Upplyst

I love counting, counting to the number four


Jodå, nu är det semester.

Här om dagen läste jag på en väns blogg om hur hon som barn dagen innan julafton sörjde att julen snart var slut. Och visst var det så - adventstiden var ju egentligen mycket härligare än julen i sig.

Jag minns tydligt hur jag som barn kunde vara ledsen första dagen på sommarlovet, eftersom sommarlovet redan hade börjat. Jag hade redan börjat förbruka det, och varje minut som gick var mig oåterkalleligt förlorad. Varje minut av underbar ledighet. Och när midsommar väl var förbi, ja då var allting så gott som förstört. För mig var nog alltid den bästa tiden någonstans i april. Det fanns en magisk gräns där, när det var kortare tid kvar till sommarlovet än sommarlovet var långt. Den sista månaden innan sommarlovet var bättre än lovet självt.

Och visst är det så. Förväntan överträffar upplevelsen. Och när upplevelsen väl är där glider den liksom mellan fingrarna - känslan av att inte njuta fullt ut infinner sig tillsammans med ångesten över att det snart är slut.

Ett annat barndomsminne. Jag tyckte aldrig mycket om att hälsa på mina farföräldrar. Det var en lång och jobbig bilresa (nåja, inte så lång så här i efterhand, men jag upplevde den som evighetslång), det fanns inget att leka med där (utom saker som man absolut inte fick leka med), och jag var allt som oftast ganska rädd för farfar. Sällan har jag dock ätit efterrätter sådana som min farmor gjorde då vi hälsade på. Och inte minst hennes glass lever kvar i minnet. Men mitt problem, som med allting annat, var ju att glassen tog slut. Jag gjorde många försök att dra ut på njutningen. Jag tänkte att om jag bara kunde hålla kvar glassen i munnen utan att svälja borde jag kunna njuta av den... ja, för alltid? Naturligtvis gick det inte. Jag grubblade mycket över varför, och försökte förfina min teknik för att behålla glassen i munnen. Jag kom fram till att problemet helt enkelt var salivproduktionen, som jag inte hade någon kontroll över. Det bästa jag kunde göra var att äta glassen i så små bitar som möjligt.

Än idag använder jag så små skedar som möjligt när jag äter glass.

Och på tal om att dra ut på njutningen: Xkcd.

...

Idag har jag tyvärr inte tio veckors sommarlov längre. Det är närmare tre och en halv vecka. Men likafullt har jag nu passerat gränsen då det är kortare tid kvar än ledigheten är lång. De närmaste sju veckorna kommer jag alltså att vara ledig större delen av tiden. Det är rätt så magiskt.

Det är väntans tider av fler anledningar. Biljetter och hotellrum är bokade. Nu återstår bara att drömma om vad dagarna ska fyllas med. Den som vill bidra med förslag på vad som bör göras i Köpenhamn, Berlin, Rom och/eller Bern är välkommen att göra så.

(You bet your life it is)

Några bilder från första dagens kameralek. Inget tema, ingen inbördes relation. Bara en handfull på måfå valda bilder.

... med den gamla kameran.

Säg hej till min nya vän:



När jag öppnade DN idag på morgonen såg jag en annons från Nikon. Den som köper ett D60-kit och registrerar det på deras sida får en gratis blixt. Jo man tackar.

Noterade i DN här om dagen att människor med god taktkänsla i allmänhet är intelligentare. Där ser man. Som en person som verkligen försökt (spelade bl.a. ett tag i musikskolans orkester) utan att någonsin lära sig att ens nästan hålla takten är det naturligtvis tråkiga nyheter. Men man kan naturligtvis också se det som att jag är alldeles extra unik...

Det är intressant det där med taktkänsla. Som med så mycket annat skulle jag vilja byta plats med någon annan - uppleva världen genom någon annans sinnen - bara för en stund. Jag skulle vilja veta hur takt känns. Jag kan bara dra slutsatsen att för vissa (de flesta?) är takt någon som kommer inifrån, som kommer naturligt. Jag har aldrig känt något inre tickande som berättar för mig hur länge jag ska dra ut tonen, eller när jag ska ta nästa danssteg.

Ny kamera är för övrigt beställd. Med lite tur har jag den till helgen.

The Magnetic Fields spelar på Cirkus på söndag, och det finns biljetter kvar på ticnet. Hmm. Jag måste säga att det kliar i fingrarna.

Midsommar, alltså. Jag har
- ätit jordgubbstårta
- träffat familj och sånt
- varit oförsiktig med kökskniven (naglar är bra till mycket)
- gett bort en bok jag egentligen ville ha själv
- försökt förklara för mormor vad jag jobbar med (men i slutänden mest pratat väder)

En midsommar som så många andra, med andra ord.

Idag har varit en bra dag. Intressanta problem har lösts på jobbet. En vän som inte träffats på alldeles för länge hälsade på och det kändes som om ingen tid alls hade gått. Mer (för mig) ny musik har upptäckts och lyssnats på. Fler titlar har lagts till listan på kylskåpet.



Alla jag pratar med verkar tycka att Säkert! / Hello Saferide är gamla nyheter, men för mig är det nytt. Jag lyssnade nog tio gånger på den här låten idag (och skivan heter ju faktiskt Would You Let Me Play This EP 10 Times a Day?).

Jag går upp tidigt, vid halv åtta, då jag egentligen gärna hade sovit några timmar till. Jag äter något lätt - en kopp te, några morötter och en näve pumpakärnor. Sedan tar jag på mig skorna, sticker ut och springer mot skogen. Alldeles som jag når skogsbrynet och träden breder ut ett skyddande tak över mig börjar ett lätt sommarregn att falla. Väl hemma igen tar jag en dusch, äter second breakfast och sover den där extra timmen.

När jag tog mig för att löpa en runda varje helg för en månad eller två sedan var det mest plågsamt. Kondition har jag väl någorlunda, men mina muskler var inte alls vana vid att springa långa sträckor. Nu börjar det gå mycket lättare, och löpningen börjar bli meditativ och avkopplande på precis det där sättet som folk säger att den ska vara. Tankar på jobbet, livet, kärleken, programmering och allt däremellan flödar fritt.

Jag har en liten lista på kylskåpsdörren med skivor jag vill köpa när alla pengar som blir över inte sparas till lägenheten (hmm, kan det vara så att det blir både kamera och skivor nästa månad?). Senaste tillägget är Säkert!.

Pussokram, nu ska jag programmera.

Oh, förresten. En liten uppföljning av gårdagens (ganska politiska) inlägg:


Det kanske bara är för att jag har vissa anglofila drag, eller för att jag läst för mycket Neal Stephenson, men jag gillar verkligen Royal Society. Jag blir alldeles glad och lite pirrig när de går ut och tar ställning såhär.

Vissa dagar när jag cyklar hemifrån ligger gatorna helt öde. Idag var en sådan dag. Klockan var, som vanligt, sisådär halv åtta. Vädret var grått, blåsigt och en smula ödesdigert, sådär som det kan vara när ett oväder är på väg in. Och knappt en människa syntes till.

Vissa dagar får jag praktiskt taget trängas med alla cyklister på morgonen, så hur kommer det sig att det ibland är helt öde? Att de flesta kurser på universitetet slutat vid det här laget spelar såklart in, men ändå.

Nu är det så att jag blir alltid rätt osäker på mig själv i sådana situationer. Har det hänt något som bara jag inte vet om? Är det egentligen helgdag? Har världen gått under medan jag lyckligt ovetande låg och sov?

Nej, det hade den inte. Inte den här gången heller.

Den som av en händelse följer den här bloggen kan ha noterat en viss avsaknad av nya inlägg senaste veckan.

I korthet har mina dagar fyllts av:

• Läsning (jag är tillbaka hos Peter Hamilton igen)
• Cykling
• Bad (det var otroligt varmt i vattnet!)
• Programmering (går trögt i det här vädret, men ändock framåt)
• Sol
• Civlization IV
• Vänner som hälsar på
• Lars Winnerbäck
• Glass (Cookies 'n' Cream på Bosses rekommenderas)
• Mer cykling
• Grillande
• Mer sol
• Battlestar Galactica

Det går med andra ord ingen större nöd på mig. Jag försöker övertala min bank ge mig så mycket bolån jag behöver, så att jag ska slippa byta bank - något jag verkligen inte vill göra.

Avslutningsvis bjuder jag på en låt med France Gall som fullkomligt fastnat i mitt huvud senaste dagarna.

En cover på engelska är med i Death Proof. Typisk Tarantinolåt, faktiskt.

För den som tycker att sådant är spännande är historien bakom texten intressant (gäller även annat skrivet av Serge Gainsbourg som France Gall sjungit).

Igår var en så gott som fulländad dag.

På förmiddagen årets första riktiga cykelutflykt, med allt vad en sådan ska innehålla.



Jag hälsade på en söt liten kyrka och kikade på dess kyrkogård. Jag och kyrkogårdar har så länge jag kan minnas kommit väldigt bra överens.



Jag följde nya små vägar och stigar som jag aldrig följt förut. Det är något särskilt med en ny, okänd väg. Kom, viskar den, upptäck mig, utforska mig. De lovar äventyr att upplevas och syner att skådas.



Och vips spottar skogen ut en invid en liten sjö man inte visste fanns.



Och i sjön bor det grodyngel.



Lycka är att ligga på en filt någonstans där man inte är riktigt säker på var man är. Bara jag, min bok och fiskarna som plaskar i vattnet.

I övrigt blev fönster putsade, vänner påhälsade, öl drucken, mat grillad, whisky avsmakad och klockan för mycket. Så som det ska vara.

Livet är så mycket lättare på sommaren. Att cykla hemifrån på morgonen är bara härligt. Och på cykelvägarna trängs varenda människa som under vintern åkt buss och bil och nu tagit ut cykeln ur förrådet, vilket naturligtvis kan bli en smula frustrerande. Att rulla fram i egen takt är det inte tal om.

I eftermiddag går jag tidigt och tar cykeln till skogen. Där får jag vara ensam med koltrastarna och ekorrarna.

Dagens löprunda gick förbi en lekplats. Jag har inte så många bra minnen av skolan, men när jag klängde omkring i klätterställningarna och hoppade från gungorna kom jag ihåg hur kul det var. Det borde utan tvekan finnas fler lekplatser - riktiga lekplatser, inte bara någon fånig liten gunghäst utanför diverse köpcentra.

Nu är matsäcken packad för en eftermiddag i trädgårdsföreningens gräs. Sol, klarblå himmel och hängbjörkar som sveper genom gräset med sina långa grenar.

PS.
Besvikelse är att köpa en påse pumpakärnor och upptäcka att de är saltade. Blä.

Senaste dagarna har jag blivit minst två poäng mer vuxen. Om det här var Monopol kanske jag just skulle ha passerat fängelset och nu befinna mig någonstans runt Odenplan.

A) Jag har fått mitt examensbevis. Nu är jag tydligen någon. Underligt nog så känns det inte särskilt märkvärdigt.

B) Jag går och funderar på bolån och ska boka tid för rådgivning på bank. Det ska bli ombildning till bostadsrätt, vilket innebär att jag om några månader kommer att vara i full färd med att ammortera bolån. Hyfsat vuxet.

I morse insåg jag att det där fantastiska försommarvädret är på väg tillbaka igen. Varma vindar drog över mitt ansikte, och den där söta - men ändå friska - doften av färsk grönska och nyutslagna blommor fyllde näsborrarna. Och då tänker jag ofta att jag inte njuter tillräckligt. Det här är precis det jag längtat efter i ett halvår, och jag får nästan panik över att jag inte är tillräckligt lycklig.

I lördags blev det grillpremiär.

Jag kommer ofta att tänka på en särskild grillkväll - den första för det året - en kväll mot slutet av maj för några år sedan. Det var precis efter tenta-p och oceaner av tid täckte sommaren från horisont till horisont. Sällan har mat varit så god som just den kvällen.

Jag har fått mitt första myggbett. Det kliar sådär somrigt på benet och jag blir glad bara av att tänka på årstiden som ligger framför.

Men visst, det är väl bara så här års jag kan bli glad av ett myggbett. Om två månader kommer jag att förbanna de små liven igen.

I morgon ska jag ta en tidig dag och sticka rakt ut i skogen på årets första skogsrunda. Idag pysslade jag således om min ögonsten, som samlat på sig en hel del skräp och smuts under vintern.

Den blev kanske inte som ny, men bra mycket renare. Och nysmord och pumpad.

Idag är det premiär för shorts på jobbet.

I skogen längs vägen har fåren släppts ut på grönbete i de små skogsängarna, och citronfjärilarna fladdrar fram i gräset. Livet är än en gång vackert och härligt att leva.

Och visst är vägen kortare och cykeln rullar lättare när man värms av solen och ljumma vindar smeker nakna armar och ben. Precis som att röda bilar faktiskt är snabbare.

En promenad rakt ut i naturen, med kameran i högsta hugg. Fågelsången är öronbedövande, om jag tar mig tid att stanna och lyssna på den. Jag ser många krokiga små stigar, steniga slänter och leriga diken. Jag tänker på min cykel och hur den snart ska släppas ut ur sitt cykelrum och komma ut på grönbete.

Det här med förkylning är inte så superfestligt alla gånger.

Att vakna av halsont mitt i natten och inte kunna somna om.
Att försöka in i det längsta att inte svälja.
Att sörpla på sitt honungsvatten och försöka få tiden att gå.

Blä.