Upplyst

Jag åker tåg. Jag försöker skriva på boken. En del får jag gjort, men det känns krystat och ointressant. Så mycket lättare att bara luta huvudet tillbaka och lyssna på samtalen som flyter fram i kupén. Jag har ändå laptopen framme och kan lika gärna skriva en bit om här och nu istället för där och då.

En bit bakom sitter ett gäng som diskuterar Linköpings uteliv, eller kanske bristen därav. Efter en del ansträngda matematiska uträkningar konstaterar man att det en given lördagkväll i Linköping finns bokstavligen tusentals människor mellan 18 och 25 som inte är ute på krogen. Så, vad gör alla dessa människor, undrar man Ser på film, föreslås det. Tydligen finns det två saker att göra på fritiden: att se på film samt gå ut på krogen. Någon påpekar också att många faktiskt har pojk- och flickvänner. Det får mig att tänka på den gången jag bjöd mina korridorgrannar på bullar, och en av tjejerna tittar på mig och utropar "Bakar du bullar en lördagkväll!?". Även om jag ibland glömmer bort hur illa jag passar in i det här samhället blir jag snabbt påmind igen.

På andra sidan bordet sitter en tjej - enligt mina fördomar en äkta blondin i ordets alla betydelser - som oupphörligt drar i sitt halvlånga hår. Den dåliga vanan (Hur mycket tål hennes hår egentligen? När kommer det att gå av?) kompletteras av en halvöppen mun och en fullständigt tom blick, och min fantasi målar upp bilden av en motsvarande tom människa. Jag tänker att hon säkert inte är hemma och till exempel läser en bok särskilt många lördagkvällar. Jag känner henne naturligtvis inte, men sådan är jag - fördomsfull och dömande.

Tjejen bredvid henne tittar ut genom fönstret och försöker dölja att hon gråter. Varför gråter hon? Hennes ansikte är öppet och ärligt, och jag vill gärna fråga henne hur det är fatt, men med kupén full av främmande människor skulle det kännas väldigt märkligt. Jag skulle gärna vilja ge henne en vänlig blick som säger "Hej, finns det något jag kan göra för dig? Jag känner dig inte, men jag känner för dig," men jag vet inte riktigt hur. Hur ger man en sådan blick? Och skulle hon bara kännas sig besvärad? Nu har hon ändå torkat tårarna. Hon läser en bok. Jag får för mig att börja skriva en fråga till henne på datorn (varför har jag inte papper och penna?) för att kunna fråga henne utan att blanda in alla andra i kupén. Men vi kommer fram till Nyköping och hon reser sig för att gå av. Ögonblicket har passerat. Jag ser alla möjligheterna grena ut sig från det missade tillfället. Kanske hade jag kunnat få henne att känna sig bättre till mods? Kanske hade vi kunnat prata böcker? Kanske hade vi kunnat bli vänner? Eller hade hon bara känt sig besvärad? Är det sådant här som får människor att skriva kontaktannonser i stil med "Du, ung tjej i kort mörkt hår som försökte hålla tillbaka tårarna på tåget söderut från Stockholm, började läsa Matilde av Denise Rudberg och sedan gick av i Nyköping, vem är du? Jag tänker på dig."?

Antagligen.

Bra grej med att byta jobb är att få en ny telefon. Svart och fin är den, och den är välsignat buggfri jämfört med den gamla.

En annan svart och fin sak är min nya laptop, som ligger här bredvid mig nu och susar lite förnöjt. Jag var på vippen att köpa med Macbook Pro för att, ja, vadå, de är ju så snygga, och jag är inte mer än människa.

Efter att ha snurrat runt lite på det globala datanätet insåg jag dock att jag kunde få en PC med bättre prestanda för halva priset. Och den jag bestämde mig för är ju inte ful som stryk heller - i alla fall inte om man inte har något emot svart piano-finish.

En av de främsta anledningarna att jag köpte en laptop var för att det lättare skulle bli av att jag skrev på min bok - något jag varit sorgligt dålig på den senaste tiden - och igår blev det faktiskt av att jag satt en stund och producerade någon sida obearbetad text.

I min fantasi ser jag soliga sommardagar i parken med min laptop och min oh så konstnärliga ångest som enda sällskap. Och kanske en glass.

Det är märkligt. Att det ska vara så svårt att hitta disciplinen att faktiskt skriva. Jag älskar att uttrycka mig, såväl i tal som i skrift. I mina mest rosaskimrande framtidsvisioner är jag publicerad författare som livnär sig på sitt skrivande. Men för att uppnå det måste jag naturligtvis arbeta för det, som med alla drömmar. Och skrivande kan vara rätt tungt arbete emellanåt.

Regnet i veckan fick tusentals daggmaskar att kravla sig upp på cykelvägarna.

På morgonen försöker jag till en början väja och cykla mellan dem, för även om jag egentligen bryr mig överdrivet mycket om dem känns det så onödigt och meningslöst att döda dem om jag kan undvika det. Efter en liten bit ger jag naturligtvis upp - för varje liten varelse jag räddar genom att svänga av dödar jag oundvikligen två andra - och cyklar bara rakt fram. Jag hoppas att det mesta av det våta som stänker upp på mig bara är vatten och inte mosad daggmask.

På väg hem på eftermiddagen ligger maskarna still. Kilometer efter kilometer har cykelvägen förvandlats till en massgrav. Men fåglarna blir i alla fall mätta och glada.


PS. Buffé måste vara ett av vårt språks mest misshandlade ord. Varje gång jag undantagsvis ser det rättstavat utanför någon restaurang blir jag sugen på att gå in och äta där, som om bara för att tacka dem.

I morgon ska jag bli avtackad på jobbet.

Visst låter det märkligt - avtackning. Det låter som att man är 60 år och ska få en guldklocka för lång och trogen tjänst. I själva verket har jag bara varit där i lite mer än ett år och, ja, så där överdrivet trogen tjänst kanske det inte har varit. Vad det nu än innebär.

Vilket får mig att tänka på något en av mina chefer sa. Efter ett möte var jag på jobblunch, varpå samtalet kommer in på hur egocentriska 80-talister är. Självklart kände jag mig en smula träffad (av "80-talist" alltså, men inte så mycket av "egocentrisk"), så jag gav mig in i debatten och ville veta varför man tyckte så. Inte sådär fruktansvärt intressant, men min chef (som vid det här tillfället är den enda personen som vet att jag dagen innan sagt upp mig) tittar på mig och säger att "Ja, jag kan uppleva att 80-talister inte har något långsiktigt engagemang i företaget, och att om det inte passar så sticker de". Jaha. Vad säger man? Ingenting, såklart, så jag skrattade åt honom istället (jag vill i alla fall intala mig att jag faktiskt skrattade åt honom, i motsats till inställsamt med honom).

Tre dagar senare fick jag veta att han själv bytt jobb och sagt upp sig. Hmm. Die menschen...

Min kamera och jag är som gamla goda vänner. Ibland för livet oss åt olika håll - eller åtminstone mig åt mitt håll, kameran har inte så mycket annat val än att ligga där den ligger - jag intalar mig själv att jag har annat för mig, att jag inte har tid, och efter en tid har jag helt glömt bort den. Men så en dag får jag för mig att ta fram den.

Det vore synd att säga att den är ny, min kamera. Den beter sig lite märkligt ibland, knapparna är tröga och hakar gärna upp sig, linsskyddet kan vara opålitligt. Den utvecklar allt eftersom en egen personlighet.

Tillsammans ger vi oss ut på upptäcktsfärd i kvällningen. Förbipasserande ser undrande på pojken och hans kamera som kurar bredvid trottoaren, som tittar upp mot stjärnorna, som kisar in i skuggorna.

Min kamera ser inte alltid det jag vill att den ska se. Men den ser också ibland det jag själv inte anar, som en vän som pekar och säger se där, ser du hur ljuset faller i den där vinkeln, är det inte vackert?

Så förpassar jag än en gång min kamera till byrålådan, där den får vänta ännu en tid. Men jag lovar mig själv och min kamera på att jag snart ska ta fram den igen.

DN rapporterar om framgångsrika samtal mellan Nord- och Sydkorea, som kanske kan leda fram till en slutgiltig fred mellan de två länderna. Detta är naturligtvis mycket goda nyheter.

Det är även goda nyheter att Kim och Roh är "eniga" om att Nordkorea ska avsluta sitt kärnvapenprogram. Eller? Hur många gånger har vi hört detta löfte upprepas i diverse förhandlingar som rört Nordkorea sedan de stolt deklarerade att de provsprängt sin första atombomb? Kim Jong-Il spelar kärnvapenkortet vid varje tillfälle, och om kärnvapenprogrammet ska läggas ner tänker han se till att få högsta möjliga pris för det.

Detta i sig är illa nog, för vad det i praktiken rör sig om är utpressning gentemot världens demokratier - framför allt Sydkorea och Japan. Det verkliga problemet är dock att det är allt för lönsamt att vifta den här godbiten under näsan på alla förhandlingspartners och se vilka former av bistånd och förmånliga avtal som kan lockas fram bara genom att andas ordet "avveckling". Men om Kim väl håller sina löften och skrotar kärnvapnen förlorar han sitt främsta förhandlingsmedel. Därför ligger det i hans intresse att endast upprätthålla ett sken av samarbete och fortsätta att mjölka en omvärld som desperat hoppas att han ska börja spela efter spelets regler.

Med lite tur kommer den nordkoreanska diktaturen så småningom att försvinna, och situationen kommer aldrig att ställas på din spets. Men har vi inte sådan tur kommer någon förr eller senare att tvingas syna Kims bluff, och vad händer då?

Just den här hösten tycker jag om höst. Livet bromsar upp och saktar in; allting sluter sig inom sig självt. Det är en tid för väntan, för vila, för vardag. En tid för god mat och gott vin, med levande ljus som speglar sig i svarta fönsterrutor.

När jag pluggade kände jag inte på samma sätt. En viss ångest över tentor och labbuppgifter som alltid låg och väntade gjorde att jag inte kunde slappna av i vardagens lunk. Nu när jag jobbar är det annorlunda. Rutinen infinner sig på ett för mig helt nytt sätt, och inte alls ovälkommet. Nu är det måndag morgon, och jag ser faktiskt fram emot en ny arbetsvecka.

Men visst. När snöslasket väl kommer och gör cykelvägarna sliriga så kommer jag nog att se annorlunda på saken.

Dagstidningarna skriver om problemen med nollning på svenska gymnasieskolor - tonåringar som tvingar andra tonåringar att supa tills de blir akut alkoholförgiftade, och sedan bokstavligen lämnar dem att dö i något buskage. Självklart utan att förstå vad de gör, på ungefär samma sätt som barnen i Flugornas herre inte insåg vidden av vad de gjorde. Och på en del höstadieskolor tar åttorna efter tvåorna på gymnasiet, och... ja, vart är vi på väg? Snart ska det väl nollas på förskolan.

Så, de flesta tycks ense om att det här är något som bör motverkas, men frågan är hur. Tja, ett av problemen är väl att minderåriga får tag på sprit till att börja med. Ett annat att elever känner sig tvungna att delta, och inte känner att det är ett alternativ att vända sig till vuxna.

Jag vill hur som helst poängtera att det är skillnad på nollning. När vi pratar om nollning på gymnasiet har jag aldrig upplevt eller hört talas om något riktigt positivt exempel. Vissa säger ibland att det inte behöver vara så illa, att de har erfarenhet av nollning som varit ok. Visst, det kan till och med vara en minoritet som innehåller den här typen av pennalistiska inslag - men det är skillnad på att vara uthärdlig och bra. Jag har själv aldrig hört talas om en gymnasienollning som varit en direkt positivt erfarenhet för alla inblandade. Det motsatta gäller för nollning på universitet - jag och alla jag har pratat med har genomgående mycket positiva erfarenheter. Här handlar det istället för maktfullkomliga tonåringar om vuxna människor som arbetar hårt i samarbete med högskolorna för att ge nya studenter en bra och rolig start på studentlivet, med många nya kontakter och erfarenheter i bagaget. Allt för många förstår inte skillnaden, och det är högst olyckligt att båda fenomenen kallas för "nollning".

Det är ungefär som om vi skulle ha samma ord för tarmvred och choklad. Förvirrande?

Ibland känner jag mig gammal. Ganska ofta faktiskt. Man kanske inte borde prata om "dagens ungdom" när man själv bara är 25, men det är så långt det har gått, och det började långt tidigare än så här.

När jag var 12 och gick på högstadiet tänkte jag redan på att skolklasserna verkade bli stökigare för varje år som gick - jag kunde se hur min klass var något bråkigare än de över mig, och hur varje efterföljande årskull blev exponentiellt stökigare.

Jag har grunnat en hel del på vad det egentligen är som är fel. Miljögifter? Slapp uppfostran? TV? Fördummande och passiviserande leksaker? I dagens DN rapporteras om att forskare identifierat en koppling mellan hyperaktiva barn och vanliga färg- och konserveringsämnen. Säga vad man vill om Anna Skipper, men hennes mantra om "E-ämnen" har en poäng.

Vad orsaken än är säger mig min erfarenhet att något började gå väldigt snett i årskullarna som föddes under 80-talet. Jag hoppas verkligen att man kan hejda utvecklingen, för annars bävar jag inför en dag då jag blir gammal och sitter på ålderdomshemmet, beroende av denna veritabla DAMP-generation.

För en tid sedan kikade jag in i Linköpings domkyrka. Det är verkligen en vacker och inte minst imponerande byggnad. Ibland när jag ser spirorna sticka upp över skogen av takåsar kisar jag lite med ögonen och försöker tänka mig hur det kan ha tett sig för en sisådär sex hundra år sedan. Om jag varit torpare ute i obygden och kom in till köpingen någon gång om året för att sälja några rovor så skulle jag nog varit hyggligt imponerad. Och mitt moderna jag - höjden av världsvana - låter sig också imponeras.

Hur som helst. En vägg inne i kyrkan är täckt med vapensköldar från diverse adliga familjer som, får man anta, spelat betydande roller i kyrkans tillkomst och historia. Det är intressant att betrakta hur vapensköldar är uppbyggda - de består av väldigt repetetiva element som återkommer i alla vapensköldar, men med olika mönster. Hur de olika elementen (till exempel hjälmarna) utformats och mönstrats är utan tvivel fyllt av symbolik som passerar rakt över huvudet på en lekman som jag.

När jag och mitt sällskap så står och tittar på sköldarna och pratar sådär respektfullt dämpat som man gör i kyrkor, hör vi någon muttra bakom oss. Efter en liten stund inser vi att det är en tant som står och för en hyfsat ensidig konversation med oss om hur "förskräckligt" och "förfärligt" det är. Vi sneglar lite osäkert på varandra, och undrar båda två vad det är som är så förfärligt. Själv tyckte jag vapensköldarna var rätt snygga, på sitt eget säregna sätt. Men ack, det var inte medeltida design saken gällde. "Att förhäva sig i Guds hus på det sättet", säger hon. Jaha. En sådan. Det gamla gardet. Jag trodde att de dött ut vid det här laget, eller åtminstone satt hemma i sina lägenheter fyllda med foton på barnbarn och virkade armstödsskydd.

Självklart sa jag inte något, bortsett från ett lamt "Um, hrrmm, jaaaaa...." för att sedan lite diskret gå därifrån och titta på resten av kyrkan. Som vanligt tänker man först efteråt på vad man borde ha sagt. Det som grämer mig mest är att tanten i fråga på något vis tog det för givet att vi skulle vara av samma åsikt som hon, och jag gav henne inte någon anledning att omvärdera sin uppfattning.

Den som läst mitt föregående inlägg kanske tolkar det som ännu en röst i (den folkpartistiska?) kören om hårdare tag och ordning och reda i skolan. Inte alls. Jag vill absolut inte ha hårdare tag. Jag vill ha ökade krav, ja, men jag efterlyser också ökad respekt för eleverna som medmänniskor. Jag vill inte ha hårdare straff och stöveltramp i skolkorridorerna.

"Men de svaga eleverna då? De som inte klarar klarar av att avancera till nästa årskurs, ska vi bara lämna dem i sticket?" kanske någon undrar. Självklart inte. Alla elever som behöver det måste få det stöd de behöver - precis som vi försöker göra idag, med hjälp av t.ex. speciallärare. Men jag förstår inte på vilket sätt en elev som inte lyckats tillägna sig det som krävs i lågstadiet blir hjälpt av att fortsätta i mellanstadiet, med än svårare uppgifter. Eller hur den som inte fått ett fullständigt betyg i nian ska klara sig bättre i samhället för att han eller hon inte tvingas fortsätta studera. Snarare borde det väl ändå vara så att om man inte förstått grunden blir det än mer hopplöst att försöka hänga med i undervisningen för varje år som går - något som naturligtvis leder till minskad motivation, utanförskap och slutligen social utslagning. Självklart är en elev som ännu inte fullt ut behärskar addition och subtraktion illa till mods och känner sig malplacerad i matteundervisningen på högstadiet. Inta undra på att de blir rastlösa och stökiga. Bättre då att låta en sådan elev gå om tills grunderna behärskas.

Det handlar dock även om de duktiga eleverna. De som alldeles för ofta glöms bort och kvävs i skuggan av de stökiga "problembarnen" som stjäl all uppmärksamhet. Genom att basera årskurstillhörighet på kunskapsnivå snarare än vilket år man är född skulle det bli möjligt att faktiskt lägga undervisningen på rätt nivå. Min erfarenhet från grundskolan var att det till större delen gick ut på att få vissa av mina klasskompisar att sitta still och lyssna i mer än 15 minuter, inte att faktiskt lära dem något. All kunskap de lyckades tillägna sig i förbifarten var en ren bonus.

Det här med skola och utbildning är dyrt. Det kostar samhället ganska många kronor. Det är också väldigt viktigt - det handlar om att forma och uppfostra framtida medborgare. Medborgare som ska ta hand om oss när vi är gamla och sörplar fruktkräm. Alltså skulle man kunna tänka sig att skolväsendet debatterades livligt och, i viss mån gör den väl det. Men något jag efterlyser är diskussion av de stora frågorna. De flesta regeringar har haft något att säga om skolpolitiken och lämnat sina spår efter sig, men några egentliga visioner är svåra att skönja. Någon ändrar på betygssystemet och en annan vill att det ska vara bättre ordning i klassrummet, men på det hela taget tycks man överens om att skolan ändå fungerar rätt bra.

Gör den det? Ja, det beror väl på hur man ser det. De flesta av oss tar oss ju igenom vår ungdom någorlunda intellektuellt helskinnade, så det kunde onekligen vara värre. Jag hävdar dock att det också kunde vara bra mycket bättre. Ett grundläggande problem, inbillar jag mig, är att beslutsfattande politiker, när de sitter i sina möten och dricker Ramlösa, på något vis tappat sikte på målet. Varför har vi en skola? Vad vill vi att den ska åstadkomma? Vad gör den idag? Hur skiljer sig verkligheten från idealbilden? Jag berörde några av de här punkterna i tidigare inlägg, och ska nu ta mig friheten att lägga ut texten kring vad jag tycker att skolan är till för och hur den skulle kunna se ut.

Skolan är idag indelad i tre delar: grundskola, gymnasieskola och högskola. Utmärkt. Men istället för att alla barn forslas igenom denna väl utstakade bana föreslår jag att man i grundskolan börjar ställa mer krav. Detta genom att det för varje årskurs specificeras uttryckligen vad barnet behöver kunna för att få avancera till nästa årskurs. Möts inte kravet får året repeteras. Tanken är alltså att vilken årskurs man går i inte ska avgöras av åldern, utan av kunskaper och färdigheter. På samma sätt ska duktiga barn få avancera, om de själva vill. Idag är det ytterst ovanligt att elever tvingas gå om ett år, och därför är det också stigmatiserat. Om det blev mer av en rutinsak skulle det inte vara hela världen, om än kännbart.

Vilka krav ska man då kunna ställa på grundskoleelever? Att de för att få börja första årskurs kan läsa och skriva hjälpligt, till exempel. Ja, jag är medveten om att många tar hela lågstadiet på sig att lära sig läsa som det är nu, men jag är övertygad om att det är för att vi börjar att försöka lära barnen för sent. Små barn har en ofattbar förmåga att lära sig språk, en förmåga som sedan snabbt förminskas och slösas bort om den inte tas till vara. Under lågstadiet bör barnen sedan få lära sig att skriva enkla berättelser, under mellanstadiet enkla uppsatser, och under högstadiet mer insiktsfulla inlägg i samhällsdebatten. Och nyckelordet här är krav. Man behöver inte sätta betyg, men man bör kräva ett minimum. Hela målet är slutligen att alla som går ut grundskolan inte bara ska vara rimligt allmänbildande och förstå samhällsdebatten, utan de ska också kunna bidra. De måste förstå varför historia är viktigt. De måste förstå varför ekonomi, politik och språk är viktigt. Och de måste kunna uttrycka det.
Man skulle kunna tänka sig att den som inte lyckats ta sig igenom grundskolan vid 18 års ålder inte längre ska tvingas, men att - och detta är mest ämnat som en provocerande smula tankebröd - ett fullständigt betyg från grundskolan krävs för rösträtt.

Sammanfattningsvis: I min grundskola är fokus att den som går ut ska vara en fungerande medborgare, med förmåga att förstå och reflektera över sin omvärld. Ett fullständigt grundskolebetyg ska vara kvittot på att man är mogen att bidra till samhället, och det ska vara något att vara stolt över.

Det här inlägget är redan väldigt långt, så jag tänkte återkomma angående gymnasieskolor och högskolor senare.

Jag har alltid varit väldigt ambivalent när det gäller partipolitik. Utbildningspolitik är däremot ett område som får mig att känna mig otroligt antisossig.

Som bekant har antalet univseritet (och högskolor) ökat kraftigt. Detta för att fler människor ska få möjlighet att utbilda sig. Ok, det låter ju bra. Men varför? Varför är det bra att så många som möjligt utbildar sig? Vad är egentligen syftet? Låt oss ta ett steg tillbaka och ta ett övergripande filosofiskt grepp på saken.

Låt oss till en början skilja på bildning och utbildning. En så hög bildningsgrad som möjligt är viktig för att befolkningen ska kunna vara delaktig i ett demokratiskt samhälle. Men måste man vara akademiker för att vara bildad? Självklart inte, och här förväntar jag mig att få medhåll framför allt från vänstern. I mina ögon är akademiska utbildningar till för att förse samhället med människor kvalificerade för yrken som exempelvis läkare, lärare, ingenjörer, ekonomer och jurister. Problemet är att långt ifrån alla kan vara akademiker. Snickare, rörmokare, städare, och lastbilschaffisar är precis lika viktiga, och om ambitionen är att även dessa yrkesgrupper ska plugga på högskolan är det ett enormt slöseri med resurser.

Så till själva poängen: för många universitet är inte bara överflödigt, det är direkt skadligt. Effekten blir en urvattning av utbildningarna, där alla blir lite lagom utbildade, men väldigt få riktigt ordentligt kompetenta. Sverige är ett litet land med årskullar på i runda slängar hundra tusen individer, varav omkring hälften väljer att läsa vidare efter gymnasiet*. Om över ett dussin "universitet" ska dela på dela på dessa studenter blir det svårt att fylla alla platser, för att inte tala om att få in de riktigt duktiga studenterna. Likaledes är tillgången på bra professorer och lektorer ett problem - det finns ett väldigt begränsat antal som kan hålla kurser på alla dessa skolor. Låt istället ett litet antal universitet få samla det bästa av Sveriges kompetens, för såväl forskningens som utbildningens skull.

Med risk för att väcka anstöt övergår det här med att varenda liten håla ska ha sitt eget universitet mitt förstånd. Att exempelvis Skövde "behöver" ett universitet är helt enkelt skrattretande. Varför "behöver" de det? För att de där fisförnäma stockholmarna är minsann inte bättre än någon annan, och därför är det bättre att alla är lika dåliga än att vissa får vara riktigt bra? Jag anar den gamla hederliga jantelagen under ytan.

Jag vet inte hur det är med er, men när jag är sjuk blir jag hellre behandlad av en riktigt kompetent läkare än två med bristfällig utbildning.

DN

*Alla siffror är tagna ur minnet, så rätta mig gärna om jag har fel.

Under besök i allas vår huvudstad hänvisades jag till att läsa SvD till frukosten, eftersom detta var tidningen man valt att prenumerera på i hushållet i fråga. SvD ger mig alltid känslan av att jag läser en nationell lokaltidning, men jag tog seden dit jag kommit. Så kom det sig att jag läste om det norska försöket att avskaffa apoteksmonopolet.

Man konstaterar att det på det hela taget varit väldigt lyckat. Tillgängligheten har ökat, servicen har blivit bättre. Priserna har dock inte gått ner riktigt så mycket som man hoppats - men uppenbarligen har de alltså gått ner, något som knappast kan vara annat än positivt. Till yttermera visso har antalet begångna misstag förvblivit oförändrat och efterfrågan på farmaceuter har ökat. Detta sistnämnda borde väl ändå vara ljuv musik i rådande regerings öron? Jamen det skapar ju jobb, gubevars!

Så, vad väntar vi på? Hur länge till ska vi sticka huvudet i sanden och upprepa mantrat om att Sverige har världens bästa sjukvårdssystem innan vi kikar på våra grannländer och följer deras exempel? Hur länge till ska man behöva köa på ett överfullt apotek, bara för att lyssna på en förnumstig tant som undrar om man tagit Alvedon förut och vet hur det ska användas, och om man vet att de faktiskt finns som stolpiller också?

Nog för att jag inte är odelat positiv till fri marknad i alla lägen, men vårt kära gamla Apotek skulle allt må bra av en rejäl dos gammal hederlig konkurrens. Som stolpiller, kanske?

Jag satt en bra stund och klurade på hur jag skulle formulera det här på ett fiffigt, snillrikt och underhållande sätt; en förklarande bakgrund och upptakt, ett klimax och en smart avslutning behövdes. Men, without further ado: The Simpsons var mycket bättre än jag trodde, och väl värd biobiljetten. Se den.

Senast jag skrattade högt i en biosalong på det sättet var när jag såg Borat.

En insändare i dagens DN föreslår att arbetsgivaravgift och inkomstskatt för kvinnor ska sänkas med 10 procent (en härligt arbiträrt vald siffra, baserad på... ja, vad?) för att "neutralisera rådande ordning".

Jaha. Smart, tänker jag. Istället för att eftersträva ett könsneutralt och jämlikt samhälle så institutionaliserar vi särbehandlandet av medborgare beroende på kön. Lysande.

Ibland diskrimineras kvinnor när det gäller anställningserbjudanden. Detta är förkastligt och behöver motverkas, självklart. Jag är dock övertygad om att detta till större delen bottnar i att det ofta är dyrare för ett företag att anställa en kvinna snarare än en man - man räknar helt enkelt med att kvinnan kommer att ha större frånvaro på grund av barn än mannen. Därför är situationen förståelig, om än beklaglig.

Om den "rådande ordningen" ska motverkas måste detta ske genom att företag inte förlorar pengar på att deras anställda blir mammor - inte genom att göra det lönsamt att anställa kvinnor rakt av. Mammor skulle nämligen fortfarande missgynnas i konkurrensen med kvinnor som väljer att inte skaffa barn - barnlösa kvinnor skulle vara värsta klippet för arbetsgivaren, och män skulle förvandlas till andra sorteringens arbetstagare.

Men, förlåt, jag glömde. Diskriminering är ju bara fult åt ena hållet.

Noterat i DN är att det blivit ett förfärligt liv efter att Enhedslistens Asmaa Abdol-Hamid hävdat att angrepp på danska styrkor i Irak är legitima. Så till den grad att hon blivit anmäld för landsförräderi. Så, varför denna uppståndelse? Vad är det människan egentligen har sagt?

Blir man angripen har man rätt till motangrepp. Blir man angripen med vapen, så har man rätt att försvara sig med vapen.

Ja, detta är väl ganska självklart? Att Irak blivit utsatt för väpnad invasion av främmande makt är, oavsett vad man tycker om det, inte ett faktum som gärna går att bestrida. Jag efterlyser ett nyanserat utrikespolitiskt klimat där man inser att bara för att en människa är ens motståndare, så förtjänar inte den personen att fråntas alla rättigheter. USA lade ribban i Afghanistan genom att deklarera att de som gjorde motstånd var unlawful combatants (och därmed undantagna från Genèvekonventionen), och idag har vi alltså en situation där en dansk politiker blir anklagad för landsförräderi när hon hävdar att människor vars land ockuperas av främmande makt har rätt att ta till vapen för att försvara det.

Den ljusnande framtid är vår.

Som bekant håller våra bibliotek med jämna mellanrum utförsäljningar av litteratur de inte tycker sig ha plats för, så att de ska få utrymme (och pengar) för nya böcker. Det är naturligtvis fullt rimligt, och som sig bör. Har man tur kan man göra riktiga kap och fynda verkliga klassiker för en spottstyver. Strålande!

Så hur väljer våra bibliotek vilka böcker de inte längre ska ha kvar? Jo, de som inte lånas ut särskilt mycket. Vilka är det? De stora verken; "jamen usch vilken tjock bok, den verkar jobbig, och vilka konstiga ord, varför kan de inte bara skriva vad de menar"-böckerna. Och vilka böcker är det som behålls? Liza "Aftonbladets journalistik är inte sämre än Dagens Nyheters, den är bara mer kvinnlig" Marklund. Vilka böcker är det man köper in för att ersätta de gamla utsålda klassikerna? Självklart, "det som folk läser", det vill säga Liza Marklund.

Jag sover tryggt i min säng om natten, i visshet om att biblioteken drivs av ungefär samma iver att bevara vårt kulturarv som videobutiken på hörnet. Kanske ska vi privatisera biblioteken när vi ändå håller på? De kostar ju så mycket pengar, och visst vore det väl bra om de började gå med vinst istället?

Heja kultursverige!

I DN läste jag för en tid sedan om hur paniken och rädslan för "fula gubbar" (det vill säga hivmän och pedofiler) griper omkring sig efter att ännu en ung hivsmittad man avslöjats ha haft oskyddat sex med flera kvinnor. Eftersom vissa av kontakterna togs på det globala datanätet Internet är, som Karin Rebas konstaterar i artikeln, den spontana reaktionen att vi måste censurera och blockera. Detta för att skydda oss mot vad som, på bästa aftonbladssvenska, skulle kunna kallas hivhotet och pedofilattacken.

En vän av yttrandefrihet och fritt informationsflöde invänder: Är det inte bättre att hjälpa Lisa, 17, att fatta beslutet att inte ha oskyddat sex med Benny, 27, första gången hon träffar honom, än att hindra dem från att över huvud taget börja prata med varandra? I ett fungerande samhälle som fostrar sina medborgare till självständiga, rationella och reflekterande individer som själva tar ansvar för vem de väljer att utbyta kroppsvätskor med ska väl censur ändå inte vara nödvändig?

Men, säger censurivraren, det är väl en sak när man snackar om vuxna människor, men barn som utsätts för alla dessa pedofiler, vilka tycks lura bakom var och varannan bildskärm? Det är väl ändå inte samma sak? Barn kan inte förusättas fatta övervägda och rationella beslut! Nej, förvisso inte, men den pedofil som väl fått det i sitt huvud att han eller hon ska antasta något barn kommer knappast att hindras från det bara för att det blir svårare att göra det på Internet.

För femtio år sedan kunde man bli scoutledare, idrottslärare eller skolbusschaufför, eller varför inte vänta på barnen när de gick hem från skolan, eller blotta sig för dem i lekparken? Idag kan man även chatta upp dem på nätet. Stor skillnad? Nej. Om något torde dagens chattande ungdom vara mer luttrad och mindre godtrogen gentemot snälla tanter och farbröder som vill leka konstiga lekar med dem.

Slutsats? Vi kan inte skydda våra barn från livet, men vi kan förbereda dem för det. Tyvärr kommer pedofiler alltid att antasta barn, precis som människor alltid kommer att bli överfallna, våldtagna, rånade och mördade. Sådan är tyvärr verkligheten vi lever i. Det är inte Internets fel, så lämna mitt Internet i fred.

De här raderna är till för att säga hej och ge läsaren en uppfattning om författaren samt vad som kan tänkas hamna på de här sidorna.

Hej.

Jag är en misantrop som vill vara filantrop.
Jag är en existentialist-agnostisk Bright.
Jag är osäker och självsäker.
Jag är socialliberal.
Jag är pacifist.
Jag är bitter.

Välkommen!