Böckers "rätta uppskattning"
I dagens Boklördag i DN skriver Johan Svedjedal i en krönika (som jag tyvärr inte kan hitta i nätupplagan) om förhållandet mellan författare och kritiker. Han kommer till slutsatsen att ett verk bedömer sin kritiker, mer än kritikern bedömer verket. Han säger även att böcker, oavsett kritikermottagande, tenderar att "med åren få sin rätta uppskattning".
Vad är då ett verks "rätta uppskattning", egentligen? När man rör sig med sådana begrepp implicerar man att det finns någon form av objektivt verifierbar kvalitet i litteratur. Och vidare implicerar man att den samlade läsarkretsen förstår och representerar denna objektiva kvalitet, även om vissa kritiker tydligen kan fumla och misslyckas med att se denna kvalitet.
Jag tycker att det här är ett rätt snårigt resonemang. I min värld håller en bok god kvalitet i precis den mån den inspirerar, upplyser och förbättrar sina läsare. Det finns ingen objektiv kvalitet. Det finns inga bra böcker som ingen får ut något av, och det finns inga dåliga böcker som öppnar dörrar till tidigare oanade världar och perspektiv hos sina läsare. En boks värde är summan av den stora mängden subjektiva läsupplevelser.
Någon kanske tror att detta innebär att "författare" som Danielle Steele enligt min uppfattning skriver god litteratur. Ptja. På ungefär samma sätt som Idol är god TV.
I förbigående. I Boklördag finns även en spännande intervju med Alberto Manguel, där han bland mycket annat säger följande:
De läsande är en elit. Men en elit som vem som helst kan tillhöra. [...] Vi kommer till världen med nyfikenhet, kreativitet, redskap för att avtäcka och upptäcka världen. Sen måste vi lära oss att bli dumma, för annars skulle vi inte konsumera som vi gör.
Amen.
Vad är då ett verks "rätta uppskattning", egentligen? När man rör sig med sådana begrepp implicerar man att det finns någon form av objektivt verifierbar kvalitet i litteratur. Och vidare implicerar man att den samlade läsarkretsen förstår och representerar denna objektiva kvalitet, även om vissa kritiker tydligen kan fumla och misslyckas med att se denna kvalitet.
Jag tycker att det här är ett rätt snårigt resonemang. I min värld håller en bok god kvalitet i precis den mån den inspirerar, upplyser och förbättrar sina läsare. Det finns ingen objektiv kvalitet. Det finns inga bra böcker som ingen får ut något av, och det finns inga dåliga böcker som öppnar dörrar till tidigare oanade världar och perspektiv hos sina läsare. En boks värde är summan av den stora mängden subjektiva läsupplevelser.
Någon kanske tror att detta innebär att "författare" som Danielle Steele enligt min uppfattning skriver god litteratur. Ptja. På ungefär samma sätt som Idol är god TV.
I förbigående. I Boklördag finns även en spännande intervju med Alberto Manguel, där han bland mycket annat säger följande:
De läsande är en elit. Men en elit som vem som helst kan tillhöra. [...] Vi kommer till världen med nyfikenhet, kreativitet, redskap för att avtäcka och upptäcka världen. Sen måste vi lära oss att bli dumma, för annars skulle vi inte konsumera som vi gör.
Amen.
En gnista hopp
Jag hade just suttit och knåpat ihop ett inlägg i huvudet, angående hur USA än så länge lyst med sin frånvaro i debatten kring vad som pågår i Burma, när jag läste den mycket positiva nyheten om hur Bush kraftigt fördömer juntan. Jag blir otroligt glad över att se en reell reaktion, och mitt vanliga misantropiska jag tänker att kanske finns det hopp för mänskligheten ändå.
Låt oss nu hoppas att Kina rättar sig i ledet och använder sitt inflytande för att hjälpa burmeserna. Annars borde världens demokratiska länder bojkotta OS 2008 - ett OS som än så länge inte alls fått den demokratiserande effekt man hoppats på, ty om något tycks jakten på oliktänkande ha intensifierats. Om kineserna bara fick tävla mot sig själva och nordkoreanerna i sitt hett efterlängtade OS kanske budskapet skulle gå fram?
Låt oss nu hoppas att Kina rättar sig i ledet och använder sitt inflytande för att hjälpa burmeserna. Annars borde världens demokratiska länder bojkotta OS 2008 - ett OS som än så länge inte alls fått den demokratiserande effekt man hoppats på, ty om något tycks jakten på oliktänkande ha intensifierats. Om kineserna bara fick tävla mot sig själva och nordkoreanerna i sitt hett efterlängtade OS kanske budskapet skulle gå fram?
Avdemokratisering
Efter valet i USA 2004 sa jag och många med mig att Bush åtminstone inte kan bli omvald 2008. För att se det från den ljusa sidan, så att säga. "Om han inte hittar något sätt att förlänga sin mandatperiod - till exempel i händelse av någon extrem nödsituation", ville jag inflika.
Nu är det 2007 - ett år kvar - och mina farhågor tycktes utan grund. Bush blir allt mer maktlös och det ser ut att bli regimskifte i nästa års presidentval. Så läste jag igår dessa artiklar om ett nytt Presidential Directive som utfärdats utan så mycket som en kortfattad press release från Washington. National Security and Homeland Security Presidential Directive säger i korthet att presidenten, om han bedömer att krisläge råder, i praktiken blir USA:s diktator med direkt makt över samtliga statsmaktens grenar. Hela direktivet är väldigt luddigt formulerat - exempelvis nämns inte kongressens roll i en sådan nödsituation över huvud taget. Får man anta att det betyder att den inte skulle ha någon roll att spela alls?
Så. Vad det handlar om är väl hur gärna den nuvarande regeringen vill behålla makten, och vilken typ av makt det i sådana fall rör sig om. Jag hoppas innerligt att jag har fel, men jag är starkt oroad av möjligheten av ännu ett nytt stort terrordåd i USA under det närmaste året.
Hur skulle ett sådant terrordåd se ut den här gången? Det "perfekta" attentatet skulle vara en kärnvapenexplosion. Inte i en för stor stad, som till exempel New York, utan i en lagom stor stad, med lagom höga dödstal. Ett sådant attentat skulle fylla flera syften:
* Det nya direktivet skulle träda i kraft och lägga all makt hos presidenten på obestämd tid.
* Det skulle rättfärdiga USA:s nya kärnvapendoktrin, som betraktar kärnvapen som vilket vapen som helst, att användas om det behövs.
* Det skulle tysta den inhemska opinionen och bekräfta uppfattningen om de onda terroristerna som lurar i varje buske.
* Det skulle ytterligare öka USA:s utrikespolitiska handlingsmöjligheter och motivera ännu aggressivare framtoning.
Jag hoppas som sagt verkligen att jag är paranoid och ser mönster som inte finns, men om/när ett nytt stort terrordåd inträffar och Iran och/eller Nordkorea anklagas råder jag till sund skepticism i skuldfrågan.
Frågan vi i sådana situationer alltid måste ställa oss själva är: vem gagnar detta?
Nu är det 2007 - ett år kvar - och mina farhågor tycktes utan grund. Bush blir allt mer maktlös och det ser ut att bli regimskifte i nästa års presidentval. Så läste jag igår dessa artiklar om ett nytt Presidential Directive som utfärdats utan så mycket som en kortfattad press release från Washington. National Security and Homeland Security Presidential Directive säger i korthet att presidenten, om han bedömer att krisläge råder, i praktiken blir USA:s diktator med direkt makt över samtliga statsmaktens grenar. Hela direktivet är väldigt luddigt formulerat - exempelvis nämns inte kongressens roll i en sådan nödsituation över huvud taget. Får man anta att det betyder att den inte skulle ha någon roll att spela alls?
Så. Vad det handlar om är väl hur gärna den nuvarande regeringen vill behålla makten, och vilken typ av makt det i sådana fall rör sig om. Jag hoppas innerligt att jag har fel, men jag är starkt oroad av möjligheten av ännu ett nytt stort terrordåd i USA under det närmaste året.
Hur skulle ett sådant terrordåd se ut den här gången? Det "perfekta" attentatet skulle vara en kärnvapenexplosion. Inte i en för stor stad, som till exempel New York, utan i en lagom stor stad, med lagom höga dödstal. Ett sådant attentat skulle fylla flera syften:
* Det nya direktivet skulle träda i kraft och lägga all makt hos presidenten på obestämd tid.
* Det skulle rättfärdiga USA:s nya kärnvapendoktrin, som betraktar kärnvapen som vilket vapen som helst, att användas om det behövs.
* Det skulle tysta den inhemska opinionen och bekräfta uppfattningen om de onda terroristerna som lurar i varje buske.
* Det skulle ytterligare öka USA:s utrikespolitiska handlingsmöjligheter och motivera ännu aggressivare framtoning.
Jag hoppas som sagt verkligen att jag är paranoid och ser mönster som inte finns, men om/när ett nytt stort terrordåd inträffar och Iran och/eller Nordkorea anklagas råder jag till sund skepticism i skuldfrågan.
Frågan vi i sådana situationer alltid måste ställa oss själva är: vem gagnar detta?
Att göra världen säkrare
På förekommen anledning ville jag skriva en rad om hur jag tycker att världen kan göras inte bara säkrare, utan till en lite trevligare plats för alla att bo på. Så läste jag idag Niklas Ekdals ledare om http://en.wikipedia.org/wiki/Jeffrey_Sachs. Artikeln nämner i förbifarten förhållandet mellan USA:s försvars- och biståndsbudgetar, och hur världen hade kunnat se ut om det förhållandet såg annorlunda ut.
Låt oss fråga oss själva vad som får en människa att begå terroristhandlingar. Den ena förklaringsmodellen står till exempel George W Bush för: de hatar västvärlden och framförallt USA, därför att det är "den klarast lysande stjärnan för frihet och demokrati i världen" (jag parafraserar hans tal omedelbart efter 11 september ur minnet - rätta mig om jag har fel); de vill helt enkelt förstöra allt som är gott och trevligt i världen. Den andra förklaringsmodellen är att de dels är så desperata över sin situation att de inte ser någon konstruktiv utväg och dels saknar den överblick och sammanhang som en god utbildning ger, vilket gör dem till lätta offer för manipulativa och karismatiska ledare som erbjuder dem en enkel världsbild målad i svart och vitt.
Bistånd är bra. Bistånd som sköts på ett bra sätt är fantastiskt bra. Världen behöver mer bistånd, inte mer krig. Vi glömmer ofta att vi här hemma ganska nyligen var mottagare för enorma mängder bistånd - hur tror ni att Europa hade sett ut utan Marshallplanen?
Låt oss fråga oss själva vad som får en människa att begå terroristhandlingar. Den ena förklaringsmodellen står till exempel George W Bush för: de hatar västvärlden och framförallt USA, därför att det är "den klarast lysande stjärnan för frihet och demokrati i världen" (jag parafraserar hans tal omedelbart efter 11 september ur minnet - rätta mig om jag har fel); de vill helt enkelt förstöra allt som är gott och trevligt i världen. Den andra förklaringsmodellen är att de dels är så desperata över sin situation att de inte ser någon konstruktiv utväg och dels saknar den överblick och sammanhang som en god utbildning ger, vilket gör dem till lätta offer för manipulativa och karismatiska ledare som erbjuder dem en enkel världsbild målad i svart och vitt.
Bistånd är bra. Bistånd som sköts på ett bra sätt är fantastiskt bra. Världen behöver mer bistånd, inte mer krig. Vi glömmer ofta att vi här hemma ganska nyligen var mottagare för enorma mängder bistånd - hur tror ni att Europa hade sett ut utan Marshallplanen?
Lek med ord
Idag är det som bekant 11 september. Det fick mig att grunna lite på vad som hänt de senaste sex åren. Då tänker jag inte på någon form av historik över terrordåd, invasioner och inbördeskrig. Jag tänker mer på attityder. Och språkbruk.
Du har säkert stött på ordet islamistisk. Kanske har du själv använt det. Så vad är det här för ord? Vad betyder det? Var kommer det ifrån? Jag har bara stött på det relativt nyligen, och det måste vara ett rätt så nytt modeord, för det finns till exempel inte med i SAOB. Det används för att beskriva ortodoxa och fundamentalistiska muslimer. Sådana där jobbiga typer i helskägg som inte tycks ha bättre för sig än att spränga bussar och flygplan. Och visst låter det rätt obehagligt med islamister? Smaka på ordet. Jämför "Muslimerna hålls fångna på Guantanamo" med "Islamisterna hålls fångna på Guantanamo". Vilket låter bäst? När man kallar dem islamister känns det nästan skönt att de sitter där borta i säkert förvar.
Dags för en kort historielektion. Det fanns en gång en farbror som hette Goebbels i ett land som hette Tyskland. Han ville få människor att tänka på rätt sätt, och han var jäkligt duktig på det. Han insåg att språket och orden vi använder till stor del färgar våra attityder. Därför gällde det att få rätt värdeladdning i de ord som människor använde. Ta "jude" till exempel. "Jude" var ganska lätt, för det fanns redan en uråldrig antisemitism att jobba med - det var bara att kräma på lite mer och undan för undan göra "jude" till allt mer av ett skällsord. I det här landet tyckte man heller inte om liberaler (eftersom liberaler ibland invänder mot totalitära system), men "liberal" var ett ganska knepigt ord. Svårt att skylla någon för att vara liberal och få det att låta som om allt är hans fel. Alltså införde man istället "liberalist". Ja, det låter ju något det. Helt plötsligt är det ganska lätt att föreställa sig att de där jäkla liberalisterna konspirerar mot oss allihop.
Ser någon en parallell?
PS.
För fler insikter om tredje rikets språkbruk rekommenderas Viktor Klemperer.
Du har säkert stött på ordet islamistisk. Kanske har du själv använt det. Så vad är det här för ord? Vad betyder det? Var kommer det ifrån? Jag har bara stött på det relativt nyligen, och det måste vara ett rätt så nytt modeord, för det finns till exempel inte med i SAOB. Det används för att beskriva ortodoxa och fundamentalistiska muslimer. Sådana där jobbiga typer i helskägg som inte tycks ha bättre för sig än att spränga bussar och flygplan. Och visst låter det rätt obehagligt med islamister? Smaka på ordet. Jämför "Muslimerna hålls fångna på Guantanamo" med "Islamisterna hålls fångna på Guantanamo". Vilket låter bäst? När man kallar dem islamister känns det nästan skönt att de sitter där borta i säkert förvar.
Dags för en kort historielektion. Det fanns en gång en farbror som hette Goebbels i ett land som hette Tyskland. Han ville få människor att tänka på rätt sätt, och han var jäkligt duktig på det. Han insåg att språket och orden vi använder till stor del färgar våra attityder. Därför gällde det att få rätt värdeladdning i de ord som människor använde. Ta "jude" till exempel. "Jude" var ganska lätt, för det fanns redan en uråldrig antisemitism att jobba med - det var bara att kräma på lite mer och undan för undan göra "jude" till allt mer av ett skällsord. I det här landet tyckte man heller inte om liberaler (eftersom liberaler ibland invänder mot totalitära system), men "liberal" var ett ganska knepigt ord. Svårt att skylla någon för att vara liberal och få det att låta som om allt är hans fel. Alltså införde man istället "liberalist". Ja, det låter ju något det. Helt plötsligt är det ganska lätt att föreställa sig att de där jäkla liberalisterna konspirerar mot oss allihop.
Ser någon en parallell?
PS.
För fler insikter om tredje rikets språkbruk rekommenderas Viktor Klemperer.
Det här med dödsstraff
Först och främst: dödsstraff är inte bra. Skräddarn säger bestämt nej till dödsstraff.
Men om man nu, som vissa av våra vänner där borta i väster insisterar på, nu prompt ska ihjäl fler människor än man redan gör genom att vägra fattiga sjukvård och sälja skjutvapen till vem som helst över disk, så kan man väl åtminstone göra det på ett humant sätt.
Den här artikeln i Slate ger en intressant historik över olika avrättningsmetoder, och huruvida de är smärtsamma och pålitliga. Ämnet är ju aningen komplicerat, för det är svårt att samla in pålitliga subjektiva intryck från de som har personlig erfarenhet. Men å andra sidan, det gäller att se möjligheterna och inte hindren. Den som just testkört giljotinen kanske kan blinka en gång för nej, och två gånger för ja?
Artikeln ger en intressant inblick i var man i USA lägger tonvikten när man avgör vad som är en human avrättningsmetod: giftcocktailen är bra, för den är inte traumatiserande för de som tittar på. Och det är ju strålande. Sen att denna metod riskerar att vara extremt utdragen och plågsam för den som faktiskt avrättas och att en veterinär som använde den för att avliva en hund enligt amerikansk djurskyddslag skulle göra sig skyldig till djurplågeri är oväsentligt.
Det finns alltså bättre och pålitligare sätt att avrätta människor än genom giftinjektion. Kinesernas väldigt matter-of-factly nackskott, till exempel. Men då återkommer vi till de traumatiserade åskådarna - åskådare som kanske utgörs av offrens anhöriga, som bara kommit dit för att få se "rättvisa skipas". Gud förbjude att de på ett så påtagligt sätt skulle behöva se vad det verkligen innebär att en människa dödas av staten. Bättre då att han får lida lite extra, men att det ser snyggt och prydligt ut.
Hyckleri?
Men om man nu, som vissa av våra vänner där borta i väster insisterar på, nu prompt ska ihjäl fler människor än man redan gör genom att vägra fattiga sjukvård och sälja skjutvapen till vem som helst över disk, så kan man väl åtminstone göra det på ett humant sätt.
Den här artikeln i Slate ger en intressant historik över olika avrättningsmetoder, och huruvida de är smärtsamma och pålitliga. Ämnet är ju aningen komplicerat, för det är svårt att samla in pålitliga subjektiva intryck från de som har personlig erfarenhet. Men å andra sidan, det gäller att se möjligheterna och inte hindren. Den som just testkört giljotinen kanske kan blinka en gång för nej, och två gånger för ja?
Artikeln ger en intressant inblick i var man i USA lägger tonvikten när man avgör vad som är en human avrättningsmetod: giftcocktailen är bra, för den är inte traumatiserande för de som tittar på. Och det är ju strålande. Sen att denna metod riskerar att vara extremt utdragen och plågsam för den som faktiskt avrättas och att en veterinär som använde den för att avliva en hund enligt amerikansk djurskyddslag skulle göra sig skyldig till djurplågeri är oväsentligt.
Det finns alltså bättre och pålitligare sätt att avrätta människor än genom giftinjektion. Kinesernas väldigt matter-of-factly nackskott, till exempel. Men då återkommer vi till de traumatiserade åskådarna - åskådare som kanske utgörs av offrens anhöriga, som bara kommit dit för att få se "rättvisa skipas". Gud förbjude att de på ett så påtagligt sätt skulle behöva se vad det verkligen innebär att en människa dödas av staten. Bättre då att han får lida lite extra, men att det ser snyggt och prydligt ut.
Hyckleri?
Skillnad på nollning och nollning
Dagstidningarna skriver om problemen med nollning på svenska gymnasieskolor - tonåringar som tvingar andra tonåringar att supa tills de blir akut alkoholförgiftade, och sedan bokstavligen lämnar dem att dö i något buskage. Självklart utan att förstå vad de gör, på ungefär samma sätt som barnen i Flugornas herre inte insåg vidden av vad de gjorde. Och på en del höstadieskolor tar åttorna efter tvåorna på gymnasiet, och... ja, vart är vi på väg? Snart ska det väl nollas på förskolan.
Så, de flesta tycks ense om att det här är något som bör motverkas, men frågan är hur. Tja, ett av problemen är väl att minderåriga får tag på sprit till att börja med. Ett annat att elever känner sig tvungna att delta, och inte känner att det är ett alternativ att vända sig till vuxna.
Jag vill hur som helst poängtera att det är skillnad på nollning. När vi pratar om nollning på gymnasiet har jag aldrig upplevt eller hört talas om något riktigt positivt exempel. Vissa säger ibland att det inte behöver vara så illa, att de har erfarenhet av nollning som varit ok. Visst, det kan till och med vara en minoritet som innehåller den här typen av pennalistiska inslag - men det är skillnad på att vara uthärdlig och bra. Jag har själv aldrig hört talas om en gymnasienollning som varit en direkt positivt erfarenhet för alla inblandade. Det motsatta gäller för nollning på universitet - jag och alla jag har pratat med har genomgående mycket positiva erfarenheter. Här handlar det istället för maktfullkomliga tonåringar om vuxna människor som arbetar hårt i samarbete med högskolorna för att ge nya studenter en bra och rolig start på studentlivet, med många nya kontakter och erfarenheter i bagaget. Allt för många förstår inte skillnaden, och det är högst olyckligt att båda fenomenen kallas för "nollning".
Det är ungefär som om vi skulle ha samma ord för tarmvred och choklad. Förvirrande?
Så, de flesta tycks ense om att det här är något som bör motverkas, men frågan är hur. Tja, ett av problemen är väl att minderåriga får tag på sprit till att börja med. Ett annat att elever känner sig tvungna att delta, och inte känner att det är ett alternativ att vända sig till vuxna.
Jag vill hur som helst poängtera att det är skillnad på nollning. När vi pratar om nollning på gymnasiet har jag aldrig upplevt eller hört talas om något riktigt positivt exempel. Vissa säger ibland att det inte behöver vara så illa, att de har erfarenhet av nollning som varit ok. Visst, det kan till och med vara en minoritet som innehåller den här typen av pennalistiska inslag - men det är skillnad på att vara uthärdlig och bra. Jag har själv aldrig hört talas om en gymnasienollning som varit en direkt positivt erfarenhet för alla inblandade. Det motsatta gäller för nollning på universitet - jag och alla jag har pratat med har genomgående mycket positiva erfarenheter. Här handlar det istället för maktfullkomliga tonåringar om vuxna människor som arbetar hårt i samarbete med högskolorna för att ge nya studenter en bra och rolig start på studentlivet, med många nya kontakter och erfarenheter i bagaget. Allt för många förstår inte skillnaden, och det är högst olyckligt att båda fenomenen kallas för "nollning".
Det är ungefär som om vi skulle ha samma ord för tarmvred och choklad. Förvirrande?
Propaganda, verklighet, eller både och?
Läst i DN att nordkoreaner dött martyrdöden då de försökt att rädda porträtt på Kim Jong Il undan översvämningarna. Detta åtminstone enligt KCNA, den statliga nordkoreanska nyhetsbyrån.
Att det hela överdrivits och blåsts upp av propagandaapparaten är nog inget vi behöver tvivla på. Men det jag genast undrar är om det finns något korn av sanning över huvud taget i historien, eller om det är påhitt från början till slut. Faktum är att det inte är så otroligt som det låter.
Under kulturrevolutionens mörka dagar i Kina kunde man bli rapporterad av "medvetna" grannar, med tortyr eller värre som följd, om man vanvördade Maos porträtt. Detta ledde till en absurd situation där man inte bara blev tvungen att spara alla gamla tidningar, utan även se till att de hölls i gott skick. Jag har inte svårt att föreställa mig liknande förhållanden i dagens Nordkorea, och mot den bakgrunden är det kanske inte så otroligt att vissa stackare riskerar liv och lem för att rädda bilderna - de vet allt för väl vad konsekvensen kan bli om de inte gör det.
Å andra sidan är Nordkorea antagligen världens idag mest indoktrinerade samhälle. Att många människor tror så mycket på propagandan att de fullkomligt tappar perspektivet och offrar sig själva skulle knappast sakna motstycke i historien.
Att det hela överdrivits och blåsts upp av propagandaapparaten är nog inget vi behöver tvivla på. Men det jag genast undrar är om det finns något korn av sanning över huvud taget i historien, eller om det är påhitt från början till slut. Faktum är att det inte är så otroligt som det låter.
Under kulturrevolutionens mörka dagar i Kina kunde man bli rapporterad av "medvetna" grannar, med tortyr eller värre som följd, om man vanvördade Maos porträtt. Detta ledde till en absurd situation där man inte bara blev tvungen att spara alla gamla tidningar, utan även se till att de hölls i gott skick. Jag har inte svårt att föreställa mig liknande förhållanden i dagens Nordkorea, och mot den bakgrunden är det kanske inte så otroligt att vissa stackare riskerar liv och lem för att rädda bilderna - de vet allt för väl vad konsekvensen kan bli om de inte gör det.
Å andra sidan är Nordkorea antagligen världens idag mest indoktrinerade samhälle. Att många människor tror så mycket på propagandan att de fullkomligt tappar perspektivet och offrar sig själva skulle knappast sakna motstycke i historien.
Är det maten som är förklaringen?
Ibland känner jag mig gammal. Ganska ofta faktiskt. Man kanske inte borde prata om "dagens ungdom" när man själv bara är 25, men det är så långt det har gått, och det började långt tidigare än så här.
När jag var 12 och gick på högstadiet tänkte jag redan på att skolklasserna verkade bli stökigare för varje år som gick - jag kunde se hur min klass var något bråkigare än de över mig, och hur varje efterföljande årskull blev exponentiellt stökigare.
Jag har grunnat en hel del på vad det egentligen är som är fel. Miljögifter? Slapp uppfostran? TV? Fördummande och passiviserande leksaker? I dagens DN rapporteras om att forskare identifierat en koppling mellan hyperaktiva barn och vanliga färg- och konserveringsämnen. Säga vad man vill om Anna Skipper, men hennes mantra om "E-ämnen" har en poäng.
Vad orsaken än är säger mig min erfarenhet att något började gå väldigt snett i årskullarna som föddes under 80-talet. Jag hoppas verkligen att man kan hejda utvecklingen, för annars bävar jag inför en dag då jag blir gammal och sitter på ålderdomshemmet, beroende av denna veritabla DAMP-generation.
När jag var 12 och gick på högstadiet tänkte jag redan på att skolklasserna verkade bli stökigare för varje år som gick - jag kunde se hur min klass var något bråkigare än de över mig, och hur varje efterföljande årskull blev exponentiellt stökigare.
Jag har grunnat en hel del på vad det egentligen är som är fel. Miljögifter? Slapp uppfostran? TV? Fördummande och passiviserande leksaker? I dagens DN rapporteras om att forskare identifierat en koppling mellan hyperaktiva barn och vanliga färg- och konserveringsämnen. Säga vad man vill om Anna Skipper, men hennes mantra om "E-ämnen" har en poäng.
Vad orsaken än är säger mig min erfarenhet att något började gå väldigt snett i årskullarna som föddes under 80-talet. Jag hoppas verkligen att man kan hejda utvecklingen, för annars bävar jag inför en dag då jag blir gammal och sitter på ålderdomshemmet, beroende av denna veritabla DAMP-generation.
Religiösa påbud är gott och väl, men...
...den springande punkten är att vi alla måste förstå att dessa påbud inte gäller andra.
Om jag startade en privat sekt här på lokal ort och skrev en religiös text som påbjöd att på torsdagar får man inte stå på ett ben skulle antagligen de flesta människor småskratta och inte tänka mer på saken. Och sannerligen, om jag och mina troende inte vill stå på ett ben på torsdagar så står det oss fritt. Problemet uppstår om jag börjar protestera utanför min grannes hus för att jag såg honom stå på ett ben hemma i trädgården, eller försöker storma kinesiska ambassaden för att jag såg ett nyhetsinslag med kineser som hånade mina religiösa principer genom att lyfta ena benet från marken förra veckan.
Så, det står alltså alla muslimer fritt att inte avbilda Muhammed. Det står också mig fritt, som icke-muslim, att göra det så mycket jag vill. Det uppstår en väldigt vansklig och, för att använda ett odiplomatiskt men ändå befogat ord, barnslig situation när människor eldar upp sig så förfärligt för att andra inte lever efter deras egna religiösa påbud.
DN
Om jag startade en privat sekt här på lokal ort och skrev en religiös text som påbjöd att på torsdagar får man inte stå på ett ben skulle antagligen de flesta människor småskratta och inte tänka mer på saken. Och sannerligen, om jag och mina troende inte vill stå på ett ben på torsdagar så står det oss fritt. Problemet uppstår om jag börjar protestera utanför min grannes hus för att jag såg honom stå på ett ben hemma i trädgården, eller försöker storma kinesiska ambassaden för att jag såg ett nyhetsinslag med kineser som hånade mina religiösa principer genom att lyfta ena benet från marken förra veckan.
Så, det står alltså alla muslimer fritt att inte avbilda Muhammed. Det står också mig fritt, som icke-muslim, att göra det så mycket jag vill. Det uppstår en väldigt vansklig och, för att använda ett odiplomatiskt men ändå befogat ord, barnslig situation när människor eldar upp sig så förfärligt för att andra inte lever efter deras egna religiösa påbud.
DN
