dålig på den senaste tiden - och igår blev det faktiskt av att jag satt en stund och producerade någon sida obearbetad text.
I min fantasi ser jag soliga sommardagar i parken med min laptop och min oh så konstnärliga ångest som enda sällskap. Och kanske en glass.
Det är märkligt. Att det ska vara så svårt att hitta disciplinen att faktiskt skriva. Jag älskar att uttrycka mig, såväl i tal som i skrift. I mina mest rosaskimrande framtidsvisioner är jag publicerad författare som livnär sig på sitt skrivande. Men för att uppnå det måste jag naturligtvis arbeta för det, som med alla drömmar. Och skrivande kan vara rätt tungt arbete emellanåt.
En annan svart och fin sak är min nya laptop, som ligger här bredvid mig nu och susar lite förnöjt. Jag var på vippen att köpa med Macbook Pro för att, ja, vadå, de är ju så snygga, och jag är inte mer än människa.
Efter att ha snurrat runt lite på det globala datanätet insåg jag dock att jag kunde få en PC med bättre prestanda för halva priset. Och den jag bestämde mig för är ju inte ful som stryk heller - i alla fall inte om man inte har något emot svart piano-finish.
En av de främsta anledningarna att jag köpte en laptop var för att det lättare skulle bli av att jag skrev på min bok - något jag varit sorgligt dålig på den senaste tiden - och igår blev det faktiskt av att jag satt en stund och producerade någon sida obearbetad text.
I min fantasi ser jag soliga sommardagar i parken med min laptop och min oh så konstnärliga ångest som enda sällskap. Och kanske en glass.
Det är märkligt. Att det ska vara så svårt att hitta disciplinen att faktiskt skriva. Jag älskar att uttrycka mig, såväl i tal som i skrift. I mina mest rosaskimrande framtidsvisioner är jag publicerad författare som livnär sig på sitt skrivande. Men för att uppnå det måste jag naturligtvis arbeta för det, som med alla drömmar. Och skrivande kan vara rätt tungt arbete emellanåt.
Daggmaskbuffé
Regnet i veckan fick tusentals daggmaskar att kravla sig upp på cykelvägarna.
På morgonen försöker jag till en början väja och cykla mellan dem, för även om jag egentligen bryr mig överdrivet mycket om dem känns det så onödigt och meningslöst att döda dem om jag kan undvika det. Efter en liten bit ger jag naturligtvis upp - för varje liten varelse jag räddar genom att svänga av dödar jag oundvikligen två andra - och cyklar bara rakt fram. Jag hoppas att det mesta av det våta som stänker upp på mig bara är vatten och inte mosad daggmask.
På väg hem på eftermiddagen ligger maskarna still. Kilometer efter kilometer har cykelvägen förvandlats till en massgrav. Men fåglarna blir i alla fall mätta och glada.
PS. Buffé måste vara ett av vårt språks mest misshandlade ord. Varje gång jag undantagsvis ser det rättstavat utanför någon restaurang blir jag sugen på att gå in och äta där, som om bara för att tacka dem.
På morgonen försöker jag till en början väja och cykla mellan dem, för även om jag egentligen bryr mig överdrivet mycket om dem känns det så onödigt och meningslöst att döda dem om jag kan undvika det. Efter en liten bit ger jag naturligtvis upp - för varje liten varelse jag räddar genom att svänga av dödar jag oundvikligen två andra - och cyklar bara rakt fram. Jag hoppas att det mesta av det våta som stänker upp på mig bara är vatten och inte mosad daggmask.
På väg hem på eftermiddagen ligger maskarna still. Kilometer efter kilometer har cykelvägen förvandlats till en massgrav. Men fåglarna blir i alla fall mätta och glada.
PS. Buffé måste vara ett av vårt språks mest misshandlade ord. Varje gång jag undantagsvis ser det rättstavat utanför någon restaurang blir jag sugen på att gå in och äta där, som om bara för att tacka dem.
Att sluta
I morgon ska jag bli avtackad på jobbet.
Visst låter det märkligt - avtackning. Det låter som att man är 60 år och ska få en guldklocka för lång och trogen tjänst. I själva verket har jag bara varit där i lite mer än ett år och, ja, så där överdrivet trogen tjänst kanske det inte har varit. Vad det nu än innebär.
Vilket får mig att tänka på något en av mina chefer sa. Efter ett möte var jag på jobblunch, varpå samtalet kommer in på hur egocentriska 80-talister är. Självklart kände jag mig en smula träffad (av "80-talist" alltså, men inte så mycket av "egocentrisk"), så jag gav mig in i debatten och ville veta varför man tyckte så. Inte sådär fruktansvärt intressant, men min chef (som vid det här tillfället är den enda personen som vet att jag dagen innan sagt upp mig) tittar på mig och säger att "Ja, jag kan uppleva att 80-talister inte har något långsiktigt engagemang i företaget, och att om det inte passar så sticker de". Jaha. Vad säger man? Ingenting, såklart, så jag skrattade åt honom istället (jag vill i alla fall intala mig att jag faktiskt skrattade åt honom, i motsats till inställsamt med honom).
Tre dagar senare fick jag veta att han själv bytt jobb och sagt upp sig. Hmm. Die menschen...
Visst låter det märkligt - avtackning. Det låter som att man är 60 år och ska få en guldklocka för lång och trogen tjänst. I själva verket har jag bara varit där i lite mer än ett år och, ja, så där överdrivet trogen tjänst kanske det inte har varit. Vad det nu än innebär.
Vilket får mig att tänka på något en av mina chefer sa. Efter ett möte var jag på jobblunch, varpå samtalet kommer in på hur egocentriska 80-talister är. Självklart kände jag mig en smula träffad (av "80-talist" alltså, men inte så mycket av "egocentrisk"), så jag gav mig in i debatten och ville veta varför man tyckte så. Inte sådär fruktansvärt intressant, men min chef (som vid det här tillfället är den enda personen som vet att jag dagen innan sagt upp mig) tittar på mig och säger att "Ja, jag kan uppleva att 80-talister inte har något långsiktigt engagemang i företaget, och att om det inte passar så sticker de". Jaha. Vad säger man? Ingenting, såklart, så jag skrattade åt honom istället (jag vill i alla fall intala mig att jag faktiskt skrattade åt honom, i motsats till inställsamt med honom).
Tre dagar senare fick jag veta att han själv bytt jobb och sagt upp sig. Hmm. Die menschen...
Min kamera och jag
Min kamera och jag är som gamla goda vänner. Ibland för livet oss åt olika håll - eller åtminstone mig åt mitt håll, kameran har inte så mycket annat val än att ligga där den ligger - jag intalar mig själv att jag har annat för mig, att jag inte har tid, och efter en tid har jag helt glömt bort den. Men så en dag får jag för mig att ta fram den.
Det vore synd att säga att den är ny, min kamera. Den beter sig lite märkligt ibland, knapparna är tröga och hakar gärna upp sig, linsskyddet kan vara opålitligt. Den utvecklar allt eftersom en egen personlighet.
Tillsammans ger vi oss ut på upptäcktsfärd i kvällningen. Förbipasserande ser undrande på pojken och hans kamera som kurar bredvid trottoaren, som tittar upp mot stjärnorna, som kisar in i skuggorna.
Min kamera ser inte alltid det jag vill att den ska se. Men den ser också ibland det jag själv inte anar, som en vän som pekar och säger se där, ser du hur ljuset faller i den där vinkeln, är det inte vackert?
Så förpassar jag än en gång min kamera till byrålådan, där den får vänta ännu en tid. Men jag lovar mig själv och min kamera på att jag snart ska ta fram den igen.
Det vore synd att säga att den är ny, min kamera. Den beter sig lite märkligt ibland, knapparna är tröga och hakar gärna upp sig, linsskyddet kan vara opålitligt. Den utvecklar allt eftersom en egen personlighet.
Tillsammans ger vi oss ut på upptäcktsfärd i kvällningen. Förbipasserande ser undrande på pojken och hans kamera som kurar bredvid trottoaren, som tittar upp mot stjärnorna, som kisar in i skuggorna.
Min kamera ser inte alltid det jag vill att den ska se. Men den ser också ibland det jag själv inte anar, som en vän som pekar och säger se där, ser du hur ljuset faller i den där vinkeln, är det inte vackert?
Så förpassar jag än en gång min kamera till byrålådan, där den får vänta ännu en tid. Men jag lovar mig själv och min kamera på att jag snart ska ta fram den igen.
