Missriktade aggressioner?
På Insidan i DN för en tid sedan kunde man läsa om ett projekt i Söderhamn som lät pojkar vars fäder av en eller annan anledning inte var närvarande i sina söners liv umgås med frivilliga låtsaspappor, så att de skulle få umgås med vuxna män och få sunda rollfigurer. Strålande. En riktig glad nyhet som, kan tyckas, skulle värma hjärtat hos alla som läste den.
Så icke fallet. På dagens ledarsida i DN skriver Hanne Kjöller under rubriken Hur blev Y bättre än X, i ett utslag av vad min flickvän (hon har inte heller någon Y-kromosom, och är därför en större auktoritet än jag på området) klassar som dumfeminism, att detta rör sig om förlegade könsroller och mansfixering. Hanne säger en hel del intressanta saker, och jag känner mig tvungen att citera delar av hennes artikel för att riktigt fånga vidden av det.
"I nästan alla tider och nästan alla kulturer har fäder varit frånvarande, oavsett om de råkat befinna sig i krig, på åkern eller på puben. Men de kvinnor som då dög fint, duger ingalunda längre."
Hmm. Och förr i tiden hade ju alla pojkar en oklanderlig barndom och växte upp till mönstermedborgare. Just det.
"För flickor som förlorat sina mödrar finns inget motsvarande projekt. Hur förklarar man det om man nu tycker att mammor och pappor är så väsensskilda och att båda absolut behövs?"
Det skulle nog också behövas. Precis som flickor behöver pappor, och pojkar behöver mammor. Det här argumentet är ungefär som att vi borde låta bli att behandla lunginflammation eftersom vi ändå inte kan bota lungcancer (än).
"Visst kan psykiskt sjuka, förståndshandikappade eller andra med särskilda behov behöva hjälp med det mesta i livet. Men vanliga, kapabla människor?"
Svårt att veta vad Hanne syftar på här - är det de vanliga, kapabla pojkarna som ska växa upp till psykiskt kompletta män, eller är det de vanliga, kapabla mammorna som ska ge pojkarna den kärlek och omtanke de behöver utan en pappa? Jag hoppas att det är det senare (det första alternativet vore så förvirrat att jag inte ens tänker kommentera det), och isåfall saknar det totalt udd. Det är inte mammornas tillkortakommanden det handlar om, det handlar om att pojkar kan må bra av att ha normala levande vuxna män i närheten.
"Har dagens ensamstående mammor inga bröder, inga svågrar, inga manliga vänner, ingen egen pappa?"
Uhhh... Ja du, Hanne. Många har nog det, och jag kan så gott som lova att dessa då kliver in och tar på sig just denna roll och tar sig an de faderlösa pojkarna. Men självklart finns det också kvinnor som inte har bröder, svågrar, manliga vänner eller egna pappor tillgängliga. Och då är det väl bra om det finns andra som kan ställa upp?
Hannes argumentation är så full av hål, cirkelresonemang och allmän missriktad bitterhet att det vore för snällt att säga att hon skjuter sig själv i foten. Hon talar om förlegade könsroller - vad är det hon själv förespråkar när hon implicerar att männen ska sköta sina egna affärer, för kvinnorna har klarat det här med barnuppfostran galant i tusentals år? Att förhållandet mellan stabila hemförhållanden samt närvaron av fadersfigurer och unga pojkars brottslighet är välkänt i hela världen är naturligtvis ovidkommande i Hannes korståg mot ojämlikhet.
Så icke fallet. På dagens ledarsida i DN skriver Hanne Kjöller under rubriken Hur blev Y bättre än X, i ett utslag av vad min flickvän (hon har inte heller någon Y-kromosom, och är därför en större auktoritet än jag på området) klassar som dumfeminism, att detta rör sig om förlegade könsroller och mansfixering. Hanne säger en hel del intressanta saker, och jag känner mig tvungen att citera delar av hennes artikel för att riktigt fånga vidden av det.
"I nästan alla tider och nästan alla kulturer har fäder varit frånvarande, oavsett om de råkat befinna sig i krig, på åkern eller på puben. Men de kvinnor som då dög fint, duger ingalunda längre."
Hmm. Och förr i tiden hade ju alla pojkar en oklanderlig barndom och växte upp till mönstermedborgare. Just det.
"För flickor som förlorat sina mödrar finns inget motsvarande projekt. Hur förklarar man det om man nu tycker att mammor och pappor är så väsensskilda och att båda absolut behövs?"
Det skulle nog också behövas. Precis som flickor behöver pappor, och pojkar behöver mammor. Det här argumentet är ungefär som att vi borde låta bli att behandla lunginflammation eftersom vi ändå inte kan bota lungcancer (än).
"Visst kan psykiskt sjuka, förståndshandikappade eller andra med särskilda behov behöva hjälp med det mesta i livet. Men vanliga, kapabla människor?"
Svårt att veta vad Hanne syftar på här - är det de vanliga, kapabla pojkarna som ska växa upp till psykiskt kompletta män, eller är det de vanliga, kapabla mammorna som ska ge pojkarna den kärlek och omtanke de behöver utan en pappa? Jag hoppas att det är det senare (det första alternativet vore så förvirrat att jag inte ens tänker kommentera det), och isåfall saknar det totalt udd. Det är inte mammornas tillkortakommanden det handlar om, det handlar om att pojkar kan må bra av att ha normala levande vuxna män i närheten.
"Har dagens ensamstående mammor inga bröder, inga svågrar, inga manliga vänner, ingen egen pappa?"
Uhhh... Ja du, Hanne. Många har nog det, och jag kan så gott som lova att dessa då kliver in och tar på sig just denna roll och tar sig an de faderlösa pojkarna. Men självklart finns det också kvinnor som inte har bröder, svågrar, manliga vänner eller egna pappor tillgängliga. Och då är det väl bra om det finns andra som kan ställa upp?
Hannes argumentation är så full av hål, cirkelresonemang och allmän missriktad bitterhet att det vore för snällt att säga att hon skjuter sig själv i foten. Hon talar om förlegade könsroller - vad är det hon själv förespråkar när hon implicerar att männen ska sköta sina egna affärer, för kvinnorna har klarat det här med barnuppfostran galant i tusentals år? Att förhållandet mellan stabila hemförhållanden samt närvaron av fadersfigurer och unga pojkars brottslighet är välkänt i hela världen är naturligtvis ovidkommande i Hannes korståg mot ojämlikhet.
Det här med skräckfilm
Jag är principiellt för skräckfilmer. Jag är förälskad i tanken på en riktigt bra skräckfilm som får mig i stämning och ger mig kalla kårar. Min barndoms kanske största TV-upplevelse var miniserieversionen av It. Jag blev vansinnigt rädd och om jag aldrig var särskilt förtjust i clowner innan, så blev saken inte bättre efter It - tyvärr slutar ju det hela ganska eländigt med ett stort fult monster (som liksom många andra monster i den här typen av filmer tycks lida av svårartad reumatism), och det goda vinner över det onda, et cetera. Gäsp. Detta för mig till problemet med skräckfilmer: de misslyckas nästan alltid med att beröra, de blir grå och intetsägande och fastnar oftast i fantasilösa klichéer. Även om de verkligen har något bra på gång (som jag i alla fall som tolvåring tyckte att It hade) så förstör de alltihop genom att försöka (men misslyckas med) att förklara, genom att låta det goda vinna över det onda. Likt en mal som om och om igen flyger in i den öppna lågan, tills det enda som återstår är lite dålig lukt. Ett fint undantag, och kanske en av de bättre skräckfilmerna jag sett är The Others. Även om den vid närmare eftertanke kanske inte är någon egentlig skräckfilm. Mer av en oh-jag-får-en-obehaglig-krypande-känsla-av-att-något-inte-står-rätt-till-film. Vilket antagligen är just varför den är så bra. Rekommenderas hur som helst varmt för den som missat den.
Till saken. Jag såg nyligen två nya skräckfilmer, 28 Weeks Later och Sunshine (den senare av regissör- och författarduon Danny Boyle och Alex Garland som gjorde 28 Days Later och även producerade 28 Weeks Later). 28 Weeks Later är en helt ok film. Medan jag har svårt för traditionella zombies, som allt som oftast verkar ha fullt upp med att hålla sig på benen och röra sig från punkt A till punkt B och inte alls är särskilt hotfulla, så är 28-varianten uppfriskande. Och även om 28 Weeks Later är mer amerikansk och mer pang-pang än sin föregångare så är den det på ett ganska uppsluppet och tilltalande sätt. Till större delen i alla fall. Tyvärr finns det stunder då man skruvar på sig, och då inte för att man blir skrämd. Filmen lider helt klart bitvis av samma sjuka som brukar hemsöka skräckfilmer - karaktärer beter sig som idioter bara för att föra handlingen framåt. Trots detta en i min mening sevärd film.
Så kommer vi till Sunshine. Samma radarpar som blåst nytt liv i zombiegenren tar sig an rymdskräckgenren. Kan det bli annat än succé? Ja, tyvärr visade det sig bli en hel del saker, men "bra film" blev det inte.
Sunshine har på något vis dragit på sig en hel fanclub, med en mer eller mindre aktiv forumcommunity som glatt lovprisar filmen. Och inte minst dess fantastiska och solida vetenskapliga bakgrund. Snälla. Söta. Rara. Det vetenskapliga mumbojumbot hör till det värsta jag hört sedan Star Trek, och av den typ som kanske Vicky Pollard i Little Britain skulle köpa.
Sunshine är även en innovativ film på det sättet att den inte bryr sig om att ge någon bakgrund till huvudkaraktärerna, utan kastar tittaren rakt in i handlingen. Svårt att säga vad man egentligen tänkte på när man fick den här idén, men med lite god vilja kan jag tänka mig att det skulle fungera om handlingen bestått av något annat än att två av karaktärerna (notera att detta rör sig om den samlade mänsklighetens absoluta elit då det gäller intellekt, fysik och mental stabilitet) spontant börjar slåss. Sådär som man gör i rymden. Ju. Tyvärr får det bara effekten att man inte kunde bry sig mindre om huruvida huvudpersonerna lever lyckliga i alla sina dagar eller exploderar som små festliga fyrverkerier på nyårsafton när de får sig en kraftig överdos solstrålning.
Sunshine har vidare prisats för att den inte förlitar sig på tråkiga rymdmonster eller ologiska portaler till helvetet för att skapa spänning. Istället berättar den en trovärdig och spännande historia om hur människor till synes ofrånkomligen blir spritt språngande galna seriemördare (och övermänniskor) när de kryssat omkring i rymden några månader. Ge mig köttätande rymddemoner från Andromedagalaxen vilken dag som helst.
Ja. Jag skulle kunna mala vidare om alla plot holes (som till exempel varför man skickar ett bemannat rymdskepp för att bomba solen över huvud taget, istället för en svärm automatiserade dito) eller den fullkomligt sanslösa superdatorn (som får HAL att framstå som ett under av pålitlighet och kärvänlighet), men om någon stackars läsare mot förmodan tagit sig ända hit så ska jag inte plåga henne ytterligare.
Någon läsare kanske sett fram emot en finurlig twist, som liksom en väldoftande persiljekvist hade kunnat piffa till detta annars kladdiga verbala (eller inte) rotmos. Den stackaren blir garanterat besviken, ty likt en sur skolmatstant slevar jag bara upp det jag har i byttan, och den som klagar kan äta på vad som i den här världen får symboliseras av McDonald's, eller varför inte lokala kebabhaket.
Till saken. Jag såg nyligen två nya skräckfilmer, 28 Weeks Later och Sunshine (den senare av regissör- och författarduon Danny Boyle och Alex Garland som gjorde 28 Days Later och även producerade 28 Weeks Later). 28 Weeks Later är en helt ok film. Medan jag har svårt för traditionella zombies, som allt som oftast verkar ha fullt upp med att hålla sig på benen och röra sig från punkt A till punkt B och inte alls är särskilt hotfulla, så är 28-varianten uppfriskande. Och även om 28 Weeks Later är mer amerikansk och mer pang-pang än sin föregångare så är den det på ett ganska uppsluppet och tilltalande sätt. Till större delen i alla fall. Tyvärr finns det stunder då man skruvar på sig, och då inte för att man blir skrämd. Filmen lider helt klart bitvis av samma sjuka som brukar hemsöka skräckfilmer - karaktärer beter sig som idioter bara för att föra handlingen framåt. Trots detta en i min mening sevärd film.
Så kommer vi till Sunshine. Samma radarpar som blåst nytt liv i zombiegenren tar sig an rymdskräckgenren. Kan det bli annat än succé? Ja, tyvärr visade det sig bli en hel del saker, men "bra film" blev det inte.
Sunshine har på något vis dragit på sig en hel fanclub, med en mer eller mindre aktiv forumcommunity som glatt lovprisar filmen. Och inte minst dess fantastiska och solida vetenskapliga bakgrund. Snälla. Söta. Rara. Det vetenskapliga mumbojumbot hör till det värsta jag hört sedan Star Trek, och av den typ som kanske Vicky Pollard i Little Britain skulle köpa.
Sunshine är även en innovativ film på det sättet att den inte bryr sig om att ge någon bakgrund till huvudkaraktärerna, utan kastar tittaren rakt in i handlingen. Svårt att säga vad man egentligen tänkte på när man fick den här idén, men med lite god vilja kan jag tänka mig att det skulle fungera om handlingen bestått av något annat än att två av karaktärerna (notera att detta rör sig om den samlade mänsklighetens absoluta elit då det gäller intellekt, fysik och mental stabilitet) spontant börjar slåss. Sådär som man gör i rymden. Ju. Tyvärr får det bara effekten att man inte kunde bry sig mindre om huruvida huvudpersonerna lever lyckliga i alla sina dagar eller exploderar som små festliga fyrverkerier på nyårsafton när de får sig en kraftig överdos solstrålning.
Sunshine har vidare prisats för att den inte förlitar sig på tråkiga rymdmonster eller ologiska portaler till helvetet för att skapa spänning. Istället berättar den en trovärdig och spännande historia om hur människor till synes ofrånkomligen blir spritt språngande galna seriemördare (och övermänniskor) när de kryssat omkring i rymden några månader. Ge mig köttätande rymddemoner från Andromedagalaxen vilken dag som helst.
Ja. Jag skulle kunna mala vidare om alla plot holes (som till exempel varför man skickar ett bemannat rymdskepp för att bomba solen över huvud taget, istället för en svärm automatiserade dito) eller den fullkomligt sanslösa superdatorn (som får HAL att framstå som ett under av pålitlighet och kärvänlighet), men om någon stackars läsare mot förmodan tagit sig ända hit så ska jag inte plåga henne ytterligare.
Någon läsare kanske sett fram emot en finurlig twist, som liksom en väldoftande persiljekvist hade kunnat piffa till detta annars kladdiga verbala (eller inte) rotmos. Den stackaren blir garanterat besviken, ty likt en sur skolmatstant slevar jag bara upp det jag har i byttan, och den som klagar kan äta på vad som i den här världen får symboliseras av McDonald's, eller varför inte lokala kebabhaket.
Höjden av ironi
Att USA använt brutala metoder i sitt "krig mot terrorism" är knappast okänt, och idag kom ytterligare en påminnelse om detta.
Är då inte detta höjden av ironi? För att försvara fred och frihet berövar man sina offer deras mänskliga rättigheter och torterar oliktänkande. Jag undrar om någon av de ansvariga bakom denna "hårda linje" själva inser det. Jag undrar om de egentligen har någon aning om vad "fred och frihet" vill säga.
Och det värsta är att tortyr inte ens fungerar. Den som inbillar sig det behöver bara se på historien. Inkvisitionen och Kambodja är belysande exempel på detta - tortyr ger inte sanningen, det ger de svar man vill höra.
Vem vet, kanske är det till och med så att vissa tveksamma antaganden baserades på vad fångar sagt när man plågat dem tills de berättade vad som passade in i ens egna förutfattade meningar.
Är då inte detta höjden av ironi? För att försvara fred och frihet berövar man sina offer deras mänskliga rättigheter och torterar oliktänkande. Jag undrar om någon av de ansvariga bakom denna "hårda linje" själva inser det. Jag undrar om de egentligen har någon aning om vad "fred och frihet" vill säga.
Och det värsta är att tortyr inte ens fungerar. Den som inbillar sig det behöver bara se på historien. Inkvisitionen och Kambodja är belysande exempel på detta - tortyr ger inte sanningen, det ger de svar man vill höra.
Vem vet, kanske är det till och med så att vissa tveksamma antaganden baserades på vad fångar sagt när man plågat dem tills de berättade vad som passade in i ens egna förutfattade meningar.
Förhandlingsteknik
DN rapporterar om framgångsrika samtal mellan Nord- och Sydkorea, som kanske kan leda fram till en slutgiltig fred mellan de två länderna. Detta är naturligtvis mycket goda nyheter.
Det är även goda nyheter att Kim och Roh är "eniga" om att Nordkorea ska avsluta sitt kärnvapenprogram. Eller? Hur många gånger har vi hört detta löfte upprepas i diverse förhandlingar som rört Nordkorea sedan de stolt deklarerade att de provsprängt sin första atombomb? Kim Jong-Il spelar kärnvapenkortet vid varje tillfälle, och om kärnvapenprogrammet ska läggas ner tänker han se till att få högsta möjliga pris för det.
Detta i sig är illa nog, för vad det i praktiken rör sig om är utpressning gentemot världens demokratier - framför allt Sydkorea och Japan. Det verkliga problemet är dock att det är allt för lönsamt att vifta den här godbiten under näsan på alla förhandlingspartners och se vilka former av bistånd och förmånliga avtal som kan lockas fram bara genom att andas ordet "avveckling". Men om Kim väl håller sina löften och skrotar kärnvapnen förlorar han sitt främsta förhandlingsmedel. Därför ligger det i hans intresse att endast upprätthålla ett sken av samarbete och fortsätta att mjölka en omvärld som desperat hoppas att han ska börja spela efter spelets regler.
Med lite tur kommer den nordkoreanska diktaturen så småningom att försvinna, och situationen kommer aldrig att ställas på din spets. Men har vi inte sådan tur kommer någon förr eller senare att tvingas syna Kims bluff, och vad händer då?
Det är även goda nyheter att Kim och Roh är "eniga" om att Nordkorea ska avsluta sitt kärnvapenprogram. Eller? Hur många gånger har vi hört detta löfte upprepas i diverse förhandlingar som rört Nordkorea sedan de stolt deklarerade att de provsprängt sin första atombomb? Kim Jong-Il spelar kärnvapenkortet vid varje tillfälle, och om kärnvapenprogrammet ska läggas ner tänker han se till att få högsta möjliga pris för det.
Detta i sig är illa nog, för vad det i praktiken rör sig om är utpressning gentemot världens demokratier - framför allt Sydkorea och Japan. Det verkliga problemet är dock att det är allt för lönsamt att vifta den här godbiten under näsan på alla förhandlingspartners och se vilka former av bistånd och förmånliga avtal som kan lockas fram bara genom att andas ordet "avveckling". Men om Kim väl håller sina löften och skrotar kärnvapnen förlorar han sitt främsta förhandlingsmedel. Därför ligger det i hans intresse att endast upprätthålla ett sken av samarbete och fortsätta att mjölka en omvärld som desperat hoppas att han ska börja spela efter spelets regler.
Med lite tur kommer den nordkoreanska diktaturen så småningom att försvinna, och situationen kommer aldrig att ställas på din spets. Men har vi inte sådan tur kommer någon förr eller senare att tvingas syna Kims bluff, och vad händer då?
Höst
Just den här hösten tycker jag om höst. Livet bromsar upp och saktar in; allting sluter sig inom sig självt. Det är en tid för väntan, för vila, för vardag. En tid för god mat och gott vin, med levande ljus som speglar sig i svarta fönsterrutor.
När jag pluggade kände jag inte på samma sätt. En viss ångest över tentor och labbuppgifter som alltid låg och väntade gjorde att jag inte kunde slappna av i vardagens lunk. Nu när jag jobbar är det annorlunda. Rutinen infinner sig på ett för mig helt nytt sätt, och inte alls ovälkommet. Nu är det måndag morgon, och jag ser faktiskt fram emot en ny arbetsvecka.
Men visst. När snöslasket väl kommer och gör cykelvägarna sliriga så kommer jag nog att se annorlunda på saken.
När jag pluggade kände jag inte på samma sätt. En viss ångest över tentor och labbuppgifter som alltid låg och väntade gjorde att jag inte kunde slappna av i vardagens lunk. Nu när jag jobbar är det annorlunda. Rutinen infinner sig på ett för mig helt nytt sätt, och inte alls ovälkommet. Nu är det måndag morgon, och jag ser faktiskt fram emot en ny arbetsvecka.
Men visst. När snöslasket väl kommer och gör cykelvägarna sliriga så kommer jag nog att se annorlunda på saken.
