One, two, three, four
I love counting, counting to the number four
Jodå, nu är det semester.
Jodå, nu är det semester.
Nästan sommar
Två dagar kvar till semestern. Så hemskt mycket mer behöver man väl inte säga. På fredag morgon går tåget, och på torsdag kväll ska jag se The Dark Knight. Jag hoppas verkligen att jag inte har för höga förväntningar på den, men det är nog ganska svårt. Den har just nu 9.4 på IMDB, och ligger etta med god marginal före The Godfather, The Shawshank Redemption och andra inte helt dåliga filmer.
I förbigående om IMDB. Är det bara jag som tycker att det är hemskt kul att sortera filmkommentarer efter "Hated it"? Oavsett om det är en film jag tycker om eller inte så är det kul att att se vilka som verkligen avskyr den, och varför. Några av The Dark Knight's kommentarer lyder "Pure Propaganda" och "The film was contrived long boring and designed for a captive audience". Nåja. Den som lever får se. I dubbel bemärkelse.
Oh, förresten:
I förbigående om IMDB. Är det bara jag som tycker att det är hemskt kul att sortera filmkommentarer efter "Hated it"? Oavsett om det är en film jag tycker om eller inte så är det kul att att se vilka som verkligen avskyr den, och varför. Några av The Dark Knight's kommentarer lyder "Pure Propaganda" och "The film was contrived long boring and designed for a captive audience". Nåja. Den som lever får se. I dubbel bemärkelse.
Oh, förresten:
To see what is in front of one's nose needs a constant struggle
Senaste dagarna har jag kikat lite på en dokumentärserie om tortyr av Channel 4. Mycket av det som sägs där inte nytt, beroende på hur insatt man är i debatten, men det mesta tål att upprepas. Jag var på väg att ta upp några av de viktigaste poängerna, men det blev så många att jag var tvungen att avbryta mig. Istället vill jag bara ta upp två, och istället hänvisa till serien - den är väl värd din tid.
1. I andra delen av serien genomförs ett experiment där sju frivilliga utsätts för 48 timmar av endast den behandling som officiellt erkänns och uppmuntras - det vill säga ingenting av den misshandel och de sexuella övergrepp som frigivna fångar bär spår av. Trots att dessa frivilliga var just frivilliga, visste att det var ett experiment och att det skulle vara över på två ynka dygn (att jämföra med över fem år, ännu utan rättegång, för många verkliga fångar) tvingades hälften att avbryta. Många intressanta paralleller med Stanford Prison Experiment finns, även om det senare framstår som en oskyldig barnlek i jämförelse.
2. Tidigare begicks i snitt två självmordsförsök i veckan i Guantanamo. Då införde man istället begreppet Manipulative Self-Injurious Behaviour, och vips så var det ingen som försökte begå självmord längre. Praktiskt. Och eftersom sömnbrist är tortyr och otillåtet tillämpas istället sleep adjustment. Next stop Ministry of Truth?
1. I andra delen av serien genomförs ett experiment där sju frivilliga utsätts för 48 timmar av endast den behandling som officiellt erkänns och uppmuntras - det vill säga ingenting av den misshandel och de sexuella övergrepp som frigivna fångar bär spår av. Trots att dessa frivilliga var just frivilliga, visste att det var ett experiment och att det skulle vara över på två ynka dygn (att jämföra med över fem år, ännu utan rättegång, för många verkliga fångar) tvingades hälften att avbryta. Många intressanta paralleller med Stanford Prison Experiment finns, även om det senare framstår som en oskyldig barnlek i jämförelse.
2. Tidigare begicks i snitt två självmordsförsök i veckan i Guantanamo. Då införde man istället begreppet Manipulative Self-Injurious Behaviour, och vips så var det ingen som försökte begå självmord längre. Praktiskt. Och eftersom sömnbrist är tortyr och otillåtet tillämpas istället sleep adjustment. Next stop Ministry of Truth?
Väntans tider
Här om dagen läste jag på en väns blogg om hur hon som barn dagen innan julafton sörjde att julen snart var slut. Och visst var det så - adventstiden var ju egentligen mycket härligare än julen i sig.
Jag minns tydligt hur jag som barn kunde vara ledsen första dagen på sommarlovet, eftersom sommarlovet redan hade börjat. Jag hade redan börjat förbruka det, och varje minut som gick var mig oåterkalleligt förlorad. Varje minut av underbar ledighet. Och när midsommar väl var förbi, ja då var allting så gott som förstört. För mig var nog alltid den bästa tiden någonstans i april. Det fanns en magisk gräns där, när det var kortare tid kvar till sommarlovet än sommarlovet var långt. Den sista månaden innan sommarlovet var bättre än lovet självt.
Och visst är det så. Förväntan överträffar upplevelsen. Och när upplevelsen väl är där glider den liksom mellan fingrarna - känslan av att inte njuta fullt ut infinner sig tillsammans med ångesten över att det snart är slut.
Ett annat barndomsminne. Jag tyckte aldrig mycket om att hälsa på mina farföräldrar. Det var en lång och jobbig bilresa (nåja, inte så lång så här i efterhand, men jag upplevde den som evighetslång), det fanns inget att leka med där (utom saker som man absolut inte fick leka med), och jag var allt som oftast ganska rädd för farfar. Sällan har jag dock ätit efterrätter sådana som min farmor gjorde då vi hälsade på. Och inte minst hennes glass lever kvar i minnet. Men mitt problem, som med allting annat, var ju att glassen tog slut. Jag gjorde många försök att dra ut på njutningen. Jag tänkte att om jag bara kunde hålla kvar glassen i munnen utan att svälja borde jag kunna njuta av den... ja, för alltid? Naturligtvis gick det inte. Jag grubblade mycket över varför, och försökte förfina min teknik för att behålla glassen i munnen. Jag kom fram till att problemet helt enkelt var salivproduktionen, som jag inte hade någon kontroll över. Det bästa jag kunde göra var att äta glassen i så små bitar som möjligt.
Än idag använder jag så små skedar som möjligt när jag äter glass.
Och på tal om att dra ut på njutningen: Xkcd.
...
Idag har jag tyvärr inte tio veckors sommarlov längre. Det är närmare tre och en halv vecka. Men likafullt har jag nu passerat gränsen då det är kortare tid kvar än ledigheten är lång. De närmaste sju veckorna kommer jag alltså att vara ledig större delen av tiden. Det är rätt så magiskt.
Det är väntans tider av fler anledningar. Biljetter och hotellrum är bokade. Nu återstår bara att drömma om vad dagarna ska fyllas med. Den som vill bidra med förslag på vad som bör göras i Köpenhamn, Berlin, Rom och/eller Bern är välkommen att göra så.
Jag minns tydligt hur jag som barn kunde vara ledsen första dagen på sommarlovet, eftersom sommarlovet redan hade börjat. Jag hade redan börjat förbruka det, och varje minut som gick var mig oåterkalleligt förlorad. Varje minut av underbar ledighet. Och när midsommar väl var förbi, ja då var allting så gott som förstört. För mig var nog alltid den bästa tiden någonstans i april. Det fanns en magisk gräns där, när det var kortare tid kvar till sommarlovet än sommarlovet var långt. Den sista månaden innan sommarlovet var bättre än lovet självt.
Och visst är det så. Förväntan överträffar upplevelsen. Och när upplevelsen väl är där glider den liksom mellan fingrarna - känslan av att inte njuta fullt ut infinner sig tillsammans med ångesten över att det snart är slut.
Ett annat barndomsminne. Jag tyckte aldrig mycket om att hälsa på mina farföräldrar. Det var en lång och jobbig bilresa (nåja, inte så lång så här i efterhand, men jag upplevde den som evighetslång), det fanns inget att leka med där (utom saker som man absolut inte fick leka med), och jag var allt som oftast ganska rädd för farfar. Sällan har jag dock ätit efterrätter sådana som min farmor gjorde då vi hälsade på. Och inte minst hennes glass lever kvar i minnet. Men mitt problem, som med allting annat, var ju att glassen tog slut. Jag gjorde många försök att dra ut på njutningen. Jag tänkte att om jag bara kunde hålla kvar glassen i munnen utan att svälja borde jag kunna njuta av den... ja, för alltid? Naturligtvis gick det inte. Jag grubblade mycket över varför, och försökte förfina min teknik för att behålla glassen i munnen. Jag kom fram till att problemet helt enkelt var salivproduktionen, som jag inte hade någon kontroll över. Det bästa jag kunde göra var att äta glassen i så små bitar som möjligt.
Än idag använder jag så små skedar som möjligt när jag äter glass.
Och på tal om att dra ut på njutningen: Xkcd.
...
Idag har jag tyvärr inte tio veckors sommarlov längre. Det är närmare tre och en halv vecka. Men likafullt har jag nu passerat gränsen då det är kortare tid kvar än ledigheten är lång. De närmaste sju veckorna kommer jag alltså att vara ledig större delen av tiden. Det är rätt så magiskt.
Det är väntans tider av fler anledningar. Biljetter och hotellrum är bokade. Nu återstår bara att drömma om vad dagarna ska fyllas med. Den som vill bidra med förslag på vad som bör göras i Köpenhamn, Berlin, Rom och/eller Bern är välkommen att göra så.
