Reklam riktad mot barn är förbjudet, men religion då?
I DN står att läsa om en 14-årig pojke som i USA dött av leukemi eftersom han vägrat ta emot blodtransfusion.
De flesta är överens om barn är känsliga för påtryckningar och ytterst "formbara". Jesuiterna brukade säga att "Ge mig pojken vid sju, så ska jag ge dig mannen"*. Just av denna anledning är det förbjudet att gör reklam riktad till barn - de kan helt enkelt inte värja sig.
Att prångla livsåskådningar till småbarn är däremot både utbrett och allmänt accepterat. Och resultatet kan bli avsevärt mycket värre än av Barbie-reklam.
Och att domaren i det här fallet ansåg att det skulle vara fel att tvinga barnet att ta emot blod är minst sagt anmärkningsvärt - inte minst för att det ger en fingervisning om inställningen till den här typen av destruktiv "andlighet " i samhället i stort.
*Ja, det finns lite olika varianter av uttrycket, men andemeningen är hur som helst densamma.
De flesta är överens om barn är känsliga för påtryckningar och ytterst "formbara". Jesuiterna brukade säga att "Ge mig pojken vid sju, så ska jag ge dig mannen"*. Just av denna anledning är det förbjudet att gör reklam riktad till barn - de kan helt enkelt inte värja sig.
Att prångla livsåskådningar till småbarn är däremot både utbrett och allmänt accepterat. Och resultatet kan bli avsevärt mycket värre än av Barbie-reklam.
Och att domaren i det här fallet ansåg att det skulle vara fel att tvinga barnet att ta emot blod är minst sagt anmärkningsvärt - inte minst för att det ger en fingervisning om inställningen till den här typen av destruktiv "andlighet " i samhället i stort.
*Ja, det finns lite olika varianter av uttrycket, men andemeningen är hur som helst densamma.
Säregen journalistik
DN har publicerat en intervju med Jacques Vergès, då han är i Stockholm i samband med premiären för dokumentären Terrorns advokat.
Jacques slår mig direkt som en väldigt intressant person. Jag vill genast veta vad han har att säga, vill höra hans reflektioner och ta del av hans sätt att se på de krigsförbrytare och terrorister som han försvarat. Intervjun gör dock den nyfikne besviken:
Helt obegriplig blir han när han ska förklara varför han bistått Togos diktator att stämma Amnesty och försvarat några av de kambodjanska khmerledarna.
Jaha? Obegriplig på vilket sätt? Var det någon språkbarriär eller vad är problemet? Jag vill inte veta vad intervjuaren, i det här fallet Anders Hellberg, hade svårt att förstå, utan jag vill veta vad den intervjuade sa.
Nåja. Filmen ska jag definitivt se. Kanske får Vergès själv komma till tals där.
Jacques slår mig direkt som en väldigt intressant person. Jag vill genast veta vad han har att säga, vill höra hans reflektioner och ta del av hans sätt att se på de krigsförbrytare och terrorister som han försvarat. Intervjun gör dock den nyfikne besviken:
Helt obegriplig blir han när han ska förklara varför han bistått Togos diktator att stämma Amnesty och försvarat några av de kambodjanska khmerledarna.
Jaha? Obegriplig på vilket sätt? Var det någon språkbarriär eller vad är problemet? Jag vill inte veta vad intervjuaren, i det här fallet Anders Hellberg, hade svårt att förstå, utan jag vill veta vad den intervjuade sa.
Nåja. Filmen ska jag definitivt se. Kanske får Vergès själv komma till tals där.
Våldskulturens evolution
Som barn lekte jag en hel del krig - vi sprang omkring med knallpulverpistoler och låtsades att vi sköt ihjäl varandra. Ganska harmlöst, skulle nog de flesta säga.
Jag spelade också rollspel - återigen lekte vi (bland annat) att vi hade ihjäl varandra, men med tärningar, tabeller och formulär istället för knallpulverpistoler. Då kunde det vara kontroversiellt; en del av mina kompisar fick smyga med vad vi gjorde, eftersom deras föräldrar inte tillät dem att spela sådana våldsamma och hemska spel. Idag tror jag att de flesta föräldrar tillåter sina barn att spela rollspel. Själv skulle jag definitivt uppmuntra mina barn att odla sin fantasi på det sättet.
En hel del datorspel har det blivit också. I början ville inte min kära mor att vi skulle säga "jag dog", utan "jag förlorade", när vi spelade Bubble Bobble. Därifrån fick hon steg för steg retirera, och gränserna för vad som var ok flyttades obevekligt fram: först var det gatuslagsmål i Double Dragon, sedan slets kroppsdelar av i det då uppmärksammade Mortal Kombat. När Doom kom 1993 sköt vi monster med hagelgevär. Då försvarade vi det med att det faktiskt bara var zombies och andra hemskheter man sköt på; att skjuta på människor skulle ju vara alldeles för makabert. Men några år senare sprängde vi varandra i Quake så att de färgglada små köttbitarna muntert studsade på marken.
Alltså, en klar förskjutning av vad som anses vara acceptabelt. Detta gäller naturligtvis bara min personliga uppväxt, men jag misstänker att paralleller finns i samhället i stort. Och jag själv anser inte att jag tagit någon större skada av allt fantasivåld jag ägnat mig åt; tvärtom tycker jag att jag på det hela taget är en rätt välanpassad individ. Och de spel jag spelat har lett till spännande erfarenheter och goda vänskaper.
DN har just nu en artikelserie om våld och porr (särskilt i kombination) på nätet, och hur tonårspojkar tittar på det. När jag läser det blir jag lite fundersam, särskilt över min egen reaktion. Jag tycker att filmer på exempelvis avrättningar eller våldtäkter (framför allt verkliga, men även spelade) är fullkomligt vidriga. Det får mig att må fysiskt illa. Varför?
Vad är egentligen skillnaden mellan att låtsas skjuta sina kompisar i huvudet i ett datorspel, och att se en film med en avrättning? Vad gör det ena till ett festligt socialt tidsfördriv, och det andra till något motbjudande? Är det jag som blivit vuxen - de värderingar och inre gränser jag hade när jag lämnade tonåren har cementerats och blivit permanenta - eller finns det en väsentlig skillnad mellan de två? Och är isåfall den typen av filmer direkt skadliga, eller kommer vi alla att se tillbaka på det här om tio år och jämföre det med hysterin kring videofilmer på 80-talet och datorspel på 90-talet?
Jag spelade också rollspel - återigen lekte vi (bland annat) att vi hade ihjäl varandra, men med tärningar, tabeller och formulär istället för knallpulverpistoler. Då kunde det vara kontroversiellt; en del av mina kompisar fick smyga med vad vi gjorde, eftersom deras föräldrar inte tillät dem att spela sådana våldsamma och hemska spel. Idag tror jag att de flesta föräldrar tillåter sina barn att spela rollspel. Själv skulle jag definitivt uppmuntra mina barn att odla sin fantasi på det sättet.
En hel del datorspel har det blivit också. I början ville inte min kära mor att vi skulle säga "jag dog", utan "jag förlorade", när vi spelade Bubble Bobble. Därifrån fick hon steg för steg retirera, och gränserna för vad som var ok flyttades obevekligt fram: först var det gatuslagsmål i Double Dragon, sedan slets kroppsdelar av i det då uppmärksammade Mortal Kombat. När Doom kom 1993 sköt vi monster med hagelgevär. Då försvarade vi det med att det faktiskt bara var zombies och andra hemskheter man sköt på; att skjuta på människor skulle ju vara alldeles för makabert. Men några år senare sprängde vi varandra i Quake så att de färgglada små köttbitarna muntert studsade på marken.
Alltså, en klar förskjutning av vad som anses vara acceptabelt. Detta gäller naturligtvis bara min personliga uppväxt, men jag misstänker att paralleller finns i samhället i stort. Och jag själv anser inte att jag tagit någon större skada av allt fantasivåld jag ägnat mig åt; tvärtom tycker jag att jag på det hela taget är en rätt välanpassad individ. Och de spel jag spelat har lett till spännande erfarenheter och goda vänskaper.
DN har just nu en artikelserie om våld och porr (särskilt i kombination) på nätet, och hur tonårspojkar tittar på det. När jag läser det blir jag lite fundersam, särskilt över min egen reaktion. Jag tycker att filmer på exempelvis avrättningar eller våldtäkter (framför allt verkliga, men även spelade) är fullkomligt vidriga. Det får mig att må fysiskt illa. Varför?
Vad är egentligen skillnaden mellan att låtsas skjuta sina kompisar i huvudet i ett datorspel, och att se en film med en avrättning? Vad gör det ena till ett festligt socialt tidsfördriv, och det andra till något motbjudande? Är det jag som blivit vuxen - de värderingar och inre gränser jag hade när jag lämnade tonåren har cementerats och blivit permanenta - eller finns det en väsentlig skillnad mellan de två? Och är isåfall den typen av filmer direkt skadliga, eller kommer vi alla att se tillbaka på det här om tio år och jämföre det med hysterin kring videofilmer på 80-talet och datorspel på 90-talet?
Friheten att kränka
Nu för tiden är det väldigt populärt att känna sig kränkt. Var och varannan människa känner sig kränkt över myndighetsbeslut, medmänniskors uttalanden och tidningsartiklar. Med största sannolikhet har fler än en känt sig kränkt av just den här bloggen.
Tyvärr är det ofrånkomligt att vi alla trampar varandra på tårna. Vi är människor, och en del av att vara människa är att tycka olika och bli förnärmade av varandra. Ett problem uppstår när de utan tillräckligt starka demokratiska instinkter börja prata om lagstiftning som ska förhindra kränkningar. I det här fallet handlar det om att fotografera människor mot deras vilja.
På ytan verkar förslaget rimligt. Människor som "visat att man inte vill att allmänheten ska titta på en" ska inte få fotograferas enligt lag. Detta för att förhindra smygfotografering av nakna flickor på toaletten, till exempel. Man säger dock att "bilder tagna i smyg kan ha ett allmänintresse som kanske ska få väga över ibland".
Så. Det här är inte bara en inskränkning av demokratiska rättigheter - det största problemet i mina ögon är att förslaget, om det blev verklighet, skulle innebära att fotografier kanske eller kanske inte skulle vara olagliga baserat på väldigt vaga grunder.
Det handlar om två bedömningar som måste göras i varje enskilt fall: har någon av personerna på bilden "visat att man inte vill att allmänheten ska titta på en", och har bilden allmänintresse? Frågan som genast dyker upp i mitt cyniska sinne är vem som ska göra dessa bedömningar och vad den personen har för lojaliteter och värderingar.
När man inför lagar som låter myndigheter bedöma vilka yttringar/publiceringar/bilder som är av allmänt intresse, och huruvida de är lämpliga är vi ute på rätt hal is. Det må tyckas vara ett ganska litet och harmlöst steg, men det är ett steg i fel riktning.
Yttrandefrihet kommer oundvikligen alltid att ge upphov till kränkningar, men i avvägningen mellan att skydda medborgarna från kränkning och yttrandefrihet måste det senare alltid få företräde. Vi kanske inte har övergett våra demokratiska principer i samma grad som vissa andra, men det betyder inte att vi inte ska vara rädda om det vi har.
(Nej, för den som inbillar sig något sådant är jag inte på något vis för smygfotografering av människor i badrummet. Det är vedervärdigt.)
Tyvärr är det ofrånkomligt att vi alla trampar varandra på tårna. Vi är människor, och en del av att vara människa är att tycka olika och bli förnärmade av varandra. Ett problem uppstår när de utan tillräckligt starka demokratiska instinkter börja prata om lagstiftning som ska förhindra kränkningar. I det här fallet handlar det om att fotografera människor mot deras vilja.
På ytan verkar förslaget rimligt. Människor som "visat att man inte vill att allmänheten ska titta på en" ska inte få fotograferas enligt lag. Detta för att förhindra smygfotografering av nakna flickor på toaletten, till exempel. Man säger dock att "bilder tagna i smyg kan ha ett allmänintresse som kanske ska få väga över ibland".
Så. Det här är inte bara en inskränkning av demokratiska rättigheter - det största problemet i mina ögon är att förslaget, om det blev verklighet, skulle innebära att fotografier kanske eller kanske inte skulle vara olagliga baserat på väldigt vaga grunder.
Det handlar om två bedömningar som måste göras i varje enskilt fall: har någon av personerna på bilden "visat att man inte vill att allmänheten ska titta på en", och har bilden allmänintresse? Frågan som genast dyker upp i mitt cyniska sinne är vem som ska göra dessa bedömningar och vad den personen har för lojaliteter och värderingar.
När man inför lagar som låter myndigheter bedöma vilka yttringar/publiceringar/bilder som är av allmänt intresse, och huruvida de är lämpliga är vi ute på rätt hal is. Det må tyckas vara ett ganska litet och harmlöst steg, men det är ett steg i fel riktning.
Yttrandefrihet kommer oundvikligen alltid att ge upphov till kränkningar, men i avvägningen mellan att skydda medborgarna från kränkning och yttrandefrihet måste det senare alltid få företräde. Vi kanske inte har övergett våra demokratiska principer i samma grad som vissa andra, men det betyder inte att vi inte ska vara rädda om det vi har.
(Nej, för den som inbillar sig något sådant är jag inte på något vis för smygfotografering av människor i badrummet. Det är vedervärdigt.)
