Brott och straff
Noterat i DN att Texas genomfört sin 400:e avrättning sedan dödsstraffet återinfördes på 1980-talet. Här i den civiliserade världen (det vill säga på rätt sida om Atlanten) är det inte direkt kontroversiellt att vara mot dödsstraff, även om en Gallupundersökning visar att 34% av västeuropeerna är positiva.
Jag kan inte låta bli att komma in på den aningen mer filosofiska frågan om varför vi egentligen dömer brottslingar. Vad motiverar de straff som döms ut? Det är något som den där mystiske mannen på gatan (vem är han egentligen, vad heter han, vart är han på väg?) kanske skulle fundera mer över. Särskilt om han råkar vara för dödsstraff.
Tänk dig följande scenario: Domstolen finner att Benke är skyldig till att ha rånmördat Lena. Ett fruktansvärt och, kanske, oförlåtligt brott. Domstolen har två påföljder att välja mellan:
Påföljd A gör att Benke rehabiliteras till samhället. Han klipper sig, skaffar jobb, betalar skatt, sätter barn till världen och hjälper gamla tanter över gatan. Han får på det hela taget ett bra och meningsfullt liv.
Påföljd B innebär att Benke får lida för det han gjort. Fokus läggs på att dels göra Benkes öde tillräckligt miserabelt för att avskräcka andra från att rånmörda andra Lenor, dels tillfredsställa Lenas familjs behov av hämnd.
Vilken påföljd skulle bäst gynna samhället? Nej, påföljd A är kanske inte så lätt att uppnå i verkliga livet, men positiva resultat kan knappast vara omöjliga. Däremot vet vi att dödsstraff inte har någon avskräckande effekt - det begås inte färre brott i områden där dödsstraff tillämpas. Istället har ett motsatt samband dokumenterats: i områden med dödsstraff begås fler mord.
Vad jag försöker koka ner det här till är följande: vad bör motivet bakom påföljder vara? Rehabilitering till samhället, eller att hämnas och statuera exempel? I verkliga världen går det självklart inte att omvandla alla förhärdade brottslingar till mönstermedborgare, och då kanske fängelse, sluten vård, eller något liknande är bästa alternativet. På samma sätt kanske man vill att brottslingen ska lida, men man är inte beredd att hugga av honom händerna (eller för den delen huvudet), varför man tycker att fängelse är lagom plågsamt. Därför kanske det praktiska resultatet blir detsamma, oavsett vad som motiverar straffet, men poängen är att motivet ändå alltid bör vara att göra livet så bra som möjligt för alla inblandade - hämnd borde över huvud taget inte ha med saken att göra.
Idag vet vi bättre än att piska hyssen ur olydiga barn. Lika lite går det att piska brottsligheten ur samhället.
Jag kan inte låta bli att komma in på den aningen mer filosofiska frågan om varför vi egentligen dömer brottslingar. Vad motiverar de straff som döms ut? Det är något som den där mystiske mannen på gatan (vem är han egentligen, vad heter han, vart är han på väg?) kanske skulle fundera mer över. Särskilt om han råkar vara för dödsstraff.
Tänk dig följande scenario: Domstolen finner att Benke är skyldig till att ha rånmördat Lena. Ett fruktansvärt och, kanske, oförlåtligt brott. Domstolen har två påföljder att välja mellan:
Påföljd A gör att Benke rehabiliteras till samhället. Han klipper sig, skaffar jobb, betalar skatt, sätter barn till världen och hjälper gamla tanter över gatan. Han får på det hela taget ett bra och meningsfullt liv.
Påföljd B innebär att Benke får lida för det han gjort. Fokus läggs på att dels göra Benkes öde tillräckligt miserabelt för att avskräcka andra från att rånmörda andra Lenor, dels tillfredsställa Lenas familjs behov av hämnd.
Vilken påföljd skulle bäst gynna samhället? Nej, påföljd A är kanske inte så lätt att uppnå i verkliga livet, men positiva resultat kan knappast vara omöjliga. Däremot vet vi att dödsstraff inte har någon avskräckande effekt - det begås inte färre brott i områden där dödsstraff tillämpas. Istället har ett motsatt samband dokumenterats: i områden med dödsstraff begås fler mord.
Vad jag försöker koka ner det här till är följande: vad bör motivet bakom påföljder vara? Rehabilitering till samhället, eller att hämnas och statuera exempel? I verkliga världen går det självklart inte att omvandla alla förhärdade brottslingar till mönstermedborgare, och då kanske fängelse, sluten vård, eller något liknande är bästa alternativet. På samma sätt kanske man vill att brottslingen ska lida, men man är inte beredd att hugga av honom händerna (eller för den delen huvudet), varför man tycker att fängelse är lagom plågsamt. Därför kanske det praktiska resultatet blir detsamma, oavsett vad som motiverar straffet, men poängen är att motivet ändå alltid bör vara att göra livet så bra som möjligt för alla inblandade - hämnd borde över huvud taget inte ha med saken att göra.
Idag vet vi bättre än att piska hyssen ur olydiga barn. Lika lite går det att piska brottsligheten ur samhället.
Låtom oss förhäva oss
För en tid sedan kikade jag in i Linköpings domkyrka. Det är verkligen en vacker och inte minst imponerande byggnad. Ibland när jag ser spirorna sticka upp över skogen av takåsar kisar jag lite med ögonen och försöker tänka mig hur det kan ha tett sig för en sisådär sex hundra år sedan. Om jag varit torpare ute i obygden och kom in till köpingen någon gång om året för att sälja några rovor så skulle jag nog varit hyggligt imponerad. Och mitt moderna jag - höjden av världsvana - låter sig också imponeras.
Hur som helst. En vägg inne i kyrkan är täckt med vapensköldar från diverse adliga familjer som, får man anta, spelat betydande roller i kyrkans tillkomst och historia. Det är intressant att betrakta hur vapensköldar är uppbyggda - de består av väldigt repetetiva element som återkommer i alla vapensköldar, men med olika mönster. Hur de olika elementen (till exempel hjälmarna) utformats och mönstrats är utan tvivel fyllt av symbolik som passerar rakt över huvudet på en lekman som jag.
När jag och mitt sällskap så står och tittar på sköldarna och pratar sådär respektfullt dämpat som man gör i kyrkor, hör vi någon muttra bakom oss. Efter en liten stund inser vi att det är en tant som står och för en hyfsat ensidig konversation med oss om hur "förskräckligt" och "förfärligt" det är. Vi sneglar lite osäkert på varandra, och undrar båda två vad det är som är så förfärligt. Själv tyckte jag vapensköldarna var rätt snygga, på sitt eget säregna sätt. Men ack, det var inte medeltida design saken gällde. "Att förhäva sig i Guds hus på det sättet", säger hon. Jaha. En sådan. Det gamla gardet. Jag trodde att de dött ut vid det här laget, eller åtminstone satt hemma i sina lägenheter fyllda med foton på barnbarn och virkade armstödsskydd.
Självklart sa jag inte något, bortsett från ett lamt "Um, hrrmm, jaaaaa...." för att sedan lite diskret gå därifrån och titta på resten av kyrkan. Som vanligt tänker man först efteråt på vad man borde ha sagt. Det som grämer mig mest är att tanten i fråga på något vis tog det för givet att vi skulle vara av samma åsikt som hon, och jag gav henne inte någon anledning att omvärdera sin uppfattning.
Hur som helst. En vägg inne i kyrkan är täckt med vapensköldar från diverse adliga familjer som, får man anta, spelat betydande roller i kyrkans tillkomst och historia. Det är intressant att betrakta hur vapensköldar är uppbyggda - de består av väldigt repetetiva element som återkommer i alla vapensköldar, men med olika mönster. Hur de olika elementen (till exempel hjälmarna) utformats och mönstrats är utan tvivel fyllt av symbolik som passerar rakt över huvudet på en lekman som jag.
När jag och mitt sällskap så står och tittar på sköldarna och pratar sådär respektfullt dämpat som man gör i kyrkor, hör vi någon muttra bakom oss. Efter en liten stund inser vi att det är en tant som står och för en hyfsat ensidig konversation med oss om hur "förskräckligt" och "förfärligt" det är. Vi sneglar lite osäkert på varandra, och undrar båda två vad det är som är så förfärligt. Själv tyckte jag vapensköldarna var rätt snygga, på sitt eget säregna sätt. Men ack, det var inte medeltida design saken gällde. "Att förhäva sig i Guds hus på det sättet", säger hon. Jaha. En sådan. Det gamla gardet. Jag trodde att de dött ut vid det här laget, eller åtminstone satt hemma i sina lägenheter fyllda med foton på barnbarn och virkade armstödsskydd.
Självklart sa jag inte något, bortsett från ett lamt "Um, hrrmm, jaaaaa...." för att sedan lite diskret gå därifrån och titta på resten av kyrkan. Som vanligt tänker man först efteråt på vad man borde ha sagt. Det som grämer mig mest är att tanten i fråga på något vis tog det för givet att vi skulle vara av samma åsikt som hon, och jag gav henne inte någon anledning att omvärdera sin uppfattning.
Hårdare tag? Nej tack!
Den som läst mitt föregående inlägg kanske tolkar det som ännu en röst i (den folkpartistiska?) kören om hårdare tag och ordning och reda i skolan. Inte alls. Jag vill absolut inte ha hårdare tag. Jag vill ha ökade krav, ja, men jag efterlyser också ökad respekt för eleverna som medmänniskor. Jag vill inte ha hårdare straff och stöveltramp i skolkorridorerna.
"Men de svaga eleverna då? De som inte klarar klarar av att avancera till nästa årskurs, ska vi bara lämna dem i sticket?" kanske någon undrar. Självklart inte. Alla elever som behöver det måste få det stöd de behöver - precis som vi försöker göra idag, med hjälp av t.ex. speciallärare. Men jag förstår inte på vilket sätt en elev som inte lyckats tillägna sig det som krävs i lågstadiet blir hjälpt av att fortsätta i mellanstadiet, med än svårare uppgifter. Eller hur den som inte fått ett fullständigt betyg i nian ska klara sig bättre i samhället för att han eller hon inte tvingas fortsätta studera. Snarare borde det väl ändå vara så att om man inte förstått grunden blir det än mer hopplöst att försöka hänga med i undervisningen för varje år som går - något som naturligtvis leder till minskad motivation, utanförskap och slutligen social utslagning. Självklart är en elev som ännu inte fullt ut behärskar addition och subtraktion illa till mods och känner sig malplacerad i matteundervisningen på högstadiet. Inta undra på att de blir rastlösa och stökiga. Bättre då att låta en sådan elev gå om tills grunderna behärskas.
Det handlar dock även om de duktiga eleverna. De som alldeles för ofta glöms bort och kvävs i skuggan av de stökiga "problembarnen" som stjäl all uppmärksamhet. Genom att basera årskurstillhörighet på kunskapsnivå snarare än vilket år man är född skulle det bli möjligt att faktiskt lägga undervisningen på rätt nivå. Min erfarenhet från grundskolan var att det till större delen gick ut på att få vissa av mina klasskompisar att sitta still och lyssna i mer än 15 minuter, inte att faktiskt lära dem något. All kunskap de lyckades tillägna sig i förbifarten var en ren bonus.
"Men de svaga eleverna då? De som inte klarar klarar av att avancera till nästa årskurs, ska vi bara lämna dem i sticket?" kanske någon undrar. Självklart inte. Alla elever som behöver det måste få det stöd de behöver - precis som vi försöker göra idag, med hjälp av t.ex. speciallärare. Men jag förstår inte på vilket sätt en elev som inte lyckats tillägna sig det som krävs i lågstadiet blir hjälpt av att fortsätta i mellanstadiet, med än svårare uppgifter. Eller hur den som inte fått ett fullständigt betyg i nian ska klara sig bättre i samhället för att han eller hon inte tvingas fortsätta studera. Snarare borde det väl ändå vara så att om man inte förstått grunden blir det än mer hopplöst att försöka hänga med i undervisningen för varje år som går - något som naturligtvis leder till minskad motivation, utanförskap och slutligen social utslagning. Självklart är en elev som ännu inte fullt ut behärskar addition och subtraktion illa till mods och känner sig malplacerad i matteundervisningen på högstadiet. Inta undra på att de blir rastlösa och stökiga. Bättre då att låta en sådan elev gå om tills grunderna behärskas.
Det handlar dock även om de duktiga eleverna. De som alldeles för ofta glöms bort och kvävs i skuggan av de stökiga "problembarnen" som stjäl all uppmärksamhet. Genom att basera årskurstillhörighet på kunskapsnivå snarare än vilket år man är född skulle det bli möjligt att faktiskt lägga undervisningen på rätt nivå. Min erfarenhet från grundskolan var att det till större delen gick ut på att få vissa av mina klasskompisar att sitta still och lyssna i mer än 15 minuter, inte att faktiskt lära dem något. All kunskap de lyckades tillägna sig i förbifarten var en ren bonus.
Skolans existensberättigande
Det här med skola och utbildning är dyrt. Det kostar samhället ganska många kronor. Det är också väldigt viktigt - det handlar om att forma och uppfostra framtida medborgare. Medborgare som ska ta hand om oss när vi är gamla och sörplar fruktkräm. Alltså skulle man kunna tänka sig att skolväsendet debatterades livligt och, i viss mån gör den väl det. Men något jag efterlyser är diskussion av de stora frågorna. De flesta regeringar har haft något att säga om skolpolitiken och lämnat sina spår efter sig, men några egentliga visioner är svåra att skönja. Någon ändrar på betygssystemet och en annan vill att det ska vara bättre ordning i klassrummet, men på det hela taget tycks man överens om att skolan ändå fungerar rätt bra.
Gör den det? Ja, det beror väl på hur man ser det. De flesta av oss tar oss ju igenom vår ungdom någorlunda intellektuellt helskinnade, så det kunde onekligen vara värre. Jag hävdar dock att det också kunde vara bra mycket bättre. Ett grundläggande problem, inbillar jag mig, är att beslutsfattande politiker, när de sitter i sina möten och dricker Ramlösa, på något vis tappat sikte på målet. Varför har vi en skola? Vad vill vi att den ska åstadkomma? Vad gör den idag? Hur skiljer sig verkligheten från idealbilden? Jag berörde några av de här punkterna i tidigare inlägg, och ska nu ta mig friheten att lägga ut texten kring vad jag tycker att skolan är till för och hur den skulle kunna se ut.
Skolan är idag indelad i tre delar: grundskola, gymnasieskola och högskola. Utmärkt. Men istället för att alla barn forslas igenom denna väl utstakade bana föreslår jag att man i grundskolan börjar ställa mer krav. Detta genom att det för varje årskurs specificeras uttryckligen vad barnet behöver kunna för att få avancera till nästa årskurs. Möts inte kravet får året repeteras. Tanken är alltså att vilken årskurs man går i inte ska avgöras av åldern, utan av kunskaper och färdigheter. På samma sätt ska duktiga barn få avancera, om de själva vill. Idag är det ytterst ovanligt att elever tvingas gå om ett år, och därför är det också stigmatiserat. Om det blev mer av en rutinsak skulle det inte vara hela världen, om än kännbart.
Vilka krav ska man då kunna ställa på grundskoleelever? Att de för att få börja första årskurs kan läsa och skriva hjälpligt, till exempel. Ja, jag är medveten om att många tar hela lågstadiet på sig att lära sig läsa som det är nu, men jag är övertygad om att det är för att vi börjar att försöka lära barnen för sent. Små barn har en ofattbar förmåga att lära sig språk, en förmåga som sedan snabbt förminskas och slösas bort om den inte tas till vara. Under lågstadiet bör barnen sedan få lära sig att skriva enkla berättelser, under mellanstadiet enkla uppsatser, och under högstadiet mer insiktsfulla inlägg i samhällsdebatten. Och nyckelordet här är krav. Man behöver inte sätta betyg, men man bör kräva ett minimum. Hela målet är slutligen att alla som går ut grundskolan inte bara ska vara rimligt allmänbildande och förstå samhällsdebatten, utan de ska också kunna bidra. De måste förstå varför historia är viktigt. De måste förstå varför ekonomi, politik och språk är viktigt. Och de måste kunna uttrycka det.
Man skulle kunna tänka sig att den som inte lyckats ta sig igenom grundskolan vid 18 års ålder inte längre ska tvingas, men att - och detta är mest ämnat som en provocerande smula tankebröd - ett fullständigt betyg från grundskolan krävs för rösträtt.
Sammanfattningsvis: I min grundskola är fokus att den som går ut ska vara en fungerande medborgare, med förmåga att förstå och reflektera över sin omvärld. Ett fullständigt grundskolebetyg ska vara kvittot på att man är mogen att bidra till samhället, och det ska vara något att vara stolt över.
Det här inlägget är redan väldigt långt, så jag tänkte återkomma angående gymnasieskolor och högskolor senare.
Gör den det? Ja, det beror väl på hur man ser det. De flesta av oss tar oss ju igenom vår ungdom någorlunda intellektuellt helskinnade, så det kunde onekligen vara värre. Jag hävdar dock att det också kunde vara bra mycket bättre. Ett grundläggande problem, inbillar jag mig, är att beslutsfattande politiker, när de sitter i sina möten och dricker Ramlösa, på något vis tappat sikte på målet. Varför har vi en skola? Vad vill vi att den ska åstadkomma? Vad gör den idag? Hur skiljer sig verkligheten från idealbilden? Jag berörde några av de här punkterna i tidigare inlägg, och ska nu ta mig friheten att lägga ut texten kring vad jag tycker att skolan är till för och hur den skulle kunna se ut.
Skolan är idag indelad i tre delar: grundskola, gymnasieskola och högskola. Utmärkt. Men istället för att alla barn forslas igenom denna väl utstakade bana föreslår jag att man i grundskolan börjar ställa mer krav. Detta genom att det för varje årskurs specificeras uttryckligen vad barnet behöver kunna för att få avancera till nästa årskurs. Möts inte kravet får året repeteras. Tanken är alltså att vilken årskurs man går i inte ska avgöras av åldern, utan av kunskaper och färdigheter. På samma sätt ska duktiga barn få avancera, om de själva vill. Idag är det ytterst ovanligt att elever tvingas gå om ett år, och därför är det också stigmatiserat. Om det blev mer av en rutinsak skulle det inte vara hela världen, om än kännbart.
Vilka krav ska man då kunna ställa på grundskoleelever? Att de för att få börja första årskurs kan läsa och skriva hjälpligt, till exempel. Ja, jag är medveten om att många tar hela lågstadiet på sig att lära sig läsa som det är nu, men jag är övertygad om att det är för att vi börjar att försöka lära barnen för sent. Små barn har en ofattbar förmåga att lära sig språk, en förmåga som sedan snabbt förminskas och slösas bort om den inte tas till vara. Under lågstadiet bör barnen sedan få lära sig att skriva enkla berättelser, under mellanstadiet enkla uppsatser, och under högstadiet mer insiktsfulla inlägg i samhällsdebatten. Och nyckelordet här är krav. Man behöver inte sätta betyg, men man bör kräva ett minimum. Hela målet är slutligen att alla som går ut grundskolan inte bara ska vara rimligt allmänbildande och förstå samhällsdebatten, utan de ska också kunna bidra. De måste förstå varför historia är viktigt. De måste förstå varför ekonomi, politik och språk är viktigt. Och de måste kunna uttrycka det.
Man skulle kunna tänka sig att den som inte lyckats ta sig igenom grundskolan vid 18 års ålder inte längre ska tvingas, men att - och detta är mest ämnat som en provocerande smula tankebröd - ett fullständigt betyg från grundskolan krävs för rösträtt.
Sammanfattningsvis: I min grundskola är fokus att den som går ut ska vara en fungerande medborgare, med förmåga att förstå och reflektera över sin omvärld. Ett fullständigt grundskolebetyg ska vara kvittot på att man är mogen att bidra till samhället, och det ska vara något att vara stolt över.
Det här inlägget är redan väldigt långt, så jag tänkte återkomma angående gymnasieskolor och högskolor senare.
Jantelagen lever och frodas
Jag har alltid varit väldigt ambivalent när det gäller partipolitik. Utbildningspolitik är däremot ett område som får mig att känna mig otroligt antisossig.
Som bekant har antalet univseritet (och högskolor) ökat kraftigt. Detta för att fler människor ska få möjlighet att utbilda sig. Ok, det låter ju bra. Men varför? Varför är det bra att så många som möjligt utbildar sig? Vad är egentligen syftet? Låt oss ta ett steg tillbaka och ta ett övergripande filosofiskt grepp på saken.
Låt oss till en början skilja på bildning och utbildning. En så hög bildningsgrad som möjligt är viktig för att befolkningen ska kunna vara delaktig i ett demokratiskt samhälle. Men måste man vara akademiker för att vara bildad? Självklart inte, och här förväntar jag mig att få medhåll framför allt från vänstern. I mina ögon är akademiska utbildningar till för att förse samhället med människor kvalificerade för yrken som exempelvis läkare, lärare, ingenjörer, ekonomer och jurister. Problemet är att långt ifrån alla kan vara akademiker. Snickare, rörmokare, städare, och lastbilschaffisar är precis lika viktiga, och om ambitionen är att även dessa yrkesgrupper ska plugga på högskolan är det ett enormt slöseri med resurser.
Så till själva poängen: för många universitet är inte bara överflödigt, det är direkt skadligt. Effekten blir en urvattning av utbildningarna, där alla blir lite lagom utbildade, men väldigt få riktigt ordentligt kompetenta. Sverige är ett litet land med årskullar på i runda slängar hundra tusen individer, varav omkring hälften väljer att läsa vidare efter gymnasiet*. Om över ett dussin "universitet" ska dela på dela på dessa studenter blir det svårt att fylla alla platser, för att inte tala om att få in de riktigt duktiga studenterna. Likaledes är tillgången på bra professorer och lektorer ett problem - det finns ett väldigt begränsat antal som kan hålla kurser på alla dessa skolor. Låt istället ett litet antal universitet få samla det bästa av Sveriges kompetens, för såväl forskningens som utbildningens skull.
Med risk för att väcka anstöt övergår det här med att varenda liten håla ska ha sitt eget universitet mitt förstånd. Att exempelvis Skövde "behöver" ett universitet är helt enkelt skrattretande. Varför "behöver" de det? För att de där fisförnäma stockholmarna är minsann inte bättre än någon annan, och därför är det bättre att alla är lika dåliga än att vissa får vara riktigt bra? Jag anar den gamla hederliga jantelagen under ytan.
Jag vet inte hur det är med er, men när jag är sjuk blir jag hellre behandlad av en riktigt kompetent läkare än två med bristfällig utbildning.
DN
*Alla siffror är tagna ur minnet, så rätta mig gärna om jag har fel.
Som bekant har antalet univseritet (och högskolor) ökat kraftigt. Detta för att fler människor ska få möjlighet att utbilda sig. Ok, det låter ju bra. Men varför? Varför är det bra att så många som möjligt utbildar sig? Vad är egentligen syftet? Låt oss ta ett steg tillbaka och ta ett övergripande filosofiskt grepp på saken.
Låt oss till en början skilja på bildning och utbildning. En så hög bildningsgrad som möjligt är viktig för att befolkningen ska kunna vara delaktig i ett demokratiskt samhälle. Men måste man vara akademiker för att vara bildad? Självklart inte, och här förväntar jag mig att få medhåll framför allt från vänstern. I mina ögon är akademiska utbildningar till för att förse samhället med människor kvalificerade för yrken som exempelvis läkare, lärare, ingenjörer, ekonomer och jurister. Problemet är att långt ifrån alla kan vara akademiker. Snickare, rörmokare, städare, och lastbilschaffisar är precis lika viktiga, och om ambitionen är att även dessa yrkesgrupper ska plugga på högskolan är det ett enormt slöseri med resurser.
Så till själva poängen: för många universitet är inte bara överflödigt, det är direkt skadligt. Effekten blir en urvattning av utbildningarna, där alla blir lite lagom utbildade, men väldigt få riktigt ordentligt kompetenta. Sverige är ett litet land med årskullar på i runda slängar hundra tusen individer, varav omkring hälften väljer att läsa vidare efter gymnasiet*. Om över ett dussin "universitet" ska dela på dela på dessa studenter blir det svårt att fylla alla platser, för att inte tala om att få in de riktigt duktiga studenterna. Likaledes är tillgången på bra professorer och lektorer ett problem - det finns ett väldigt begränsat antal som kan hålla kurser på alla dessa skolor. Låt istället ett litet antal universitet få samla det bästa av Sveriges kompetens, för såväl forskningens som utbildningens skull.
Med risk för att väcka anstöt övergår det här med att varenda liten håla ska ha sitt eget universitet mitt förstånd. Att exempelvis Skövde "behöver" ett universitet är helt enkelt skrattretande. Varför "behöver" de det? För att de där fisförnäma stockholmarna är minsann inte bättre än någon annan, och därför är det bättre att alla är lika dåliga än att vissa får vara riktigt bra? Jag anar den gamla hederliga jantelagen under ytan.
Jag vet inte hur det är med er, men när jag är sjuk blir jag hellre behandlad av en riktigt kompetent läkare än två med bristfällig utbildning.
DN
*Alla siffror är tagna ur minnet, så rätta mig gärna om jag har fel.
Tag lärdom, kamrater
Under besök i allas vår huvudstad hänvisades jag till att läsa SvD till frukosten, eftersom detta var tidningen man valt att prenumerera på i hushållet i fråga. SvD ger mig alltid känslan av att jag läser en nationell lokaltidning, men jag tog seden dit jag kommit. Så kom det sig att jag läste om det norska försöket att avskaffa apoteksmonopolet.
Man konstaterar att det på det hela taget varit väldigt lyckat. Tillgängligheten har ökat, servicen har blivit bättre. Priserna har dock inte gått ner riktigt så mycket som man hoppats - men uppenbarligen har de alltså gått ner, något som knappast kan vara annat än positivt. Till yttermera visso har antalet begångna misstag förvblivit oförändrat och efterfrågan på farmaceuter har ökat. Detta sistnämnda borde väl ändå vara ljuv musik i rådande regerings öron? Jamen det skapar ju jobb, gubevars!
Så, vad väntar vi på? Hur länge till ska vi sticka huvudet i sanden och upprepa mantrat om att Sverige har världens bästa sjukvårdssystem innan vi kikar på våra grannländer och följer deras exempel? Hur länge till ska man behöva köa på ett överfullt apotek, bara för att lyssna på en förnumstig tant som undrar om man tagit Alvedon förut och vet hur det ska användas, och om man vet att de faktiskt finns som stolpiller också?
Nog för att jag inte är odelat positiv till fri marknad i alla lägen, men vårt kära gamla Apotek skulle allt må bra av en rejäl dos gammal hederlig konkurrens. Som stolpiller, kanske?
Man konstaterar att det på det hela taget varit väldigt lyckat. Tillgängligheten har ökat, servicen har blivit bättre. Priserna har dock inte gått ner riktigt så mycket som man hoppats - men uppenbarligen har de alltså gått ner, något som knappast kan vara annat än positivt. Till yttermera visso har antalet begångna misstag förvblivit oförändrat och efterfrågan på farmaceuter har ökat. Detta sistnämnda borde väl ändå vara ljuv musik i rådande regerings öron? Jamen det skapar ju jobb, gubevars!
Så, vad väntar vi på? Hur länge till ska vi sticka huvudet i sanden och upprepa mantrat om att Sverige har världens bästa sjukvårdssystem innan vi kikar på våra grannländer och följer deras exempel? Hur länge till ska man behöva köa på ett överfullt apotek, bara för att lyssna på en förnumstig tant som undrar om man tagit Alvedon förut och vet hur det ska användas, och om man vet att de faktiskt finns som stolpiller också?
Nog för att jag inte är odelat positiv till fri marknad i alla lägen, men vårt kära gamla Apotek skulle allt må bra av en rejäl dos gammal hederlig konkurrens. Som stolpiller, kanske?
